Roskopf och Dunkers

Hittade mitt gamla fickur i en låda i garderoben. Jag minns att jag köpte klockan nån gång på 60-talet, kanske var det vid ett besök i Polen1968. Hursomhelst är den av märket Roskopf och är troligen tillverkad någon gång i slutet av 1800-, eller början av 1900-talet. Jag har läst att Roskopf var en driftig man vars företag hann tillverka minst 10 miljoner klockor (någon påstår tom 20 miljoner) innan det lades ner. Ambitionen var att tillverka klockor som alla hade råd med; folkur. Det är med andra ord ingen sällsynt raritet jag hittade i garderoben.

 

Men i alla fall så fungerar den, vilket inte är dåligt med tanke på att det är åtminstone 30 år sedan den var uppdragen senast. Den gick igång utan några tveksamheter. Visserligen går den inte helt rätt, den saktar sig något. Cirka fem minuter i timmen, vilket kanske är i mesta laget om man har en tid att passa. Det sitter en spak inuti verket där man kan justera gången. Jag hoppas skalan räcker till. Det finns också en ful spricka i glaset, men jag tror det kan vara svårt med tillgången på reservdelar. Så det kanske är något man får leva med. Man får också leva med att den tickar ganska högt. Men då vet man i alla fall att den är igång.

Jag läser i Sydsvenskan idag att politikerna i Helsingborg nu bestämt att Dunkers kulturhus i Helsingborg ska ändra konstnärlig inriktning och satsa mer på fotografi i framtiden. I samma artikel står att Dunkers måste spara. Finns det månne en koppling? 

Antalet besökare på Dunkers 2010 var ca 30 000 personer. Fotografiska i Stockholm hade under samma tid ca 370 000. Kan det vara de här siffrorna som inspirerat politikerna i Helsingborg?

Vad är dokumentärfotografi?

Det avhandlas ganska ofta i fotosammanhang varför det är så lite intresse för svensk dokumentärfotografi. Men diskussionen är inte ny. Så här stod det i en ledare i tidningen Aktuell Fotografi, november 1980 (alltså för drygt 30 år sedan): "Dokumentärfotografin är stendöd och många av de svenska fotograferna ägnar sig ensidigt åt en mer subjektiv, poetisk stil."

Så, redan tidigt 80-tal bekymrade man sig över den svenska dokumentärfotografin, och till den grad att den dödförklarades. Men i samma ledare konstaterar man även att utvecklingen av kvaliteten på det fotografiska hantverket är positiv: "...som varit bedrövligt eftersatt under 60- och 70-talet..."

Så, vad är då dokumentärfotografi? Jo, bilder av samtiden, som på ett ärligt sätt visar hur vi bor, lever och arbetar. Inte så svårt egentligen. Men man får betänka att en del av det som vi upplever som vanligt förekommande och därför känns meningslöst att dokumentera, kanske kommer ses med helt andra ögon av en framtida betraktare.

Jag får ibland frågor från ungdomar som i olika sammanhang ska göra ett bildprojekt och söker hjälp att komma igång. Ett enkelt svar är; gräv där du står. Känns kanske som en klyscha, men om man alltid har kameran med sig och är öppen för intryck i de miljöer man rör sig i, så kommer man att se omgivningen med helt andra ögon efter ett tag. Jag har fått se många bra enkla dokumentationer gjorda av unga fotografer. Som här till exempel.

Dokumentärfotografin är långtifrån död, den lever och frodas även om den inte gör så mycket väsen av sig.

Men den pretentiösa synen på dokumentärfoto, den får gärna vara både död och begraven...

Bilderna i inlägget kommer från en civilförsvarsövning som jag blev kallad till i april 1989. Inte speciellt roligt, men det gick inte att komma undan. Ska väl tilläggas att jag var inkallad brandman inte fotograf. Men jag tog med mig en kamera och en rulle film ändå. Jag minns inte vilken kamera men det känns som objektivet nog var en 35:a. Filmen var i alla fall en Ilford XP1 som framkallades i C41.

Även om bilderna blev mer dramatiska än verkligheten, var det en tämligen stillsam övning. Gubbe med brandslang, ingen action precis. Man kan nog säga att det dokumentära värdet på bildmaterialet som helhet är ganska marginellt.

Att skanna negativ vid den här årstiden är en lika besvärlig procedur som när man gjorde bilder i mörkrum förr. Luften är torr och filmen blir lätt statisk och suger åt sig damm. För att slippa det värsta retuscharbetet brukade jag ha en luftfuktare i gång i mörkrummet vintertid. En gång hade den hamnat under takarmaturen och efter ett tag gick proppen och allt avstannade. Luftfuktaren hade blåst upp vattenånga i lampan och orsakat kortslutning. Så kan det gå. Det är lugnare nu.

Bara kaffe

Nikon D80

En kopp kaffe på stan med stor variation. När jag fikar med Rei, ”fotofika” på Mormors brukar det vara vanligt bryggkaffe med mjölk som gäller. Mormors latte går också an men hennes cappuccino gillar jag inte. På Espressohouse snålar man på bönorna, vilket gör att en latte blir alltför blek i smaken, så det får bli cappuccino (ganska klen den också, men det får gå) på Waynes brukar det också bli cappuccino, ingen rysare men helt okej. Bästa cappucinon någonsin får man hos Fogarolli (det är dom som serverar kaffe från bakluckan på en Piaggio), men finns bara när det är nåt event i stan. Hoppas att de så småningom öppnar ett stationärt cafe någotsånär centralt.

I espressokaffets hemland Italien, är det definitivt espresso som gäller, där dricker man inte cappuccino efter klockan 12. Och definitivt inte en cappuccino dekorerad med löv, hjärtan och annat trams som våra baristor tenderar att briljera med. Det bör nämnas att en typisk frukost för en vuxen italienare består av en kopp espresso och en biscotti. Snacka om rivstart!

Fotnot
Bilden visar hushållets 30-åriga Pavoni. Klassisk italiensk espressobryggare för hemmabruk. Inga pods utan en riktig maskin med ångrör.

Blommor och blad

Jag har tidigare skrivit om en idé till en trädgårdsbok som jag påbörjade nån gång på 90-talet. Tanken var att bilderna skulle spegla det förfall som uppstår i en trädgård när hösten börjar komma och allt börjar vissna och färgerna dämpas.

Häromdagen hittade jag en bunt bilder från ännu ett ofullbordat och bortglömt naturprojekt. Man kan se det som artbilder fast av det lite dystrare slaget.

Upplägget här var tänkt att det skulle vara en bild på höger sida av varje uppslag och bildtexten på den motsatta sidan. Texterna skulle relatera till den avbildade växten med tex ett recept, en dikt, en text från en låt, eller bara en tanke.

Bilderna är tagna med Nikon F4 och Nikkor 85/2,0. Filmen tror jag var Ilford Delta 100. Jag har inte hittat negativen utan skannat påsiktskopiorna. De är kopierade på Ilford Multigrade papper och svagt tonade i Kodak sepia toner. 

Malmös Fotografiska

Jag använde del av sommaren 2011 till att för egen del dokumentera gamla industribyggnader i Malmö. Jag är intresserad av gamla hus, och med den takt som Malmö nu förändras finns risken att en del kommer att försvinna. Byggnaden på bilden ovan är Magasin M1 som ligger väl inhägnat på Grimsbygatan i Malmö hamnområde. Magasinet började byggas strax efter första världskrigets slut, blev ett gediget bygge som stod klart 1921.

Magasin M1 har stått tomt i 30 år, men jag läser i Sydsvenskan att det nu ser ut att hända något. Adam Haglund, fotografisk eldsjäl vill göra byggnaden till en fotografisk institution med internationella utställningar, men också ytor för fotobutik, bokhandel, kafé, restaurang och konferensutrymmen. Byggnaden är stor och det kommer också bli möjligt att hyra ut ytor till företag inom foto, video, reklam etc.

Vi är nog många som skulle glädjas över en sådan satsning. Det ligger ju verkligen i tiden då intresset för fotografi har ju aldrig varit större. Att Malmö skulle få en motsvarighet till Fotografiska i Stockholm känns verkligen som ett lyft.

Om allt går som tänkt kommer man att börja ombyggnaden nästa år och planen är att man kan öppna i början av 2015!

Presstöd

Läser i tidningen att det kanske är dags att avskaffa pressödet. Och det kan man ju verkligen tycka. Det var tokigt från början och skulle aldrig införts. Så här skrev DN, 4 januari 2011: ”EU-kommissionen anser att det svenska presstödet snedvrider konkurrensen och vill att det ska ändras så det stämmer överens med EU:s regler för statligt stöd.”

Hur mycket handlar det då om? Jo, drygt 500 miljoner betalas ut varje år, ofta till vinstgivande företag. Presstödet har funnits sedan mitten av 60-talet och var avsett att främja (den politiska) mångfalden genom att betala ut stöd till den näst största tidningen (som regel socialdemokratiska) på orten. Man införde även en reklamskatt för tidningar men med ett grundavdrag på 50 miljoner, vilket innebär att bara de mest framgångsrika tidningarna behöver betala.

Den tekniska kvaliteten på tryck av bilder i dagstidningar minns jag som riktigt usel på 60- och 70-talet. Första dagstidning att skaffa sig bättre tryckteknik i Malmö var det socialdemokratiska språkröret Arbetet, och den möjligheten fick man då man var den näst största tidningen i stan. Presstödet gav resurser att investera i bättre teknik än Sydsvenskan som var störst. Turerna kring tidningen Arbetet blev många men trots stort ekonomiskt stöd från skattebetalarna under många år gick tidningen till slut i konkurs år 2000 med ett underskott på bortåt 100 miljoner.

Fotnot
Bilden är inte från gamla Östberlin på 70-talet. Den är alldeles nytagen och visar baksidan av Malmö Opera (eller Stadsteatern som jag envisas med att kalla den).

Mirotar 35/2.8 för Sony Nex 5N

För ett tag sedan anpassade jag en optik från en Minox 35EL från mitten av 70-talet till att passa Micro 4/3. Det var ganska enkelt och resultatet blev bra. Då jag hittade ytterligare en trasig Minox hos Analoga Utposten fick jag för mig att anpassa den optiken till Sony Nex. Den här Minox-kameran var lite nyare, en 35 PL från 1982/83. Men optiken är samma; Color-Mirotar 35/2.8 vilket motsvarar ungefär 50mm på Sony Nex.

Kameran är enkel att plocka isär, en liten stjärnskruvmejsel är allt som behövs. Själva anpassningen är också ganska enkel. Förutom optiken och ett kamerahuslock behövs en svart filmburk. Burken kapar jag och använder som fläns för att anpassa registeravståndet så att objektivets avståndsskala stämmer.

Monteringen gick fint. Först limmar jag fast optiken i filmburken. Sedan justerar jag in avståndet, det är små marginaler och det är ju viktigt att det verkligen blir skarpt på oändlighet. När allt stämmer limmas flänsen fast i kamerahuslocket. Allt limmas med tvåkomponentslim.

Jag fick för ett tag sedan ett mail från en man som jobbat som kamerareparatör åt företaget som på sin tid importerade Minox. Han berättar om problemen med Minox 35 EL:

"Det fanns en plastplatta med spår inne i optiken och efter ett tag krympte plasten och slutaren upphörde fungera. Plattan fick bytas på i stort sett alla kameror vars serienummer började på 37xxxx.

Av Minox-kamerorna var nog GL-modellen den bästa. Men annars var det största problemet med alla Minox 35 att kamerorna inte var tätade mot smuts."

Nu är jag fått ett nytt objektiv till min Sony Nex måste det ju testas.Så det fick följa med till Västra Hamnen förra veckan. Optiken har ingen bländarskala, man får ställa på känn. Kan vara lite knepigt eftersom bländaröppningen inte är rund. Jag ser att jag borde bländat ner mer då kantskärpan inte blev så bra, speciellt inte i vänsterkant.

Det var ödsligt, kallt och blåsigt i Västra Hamnen, så bilderna fick lite undergångskänsla. Det är inte HDR, utan jag har maskat himlen, höjt kontrasten och mörkat ner.

Att välja kamera

Var inne på Scandinavian Photo i härförleden. Det var ett tag sedan, men då jag regelbundet läser om nyheter på Fotosidan, så tyckte jag det kunde vara dags att kolla på hur grejorna ser ut i verkligheten. Jag tycker nog att Scandinavian har stans trevligaste fotopersonal, bra pålästa och alltid hjälpsamma. Min fotokompis Rei var med för att kolla på ett av Canons objektiv och jag ville i första hand bekanta mig med Sonys kompaktkamera RX100. Min Canon S90 börjar bli till åren (den kom faktiskt 2009) och eftersom det tar tid för mig att bestämma mig, är det bäst jag börjar se mig omkring redan nu. Fredrik på Scandinavian blev vår ciceron i butiken.

Det var intressant att kolla på Fujis växande sortiment av X-kameror. Fast jag tycker nog att de är lite hypade. Framförallt känns de onödigt stora och ser ut som reliker från 70-talet. Jag har inget emot retro, men föredrar nog influenser från 30- eller 50-talet när det gäller tekniska grejer.

Men om man då ska hitta en lämplig ersättare till en fyra år gammal kompaktkamera, vad ska man välja? Det borde ju inte vara så svårt, allt som är nytt måste ju vara bättre, eller?

Om man tittar på FujiX10 (som är betydligt större än S90) så har den samma sensor och upplösning som Fuji XF1 som är betydligt kompaktare och lättare. Men eftersom prestandan hos Fuji-kamerorna är ungefär likvärdiga med min S90 är ingen av dem intressant. Att köpa ny kamera är ju inte bara en fråga om design.

Däremot är Sony RX100 en kamera som både exteriört och prestandamässigt verkar leva upp till förväntningarna om ny kompaktkamera. Obetydligt större än min Canon S90. Det handlar om två millimeter på längden och en på höjden, tjockleken lite mer, 5 mm (Men trots det är den 20 mm tunnare än Fuji X10). Lite tyngre, 240 gram mot S90's 195 gram (Fuji X10 väger 350 gram). Men stor skillnad i prestanda; sensorn är mer än dubbelt så stor på RX100 och även upplösningen på 20 megapixel är dubbelt mot Canon S90 som har 10. Optiken från Carl Zeiss har också fått goda omdömen.

Intressant också att titta på Nikon 1, systemkompakt. Fast jag tycker nog att de var ganska fula i verkligheten. Betydligt snyggare i annons. Intressant är att de har samma sensorstorlek (8,8 x13,2mm) som Sony RX100. Men vad jag har förstått sitter det sensorer från Sony i de flesta Nikonkameror.

En kamera som verkligen kändes gedigen och kompakt var Canon Eos M, spegellös systemkamera med sensor i APS-C format. Kamerahuset är i storlek med S90, växer så klart en del med objektiv, med det kommer säkert bra pannkakor. Kameran saknar tyvärr vinklingsbar skärm, något som jag verkligen vill ha på en systemkamera, även om den är kompakt. Men Eos M tror jag på, med sin enkla snygga design och den gedigna känslan.

Läser just på Fotosidan att även Pentax kommer med en ny kompaktkamera med retrodesign och bra prestanda. Den heter MX1, men specifikationerna visar att den är ganska klumpig; hela 20 mm tjockare än min S90. När jag sedan ser att sensorn har exakt samma storlek som S90, ja, då är den inte intressant. Kameran har visserligen vinklingsbar skärm och upplösningen är med sina 12 megapixel visserligen något bättre än S90. Men det räcker inte.

Så, den för mig (just nu iallafall) enda riktigt intressanta kompaktkameran i prestanda och format, är utan tvekan Sony RX100 (fast det hade varit fint med vinklingsbar skärm). Men jag har ingen brådska, jag tror min S90 håller ett tag till. Men som sagt, man vill ju sondera terrängen...

Fotnot

Ska tilläggas att det ibland verkligen inte blir som man tänkt sig. Om någon frågat mig för ett år sedan om jag skulle kunna tänka mig en Panasonic G2, hade jag skakat på huvudet. Nu äger jag en, och inte nog med det, den tillhör favoriterna i kameraskåpet. 

Mera Sony 16/2.8

Tog en tur till Västra Hamnen häromdagen. Det var en förmiddag med dramatiska moln och stundtals bröt solen igenom. Jag hade med mig Sony Nex med E 16/2.8 (samt ytterligare ett objektiv som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg). Temperaturen låg runt nollan och det blåste ganska kraftigt, vilket gjorde att jag var ganska ensam om att uppskatta ljuset därute.

Vid förra tillfället när jag var ute och fotograferade med den här optiken använde jag bländare 5,6 vilket enligt alla regler borde gett ett bra resultat. Men det blev inte helt lyckat i bildkanterna. Så den här gången fick det bli bländare 8, och nu blev resultatet betydligt bättre. Det vill säga; jag är nöjd. Riktiga skärpefantaster som inte går ut och plåtar utan håller sig hemma på väggen och plåtar test-tavlor kan förstås ha en annan åsikt.

Så min slutsats är att med Sony E 16/2.8 bör man inte använda större bländare än 8 om man vill ha god skärpa över hela bildfältet. Och kanske inte mindre än bländare 11, även om diffraktionen inte borde märkas förrän vid mindre bländare än 16.

Bör noteras att Sony E 16/2.8 är en billig optik. Den kostar ny 2 595 på Scandinavian Photo och man kan köpa en i nyskick på Tradera eller Blocket för 12 – 1 300. Anledningen är antagligen att den sålts i paket med kamera och normalzoom. 

Sony Nex 16/2.8

Gav mig äntligen ut med en kamera i går. Vädret var riktigt grått och disigt. Tänkte jag skulle testa vidvinkeloptiken som jag köpte till min Sony Nex. Tog ambitiöst även med stativ och gråfilter. Men ambitionen tunnades ut efterhand som jag närmade mig Västra Hamnen. Det började nämligen duggregna. Ett sånt där blött duggregn som fastnar på en. Så det blev inga långa exponeringar som det var tänkt. Och ingen längre rundtur efter lämpliga motiv heller. Jag låste cykeln och och begränsade mitt letande efter motiv bland ödsliga badbryggor och hala trädäck.

Optiken är en Sony 16/2.8 och har fått en del kritik för sin dåliga kantskärpa på stora bländaröppningar. Vilket har gjort att andrahandsvärdet är lågt på ett objektiv som var ganska billigt från början. Men man skaffar ju inte en vidvinkel för man vill ha kort skärpedjup. Snarare tvärtom. Så jag tänkte att det nog duger för mina behov.

Jag använde här 200 ISO och bländare 5.6 vilket gav exponeringstider runt 1/100. Optimal ljusöppning med den här optiken bör ju ligga runt 5.6 - 8. 

Som vanligt ställde naturligtvis pekskärmen till det, har fortfarande inte vant mig vid hur lätt det är att råka flytta fokuspunkten. Skulle vara bra att kunna avaktivera pekskärmen, men det verkar inte möjligt.

Fotnot

Regn syns dåligt när man använder vidvinkel. Vill man plåta skitväder ska man använda tele.

Gamla kameror

Pentax K1000

Jag gör alltsom oftast besök hos Analoga Utposten. Det brukar bli en fika med Lennart, den stolte innehavaren av butiken. Han brukar då underhålla med anekdoter från 70-talet. Som när det såldes gamla Leicakameror på Överskottet i Löddeköpinge. De kostade 75:-. Lennart hade tänkt köpa två stycken men hans kompis som var med ville köpa sig en armépäls, men hade inga pengar på sig. Pälsen kostade också 75:-. Kompisen tyckte att kamerorna bara var gammal skit och kunde inte förstå att Lennart tänkte köpa två stycken. Så Lennart lånade honom till pälsen och fick själv nöja sig med en kamera. Om han har kameran kvar? Nä, det har han inte, men det var nog ingen dålig affär. Hur det gick med kompisens päls förtäljer inte historien.

Andra gången Lennart köpte billiga Leicor var när Kodak lanserade sin pocketkamera för 110 film. Det var 1972 och Rubins foto i Malmö hade inbyteskampanj. Man fick in alla möjliga kameror, även Leicor. Lennart berättar att han köpte två stycken för 100:-/st. Om han har dom kvar? Nä, det har han inte. Men det var nog ingen dålig affär denna gången heller.

Jag hade en kompis på 70-talet som gillade Leica. Jag lånade en av honom för att testa, men tyckte den var ganska kass att plåta med. Svårfokuserad, speciellt i svagt ljus. Och med en ljusram som gav ett tveksamt intryck av utsnittet. Samt dålig närgräns och parallaxfel. Inte att jämföra med min Pentax Spotmatic som jag upplevde som betydligt mer exakt och snabbjobbad och som dessutom hade en bra inbyggd ljusmätare. Så, jag hade nog inte betalt 75:- för en gammal Leica på 70-talet. Men när jag ser tillbaka idag hade det ju inte varit så dumt... Inte för att använda, jag gillar dom fortfarande inte. Men som investering måste de ha varit glimrande att ha köpt några till det priset.

Fotnot

Försvarets Överskott låg från början i Kävlinge och flyttade på 70-talet till Löddeköpinge. Här kunde man köpa allt från gamla militärfordon till uniformer. Bytte så småningom namn till Överskottsbolaget (ÖB) och även en bra bit in på 90-talet fanns i sortimentet en del militärt överskott som tyvärr försvann efterhand.

Campingplats någonstans i Tyskland. Bild från farsans arkiv, tagen i slutet av 50-talet. Kameran troligen en Voigtländer Perkeo.