lördag 29 september 2012

Analoga bilder; Karneval i Lund 1978


Ett urval bilder från karnevalståget i Lund 1978, med tema Energikarnevalen. Namnet låg i tiden eftersom folkomröstningen om kärnkraft var på gång. 
Man kan också se andra aktuella händelser, tex punken som 1978 var en ganska ny företeelse. En fackföreningsledare som varit på bjudresa till arbetsgivareföreningens resort i Spanien fick också vara med. Vi ser en kopia av honom iklädd badbyxor och leksaksspade. Jag minns dock från en vida spridd bild att originalet var betydligt fetare.


Filmen jag använde var Tri-x exponerad efter 200 ASA och aningen underframkallad i D76. Detta gav betydligt snyggare gråskala och ett finare korn än standard.


Bilderna är tagna med en Minox 35 EL. En minikompakt med 35/2.8 optik som jag alltid hade i tillgänglig. Kameran hade bländarförval, men ingen kopplad avståndsmätare, man fick använda hyperfokal, eller ”uppskatta avståndet” som det hette då. Minoxen var så smidig att den fick Rollei 35 att framstå som något gjort av en grovsmed.


Kamerans slutarautomatik fungerade mycket bra och optiken tecknade skarpt, åtminstone om man inte öppnade bländaren för mycket. En idealisk kamera att alltid ha med sig.


Men det fanns en hake, modellen var behäftad med ett fel på, vad reparatörerna kallade ”slutarmagneterna”. Detta innebar att slutaren plötsligt upphörde att öppna sig. Det märktes inte, slutarljudet (som för övrigt var mycket diskret) fanns där, den valda exponeringstiden visades i sökaren, man tryckte av, matade fram filmen. Men, det blev inga bilder!


De var nog åtskilliga som var ute och reste med sin Minox för att sedan få en chock när de kommit hem och hämtat resultatet i fotobutiken. Jag brukade kolla slutaren när jag bytte film och plötsligt en dag så upphörde även slutaren i min kamera att fungera.


Jag tror inte det finns några kameror kvar av den här modellen, de är nog kasserade allihop. Det kom nyare modeller efterhand så antagligen kom man tillrätta med problemet. Men varning för 35 EL! Jag återkommer med ett bra tips vad man kan göra med en gammal trasig Minoxkamera.

tisdag 25 september 2012

Ingen Nikon D80 längre...


En av mina första bilder med Nikon D80: Colosseum i Rom oktober 2008.

Min Nikon D80 har dött. När jag tog fram den ur skrivbordslådan häromdagen där den legat att bra tag, upptäckte jag att den inte fungerade. Det blinkar ”Err” på displayen och det går att trycka av, men det blir inga bilder. Ett märkligt fel egentligen då den fungerade innan den hamnade i lådan, och den har inte blivit utsatt för någon omild behandling. Bara legat och dött. Kanske av tristess? Eller av bitterhet? Det kan väl vara ungefär ett halvår sedan jag använde den senast.


Efter att ha rådfrågat Google kom jag fram till att jag var långt ifrån ensam. Det här var tydligen ett vanligt förekommande fel hos D80. Men det fanns även förslag till åtgärder. Felet kunde bero på något så enkelt som kontaktproblem mellan objektiv och kamerahus. Som åtgärdas genom ta av optiken och torka av alla kontakter nogsamt med torr trasa. Vilket jag gjorde, dock utan resultat. Jag märkte också att kameran blinkade ”Err” även utan optik, vilket torde utesluta kontaktfel. 
Efter ny rådfrågning hos Google fick jag fram ett annat alternativ; besök hos kameraverkstaden. Där konstaterades förmodat fel i sekvensenheten dvs slutaren. Jag fick även det uppmuntrande beskedet att det inte var lönt. Fick ett tips också; sälj den som defekt. Det finns folk som lagar själva och köper skrotkameror som reservdelar.

Lite sorgligt är det dock. Kameran var långt ifrån sliten, köpte den hösten 2008 på rea hos Expert. Tur jag inte köpte till 5 årsgaranti. Då hade man retat sig dubbelt. Det hann bli runt 6 000 exponeringar med den. Jag är ju inte den som sprutmålar mina motiv. Att tänka innan man trycker av sitter liksom i ryggmärgen sedan den analoga tiden. Jag hade heller inget behov att ”uppgradera”, då jag var nöjd både med bildkvalitet och handhavande. Men ödet ville annorlunda... 

En av mina sista bilder med Nikon D80: Ribersborg mars 2012.

söndag 16 september 2012

Några bilder från slutet av 50-talet




En bild av min far, iklädd skinnjacka och hatt, dock ingen Fedora som man brukar se på Indiana Jones utan en tysk Tyrolerhatt, där han sitter på en bänk i Smygehamn och tittar i sin kikare. Lägg märke till de blanka skorna. Det var mor som såg till att vi var en familj med alltid välputsade skor. Själv såg jag det enbart som en belastning att komma till skolan i alltför blanka skodon. De tuffa killarna putsade inte skorna och kunde betrakta något sådant som en ren provokation och en anledning att ge sig på en.



Kvalitetsbilar vid den här tiden var av tysk härkomst; Opel eller Mercedes. Visst fanns BMW men de var liksom inte att räkna med vid den här tiden, och Audi ska vi inte ens tala om, deras logga satt på en bil som hette DKW och var en riktig skitbil. Livslängden var kort på bilar, de rostade bort på några år och trafiksäkerhet fanns inte som försäljningsargument. 
Och bilarna snabba, ord som hastighetsbegränsning, vattenplaning och bilbesiktning skulle dröja. Visst, det var 50km/h inom tätbebyggda områden, men utanför dem var det fritt fram att dra på, och det gjorde ju folk. 
Vår bil var en Opel Kapitän av 1956 års modell, en grå, då den inte behövde tvättas så ofta. Min far var en rationell man.


Jag minns svagt att vi gjorde en resa till Norge vid den här tiden. Långa bilresor var inte min starka sida, dels blev det ju långtråkigt, men jag hade också tendenser till åksjuka. Vilket jag tror åtminstone delvis berodde på min fars vana att röka cigarr med han körde. Det var vid en tid då majoriteten rökte. Överallt.


Jag har inget minne av det, men tydligen åkte vi även bilfärja, en ganska liten sådan men desto mer välfylld. Antar att vår bil stod längre fram. Jag gillar ljuset i bilden, och även den hårda beskärningen som förstärker känslan av sardinlåda.


Jag såg aldrig min far som en stolt bilägare, men nu när jag går igenom det gamla negativarkivet hittar jag en hel del bilder på de bilar han hade genom åren. Den här bilden är lite rolig då man kan skymta både min mor i solbrillor i passagerarsätet och min systers uttråkade ansikte i baksätet. Jag syns inte, så antagligen hade jag följt med min far för att titta på utsikten eller liknande.


Det här har jag ingen aning vad det är för bil. Vi hade aldrig någon småbil. Jag tycker också att den ser engelsk ut, och en sådan skulle min far inte sätta sig i frivilligt. Och inte en fransk eller italiensk heller. Dessa nationer var helt odugliga till att tillverka vettiga bilar ansåg min far. 
Men eftersom han tagit bilden, antar jag att bilen tillhörde en kompis till honom.


Så småningom bytte vi bil. Det brukade komma en ny modell av Kapitän var fjärde år, så 1960 var det dags. (Fast det visar sig att det faktiskt kom en ny modell redan 1958). Lite modernare med bredare grill, men fortfarande rattväxlad, sexcylindrig och med en soffa till framsäte. Jag minns inte om den luktade ny, men det spelade nog mindre roll, jag misstänker att det gick snabbt att röka in den. Den hade också samma färg som sin föregångare, grå.
Vet inte var bilden är tagen, men det känns som västra kusten någonstans i Skåne. Lustigt är att kvinnan på bilden ser mer ut att höra hemma på 20-talet än tidigt 60-tal.

Alla bilder är hämtade ur farsans gamla negativarkiv och tagna med en 6x6-kamera, sannolikt en Voigtländer Perkeo. 



Tillägg
Jag har fått ett mail från Roland som skriver att min fars skinnjacka är en så kallad ”cykeljacka” tillverkad i getskinn, försedd med midjeresår och skärp. Han skriver också att sista bilden är en vy över Mölle från Italienska vägen på Kullaberg.
Stort tack för ditt mail, Roland!

måndag 10 september 2012

Sigma 30/2.8 Nex



Köpte ett Sigmaobjektiv 30/2.8 förra veckan.
En tämligen plastig, lätt (135 gram) och
ganska ful optik. På Nex5N motsvarar brännvidden 45mm, alltså en normal. Men när man plåtar med den känns den av någon anledning lite vidvinklig. Närgränsen på 30 cm, är helt okej, men inte mer. Filtergängan är liten: 46mm. Ljusstyrkan på 2.8 motsvarar det skärpedjup man får på fullformat med bländare 3.5. Hade naturligtvis varit kul om den varit lite ljusstarkare, men då får man antagligen räkna med en helt annan budget. Det här är nämligen en lågprisoptik. En märklig sak är att något låter inuti optiken när man vänder på den, sitter optiken på kameran låter det bara när kameran är avstängd.

Spontant tycker jag att det är en riktigt bra och mycket prisvärd optik som är kul att plåta med. Man kan säga att optiken gör sig bra på kameran. Känns som en favoritkombo. Vi får se hur det utvecklar sig, men som sagt, spontant känns det bra. Jag är lite fascinerad av att den typen av objektiv tillverkas. Jag tror en del kameramärken av vinstintresse nöjer sig med att producera två segment; enklare zoomar för hobbyfotografen som tillverkas i stora volymer och riktigt dyra ljusstarka objektiv för att tillfredsställa yrkesfotografen. Därför är det roligt att Sigma ser en marknad för den här typen av prisbilliga fasta objektiv som ger tekniskt bra bilder.

Förutom det optiska kvaliteterna uppskattar jag att totalvikten kamerahus, objektiv, rem och motljusskydd hamnar runt 430 gram. Det vill säga ca hälften av vad en gammal Pentax Spotmatic med normalobjektiv väger och som var en trogen följeslagare under 70-talet. Räknar man vikt och storlek kontra bildkvalitet kan det nog inte bli mycket bättre än så här.

Bilderna är tagna i Malmö Hamnområde, inre och västra delarna.  Jag passade på att testa ett autoHDR-läge på kameran, vilket innebär att kameran tar tre exponeringar som den sedan lägger ihop till en. Men jag blev kanske inte helt lyrisk över resultatet. Dels får man ju begränsa sig till stillastående motiv. Dels gick det inte att använda RAW i det fotograferingsläget utan får hålla tillgodo med Jpeg. Jag upplevde heller inte att inställningen förenklade efterbehandlingen av bilderna. Plåtar man i RAW kan man i ACR skapa tre exponeringar som man sedan lägger ihop med ungefär likvärdigt resultat.
Det är vid sådana här tillfällen man blir sur på kameran, eftersom det är ganska pilligt att gå in i menyerna och ändra inställningarna. Jo, också komma ihåg var i menyerna man ska leta. För leta det får man. Är väl en vanesak naturligtvis. Men ibland saknar man några tydligt märkta rattar att skruva på. 












måndag 3 september 2012

Nikkor 35/2.0 från 1969


Jag har några riktigt gamla Nikkor-objektiv, bland annat den här trettiofemman. Jag använder den ibland på lite olika kameror och tänkte beskriva hur det fungerar när man tex plåtar med den på stan.

Objektivfakta
Nikkor-O 35/2.0 tillverkad 1969
8 linselement i 6 grupper
Bildvinkel: 62°
Filtergänga: 52mm
Minsta bländare: 16
Antal bländarlameller: 7
Närgräns: 0,35m


Analogt med Nikon F
Passar naturligtvis perfekt på en Nikon F från samma år. Kameran är helt manuell, så enklast är att förinställa ljusvärden och avstånd när man plåtar på stan. Med bländaren ställd på 8 får man ett bra gatufoto-skärpedjup som räcker mellan 2 och 5 meter. I hyggligt ljus kan tiden ligga på 1/250–1/500 med 400 ISO. I solsken 1/1000. Bör tilläggas att exponeringstoleransen är större när man plåtar analogt. Risken att fräta ut högdagrar vid överexponering är väldigt liten.


Digitalt med Nikon D40X
Optiken går bra att använda på Nikons enklare digitala systemkameror, som D40X. Det blir dock till att köra helt manuellt, ingen form av automatik, inte ens ljusmätaren fungerar, utan man får ställa in ljusvärdet på känn, ta provbild och sedan justera exponeringen. Att fokusera manuellt är inte helt enkelt med standardmattskivan även om man får viss hjälp med att det tänds en grön lampa i sökaren vid rätt avstånd. Eftersom sensorn i kameran är 23.6x15.8 mm, kommer brännvidden att motsvara ca 50mm (faktor 1.5). Ljusstyrkan kommer dock att bli densamma, eftersom bländarskalan inte förändras. Men skärpedjupet påverkas. Vald bländare ger bilder med större skärpedjup med DX-sensor än med fullformat och skillnaden motsvarar ett bländarsteg. Alltså kommer bländare 8 i DX-format motsvara 11 i FX-format i skärpedjup. Följaktligen får vi med bländare 8 ett skärpedjupsområde på 1,5–5 meter.


Digitalt med Sony Nex5N
Används objektivet med hjälp av en adapter på en Sony Nex5N blir skärpedjupsområdet exakt samma som för D40, sensorn är ju lika stor. Här blir det emellertid betydligt mer användarvänligt. Dels blir skärpeinställningen enklare då man på Nexen kan förstora sökarbilden på skärmen. Man kan också använda tidsautomatik. Vilket tillsammans gör kameran betydligt mera exakt och snabbjobbad jämfört med Nikon D40X.


Digitalt med Panasonic G2
Med adapter kan man även sätta optiken på en Panasonic M4/3. Även här kan man förstora sökarbilden och använda tidsautomatik. Men eftersom sensorn hos M4/3 bara är 18 x 13.5 mm blir beskärningsfaktorn större (faktor 2). Objektivet kommer på den här kameran att motsvara ett kort tele på 70mm med ljusstyrkan 2. Här kommer skärpedjupet vid bländare 8 att motsvara 16 på optikens skärpedjupsskala. Dvs skärpan sträcker sig mellan 1.5 meter till oändlighet med bländaren inställd på 8.

Det korta registeravståndet på kameror utan spegel gör det möjligt att sätta på alla möjliga objektiv med hjälp av lämplig adapter. Men tyvärr växer objektiven avsevärt med adaptern, (trist på pannkakan) vilket ju är ofrånkomligt då tex Nikons objektiv är byggda för kameror med ett registeravstånd på 46.5mm.

Registeravstånd = avståndet mellan objektivfattningens fläns och fokalplan, dvs till film/sensor.

Några vanliga fattningars registeravstånd 
M42 - 45.5mm
Canon FD - 42mm
Olympus OM - 46mm
Minolta MD - 43.5mm
Yashica/Contax - 45.5mm
Leica M - 28mm

Fotnot
Bör tilläggas att man kan inte lita helt på den skärpedjupsindikator som finns på äldre objektiv när man plåtar digitalt, då den digitala tekniken är betydligt mindre tolerant mot skärpeavvikelser än den analoga.