Jag och mina kameror

En regnig dag

När jag först såg en Panasonic GF1 tyckte jag omedelbart om designen. När jag sedan tittade närmare och kände hur gedigen kameran var bestämde jag mig för att skaffa en sådan när priset blev det rätta. Jag tyckte nämligen att kameran var alldeles för dyr när den lancerades. Men priserna faller snabbt på Panasonics produkter (hänger kanske samman med att man släpper nya stup i kvarten) och i samband med att man släppte uppföljaren kunde jag köpa ett demoex fördelaktigt; ett kamerahus med 20/1.7.

Ganska snart upptäckte jag emellertid att det var väldigt begränsande att inte ha någon sökare att titta i. Skärmen gick heller inte att vinkla. Panasonics sökare som fanns som tillbehör var inte att tänka på; ful, dyr och dålig. Ingen bra kombination. Så jag köpte en rysk optisk sökare. Billig, men tyvärr inte så bra. Så när tillfälle gavs bytte jag upp mig till en sökare från Voigtländer som var riktigt bra (och snygg dessutom). I kombination med halvväska och ventilerat motljusskydd fick kameran ett närmast klassiskt utseende. Tyvärr påverkade det inte handhavandet. Kameran kändes fortfarande opraktisk för mig av någon anledning. Vilket störde mig eftersom jag ju bestämt mig för att gilla kameran. I alla fall utökade jag med ett Olympus 45/1.8. Vilket ju är ett klassiskt komplement till 20:an (motsvarar ju 40 resp 90 mm. Jämför med Leica CL). Tyvärr fanns det ingen ljusram i sökaren för den längre brännvidden vilket fick mig att ändå fundera över att komplettera med den fulare, mycket dyrare och dåliga originalsökaren. Men - så såg jag en annons om ett Panasonic G2 kamerahus i nyskick till ett pris som låg avsevärt under vad sökaren skulle kosta. Jag köpte kameran, fick den via posten i sin originalförpackning och var förundrad över att få så mycket för pengarna när jag packade upp den. Men ingen höjdardesign, snarare tvärtom, ganska ful. Långt ifrån den gedigna känslan som GF1:an förmedlade. Men, den hade sökare och en skärm som gick att vrida åt alla möjliga håll.

Det var i samband med en resa till Siena, Italien, några månader senare som jag upptäckte kamerans förtjänster. Med på resan hade jag G2:an och mina två objektiv plus ett Samyang fisheye som jag hittat till vrakpris, samt en nyinköpt Sony Nex5n med normalzoom. Sony Nex hade jag köpt som ersättare för min Nikon D80 som gått hädan. Nex 5N hade fått många goda recensioner, den saknade visserligen sökare men hade vinklingsbar skärm. Den påminde om en schaktsökare och såna hade jag ju viss vana från.

Jag hade väl egentligen tänkt att mest använda Nexen på resan och ha G2:an sidan av. Men vid en dagsutflykt till Florens upptäckte jag att jag glömt ladda batteriet till Nexen. Och blev tvungen att klara mig med G2:an och 20 mm. Det var då jag upptäckte fördelarna med denna fula kamera. Den vinklingsbara skärmen kändes bättre än den på Nex och menyerna mer logiska. Det var kort sagt en av de mest användarvänliga kameror jag stött på. Det var som att vara tillbaka till 1970 med min då nyinköpta Pentax Spotmatic. Lika roligt. Det blev G2 under resten av resan.

Vad jag mest ogillade med Sony Nex var nog att det inte gick att stänga av pekskärmen, det hände alltför ofta att jag ofrivilligt råkade flytta fokuspunkten ut i periferin vilket resulterade i en massa oskarpa bilder. Jo, också var menyerna upplagda efter sin alldeles egna logik, vilket gjorde vissa enkla funktioner förbaskat omständliga. Så efter en del velande blev konsekvensen att jag sålde min Sony Nex och efter viss vånda även min Panasonic GF-1. Ska även sälja G2:an då jag just köpt ett ex av den utgående Panasonic G5. Och, varför då byta? Jo, man kan få en ny G5 riktigt billigt och den är faktiskt ett par strå vassare än G2 i en del funktioner:

Fler pixlar; 16 mot 12 Mp.

Snabbare autofocus.

Mer användarvänlig, genom fler snabbmenyer.

Inbyggt vattenpass.

ISO upp till 12800.

Möjlighet att stänga av pekskärmen.

Dubbelt så hög upplösning på skärmen.

Ljudlöst slutarläge.

Med rullor på Ribban

Man har även gjort kameran något mindre och lite lättare, vilket kanske inte var nödvändigt, den har i övrigt samma knubbiga design.

Den vinklingsbara skärmen ger ett naturligt bra grepp om kameran. Remmen känns överflödig, man bär kameran i handen eller stoppar den i väskan. Jag håller nu på att vänja mig vid den plastiga normalzoomen. Det är inte helt enkelt, zoomningen är ganska trög och går allt annat än mjukt. Ska höra med Krille på Kamerateknik om det är enkelt att justera. Det klumpiga tulpanliknande motljusskyddet har jag ersatt med ett gammalt i metall från en Nikon 35:a. Betydligt snyggare. Jag har också anonymiserat kameran med lite svart tejp.

Hittills tycker jag att kameran håller vad den lovar. Jag tycker förstås fortfarande att den är ful, men det är ingen kamera som drar uppmärksamhet till sig och det känns bra. Jag tänker att Cartier-Bresson som verkligen inte ville uppfattas som en yrkesfotograf när han gick på stan med sin kamera, hade nog gillat Panasonic G5. Ingen med en sådan kameran blir tagen för att vara fotograf. Speciellt inte med plastzoomen på...

Gågata

I Kongens by

Ytterligare några bilder från Kongens by, den här gången i svartvitt. Bilderna är konverterade i Silver Efex pro, sedan har jag småjusterat, tonat och ändrat storlek i Ps.

Kameran är som tidigare nämnts, senaste nyförvärvet; en Panasonic G5 med normalzoom 14-42. G5:an är en liten kompakt systemkamera som kom förra året (G6:an kom just) och som ska ersätta min G2:a, man måste ju byta upp sig ibland. Det här är små kameror men lika fullproppade med (onödiga?) finesser som alla andra. Vad jag spontant såg som en fördel med G5 är möjligheten att stänga av pekskärmen (något som jag aldrig lyckades med på G2). Det finns naturligtvis fler fördelar, men det ska jag återkomma till i ett annat inlägg länge fram.

Panasonic hör ju till de företag som uppdaterar sina kameramodeller varje år. Vilket ju gör det ekonomiskt fördelaktigt om man inte absolut måste ha det senaste utan kan nöja sig med förra årets modell.

Lite märkligt är att efter G3, kom G5. En förklaring till att det inte blev någon G4 lär vara att talet fyra förknippas med otur i Japan. Folket på Panasonic verkar betydlig mera skrockfulla än man är hos tex Nikon där man ju länge använt beteckningen fyra på sina toppmodeller.

En förklaring till talet fyra som olyckstal lär vara att uttalet av talet “fyra” är snarlikt ordet “död”. Talet nio ska inte heller vara populärt av något liknande skäl. Precis som västerlänningar gillar man inte heller talet 13. Det finns mycket för den skrockfulle att hålla reda på i Japan.

Jag ska redovisa mina (om än begränsade) erfarenheter av Panasonic och M4/3 i ett inlägg längre fram. Det är ju kameror som jag tidigare inte kunde förstå att de över huvudtaget gick att sälja; fula och med en sensorstorlek som borde sitta i en kompaktkamera. Som det kan bli...

Tips på bildbehandling

Jag är en regelbunden besökare på Fotosidan. Inte för att söka bildinspiration, det tycker jag inte man hittar där. Men jag har hittat många bra tips på allt möjligt fotorelaterat. Som idag tex, hittade jag ett bra tips på ett program för bildbehandling. Programmet påminner delvis om Silver Efex Pro, fast gratis.

Åtminstone stod det att det var gratis. Jag laddade ner programmet och skulle få en kod via mail, men den har i skrivande stund inte kommit, och utan koden varar programmet bara i en månad. Jaja, vi får se. Hursomhelst är programmet både kul och lättanvänt och nog i klass med Silver Efex Pro. Testa själv, här kan du ladda ner DxOI Film Pack 3.

Bilderna i det här inlägget är behandlade med en ngt justerad preset; Polaroid 669.

Bilderna är tagna i går i Köpenhamn med nyförvärvet Panasonic G5 med standardzoomen 14-42 som följde med. Vet inte om jag gillar zoomen riktigt. Optiskt är den överraskande bra, autofokusen är tyst och snabb. Men den saknar pecision när man zoomar. Halvtrög och vill gärna ”sätta sig”, kanske blir gången mjukare efter att tags användning? Men man ska inte klaga, man får vad man betalar för. Jag köpte den på Fotokungen. Tänkte bara köpa ett hus, jag har ju ett gäng objektiv. Men när jag såg priset inkl. optik, extra batteri o minneskort. Ja, då blev det som det blev...

Kongens Have & Matisse

Var i Köpenhamn häromdagen. Vi skulle besöka Statens Museum for Kunst och där titta på en utställning med verk av Matisse. På vägen dit gjorde vi ett uppehåll i Kongens Have för medhavd lunch med pilsner och ”en lille en”. Allt avlöpte väl och vi hade turen att få en solig lunchtimme i en annars tämligen regnig dag.

I parken ligger slottet Rosenborg som påminner om ett sagoslott med vallgrav och allt. Slottet är från 1600-talet och i källaren finns skattkammaren med riksregalierna. Allt bevakat av beväpnade krigare som även var utrustade med något som starkt påminde om en barnvagn, om än i militäriskt överdrag.

Jag hade bara med mig min fick-kamera, Canon S90 som alltid är med. Vädret var opålitligt och jag hade inte räknat med att ta några bilder förutom till det personliga arkivet. Men det blev ändå några hyggliga snap-shots, främst från besöket i Kongens Have.

Jag minns att när jag var barn var alla danska cyklar svarta, något man alltid lade märke till vid besök i grannlandet. Nu går det inte längre att peka ut en typisk dansk cykel.

Ska jag sammanfatta mina upplevelser av Matisse, så tycker jag han både var fascinerande och samtidigt verkar ha varit ganska velig. Han målade om sina verk så många gånger att han anlitade en fotograf som regelbundet dokumenterade arbetet så att Matisse efteråt skulle kunna se vilken version som var mest lik den han hade tänkt sig från början.
Efter besöket på museet blev det så småningom middag på ”Det Lille Apotek”, en restaurang som verkligen kan rekommenderas!

Gatubilder från Köpenhamn

Var på besök i Köpenhamn i veckan som gick. En av de stora fördelarna med att bo i Malmö är att ha en riktig storstad på bekvämt avstånd.

Nackdelen för en svensk är att den danska valutan fortfarande ligger ganska stark mot vår krona.

Men det går faktiskt att äta och ta en öl till ganska hyggligt pris i sidogatorna och storstadsmiljön är ju gratis så man ska inte klaga.

Det finns även en hel del matställen i stan som serverar buffé till riktiga lågpriser, men det brukar inte vara nåt vidare, så det hoppar vi över.

De flesta tycks hålla sig till Ströget som går som en pulsåder genom byen.

För en anländande svensk som kommit till Köpenhamn för att bara drälla en dag, blir det gärna den traditionella promenaden från Rådhuspladsen till Kongens nytorv och tillbaka.

Fast en gång i tiden var det ju tvärtom; när man anlände med färja så började promenaden vid Kongens nytorv.

Ett besök på Magasin bör man hinna med. Även om man inte hittar något som passar så handlar det mycket om ta in atmosfären.

Jag har fastnat för kvadratformat. Hittade inställningen på min GF1:a och det känns bra. Man slipper vrida kameran till höjdformat tex. Det är också ett format som blir bra i bloggen.

Panasonic GF1 är trevlig att använda och att ha med sig och den känns gedigen. Dock har den några avigsidor.

Avsaknaden av en vettig sökare är en. Man kan köpa till en elektronisk för 2´, vilket jag ser som hutlöst.

Slutarljudet är förfärligt. Med tanke på att det inte finns någon spegel skulle alltså kameran kunna vara näst intill ljudlös.

Men man har valt att lägga in ett slutarljud som verkar vara samplat från en gammal Pentax Spotmatic där dämpningen av spegeln har gett upp.

Det hade varit fint om man kunnat byta eller sänka ljudet, men det verkar inte vara möjligt. Man får tydligen leva med skramlet.

Panasonic GF1, 20/1.7

Köpenhamn

Malmöbor har i alla tider rest till Köpenhamn för att förlusta sig, och ännu mera nu sedan vi fick Bron. Det är bara så smidigt, en dryg halvtimme på tåget så är man där, mitt i storstan…

På Köpenhamns gator är man sällan ensam…

En traditionell svart dansk cykel med sadel av läder och rejäl fjädring, och försedd med en cykelkorg i flätad pil.

S:t Nicolai Kirke är från tidigt 1200-tal och en av Köpenhamns äldsta kyrkor. Sedan många år tillbaka används S:t Nikolai för konstutställningar och heter nu Kunsthallen Nikolaj.

”Med lov skal man land bygge” står det på den här mäktiga byggnaden som inrymmer Köbenhavns byret (kan det motsvara vår tingsrätt?) Byggnaden ligger vid Nytorv, strax vid sidan av Ströget. Torget känns av någon anledning inte alls nordiskt utan ger mig en nästan sydeuropeisk känsla.

Äntligen rätt namn på denna fula företeelse.