Promenad i Malmö 1970

Skannar negativ och fixar till bilder samt lyssnar med ett halvt öra på nyheterna som berättar att Östersunds dåliga dricksvatten beror på att man kopplat ihop en toalett med vattenledningen. Något att tänka på när man spolar; var tar det egentligen vägen?

Hör också på nyheterna att acitylsalisyra är cancerförebyggande, nackdelen är att man riskerar frätskador på magsäcken. Ständigt dessa val…

Hursomhelst pågår skanningen av gamla negativ, inte för fullt utan sådär lagom. Har fortfarande lite problem med inställningarna. Trots att all automatik är bortkopplad, envisas skannern med att ta egna initiativ och dessa överensstämmer sällan med mina intentioner. Jag vet inte, kanske blir det inte bättre än så här. ”As good as it gets?”

Förresten så är bilderna här är från en promenad på stan en sommardag 1970.

Parkeringshuset på S. Förstadsgatan vid MAS var då alldeles nybyggt. Jag såg för ett tag sedan att man rivit det och byggt ett nytt på samma plats. Men så här såg i alla fall det gamla ut när det var nytt.

Besökte också ett rivningshus i närheten av Ahlmansgatan. Här har någon släpat in en fåtölj på ett av de gamla utedassen.

En sådan här fåtölj ville ingen ha, den lämnades kvar vid vad som verkar ha varit en hastig flytt. Nu skulle den förmodligen av många ses som ett hyggligt renoveringsobjekt och så småningom få en hedersplats i bostaden.

Vissa bilder blir riktigt hyggliga, medan andra tappar mycket av den anloga känslan.

Jag tror att det snyggaste blir att skanna från påsiktskopior, och bara göra enklare retusch och marginell digital uppskärpning. Fast då får man ju skaffa mörkrum igen.

Kontrastrika motiv är svårast, där skannar jag in med lägre kontrast och höjer sedan efteråt vid behov. Skulle egentligen vilja skanna i råformat, men sådana inställningar finns inte.

Det kommer att finnas anledning att återkomma i ämnet.

Jag, min skanner och påvens välsignelse

Min påsiktsskanner lade av i höstas, plötsligt ville den inte vara med längre. Eftersom jag behöver ha tillgång till en sådan, tänkte jag att om jag nu ändå måste investera så kanske det är lika bra att köpa en som klarar lite av varje.

Så, en Epson V500 fick det bli. Aningen bättre och lite mer avancerad än en vanlig flatbäddsskanner. Det är ingen proffsmaskin, men den duger helt klart för mina behov då den förutom påsiktsbilder även klarar negativ och dia i olika storlekar.

Jag har ju tidigare gjort en del mer eller mindre ambitiösa försök att digitalisera det gamla negativarkivet. Jag använde då egenbyggd manick där jag helt enkelt fotograferade av negativen med en digitalkamera. Men nu blev det en skanner i alla fall.

Av olika anledningar har det inte blivit av att komma igång (Köpte den i början av september) Men nu är det dags!

Det visade sig dock vara ganska tålamodskrävande att få skannern att åstadkomma bilder efter hur jag tyckte de skulle se ut. Maskinen och jag hade nästan en hel dag av samarbetssvårigheter innan jag började bli nöjd med resultatet.

Jag tycker att det ska synas att utgångsmaterialet är analogt, medan maskinen har en mer digital inställning till projektet. Vi är inte helt överens än, men på god väg.

Det ser ut som att en stor del av vintern kommer att tillbringas skanningens tecken (och nostalgins, eftersom det mesta materialet är från 70-talet)

Bilderna här är tagna i folkvimlet på Petersplatsen i Rom april-maj 1977. Inga fotografiska mästerverk precis, men lite kul ändå. 

En intressant sak från det här besöket var annars att jag faktiskt blev välsignad av påven. Jo, det är sant, så här gick det till:

Det var känt att påven skulle hålla tal den här dagen, vilket gjorde att det samlades extra mycket folk, buss efter buss anlände och släppte av sin last.

Förväntningarna var att han skulle stå på balkongen med mattan. Men plötsligt efter kanske en halvtimmes väntan skallade en högtalarstämma över platsen. Då steg omedelbart ett vrål från människohopen och man pekade och sprang mot en annan del av byggnaden och ställde sig att titta förväntansfullt uppåt.

Jodå, där stod han, liten som en myra då avståndet var stort, klädd i vitt och med kalott på huvudet, och talade till oss. Jag har ingen aning om vad det handlade om. Men fick efteråt bekräftat att vi alla hade fått hans välsignelse.

Vi var ju några tusen och statistiskt borde det väl finnas en del bovar, banditer och kanske ännu värre ibland oss. Men påven sorterade oss inte, vi blev urskiljningslöst välsignade.(bilden superdelförstorad)

Det är ett bra tag sedan, och det har varit några påvar sen dess, och jag vet heller inte hur länge en välsignelse sitter i. Får hoppas den håller livet ut.

Kamera: Pentax Spotmatic med 85/1.9
Svartvit film: Ilford Pan F (25 ISO!)
Färgfilm: Kodachrome 25

Kyla och batterier

Undrar nu hur länge det här ska hålla i sig? Det kan väl knappast vara till jul? På de här breddgraderna ska ju julen vara, om inte kanske grön, så åtminstone grå. En grå traditionell jul, det är vad vi vill ha. Med en temperatur kring 8 – 9 plus. 

Gick ut i parken för att ta en bild som kunde avsluta november. Hann ta några stycken innan batterierna lade av. Var väl ute kanske tio minuter. Rätt lagom å ena sidan men å andra, lite kort. Blev en bild i alla fall…

Problemet var att jag tog systemkameran istället för min vanliga kompakt. Anledningen till det är, att ska man få känsla i snöväder måste man använda tele, och det är l väl kort i S90. Min Nikon D80 har inte blivit använd på ett tag så batterierna var halvkass, vilket innebar att de blev helkass efter tio minuter i tre minusgrader. Får planera bättre i fortsättningen.

Prag igen

Åter ett inlägg med bilder från Prag. Ska det aldrig ta slut? Nä, det finns hur mycket material som helst.

Vi hade varit uppe och tittat på slottet och när vi skulle promenera tillbaka bestämde vi oss för att stanna någonstans på vägen och ta en öl. Efter bara en liten bit låg det en liten restaurang strategiskt till. Den hade en medeltida framtoning med halm på golvet - typisk turistfälla med andra ord. Men det spelade ju ingen roll, de tog cz 39 för en öl (ca 15 kr) vilket ju är helt ok.

Väl inne satte vi oss på en bänk vid ett fönster och jag undvek nogsamt att luta mig mot väggen då det bakom mig hängde ett fårskinn som såg ut att kunna vara boplats för icke önskvärda smådjur. Fönstret stod öppet och jag lade märke till att väldigt många stannade till och tittade. Inte på mig utan på något annat, nedanför fönstret. En del tog fram sina kameror och fotograferade. Efter ett tag började jag fotografera de som stannade.

När vi hade avslutat vår pilsner och gick därifrån var vi naturligtvis nyfikna på vad alla hade stannat och tittat på eftersom vi inte lade märke till något när vi kom.

Sista bilden i serien visar vad det var som väckte sådan uppmärksamhet.

Prag street

På gatorna i centrala Prag tycks det alltid vimla av folk, mest turister. Allra mest vimlade man på Karlsbron, där det vid vissa tider var minst sagt trångt om saligheten.

Vid det här tillfället spelade ett jazzband på bron och de drog en ganska kompakt publik.

På 70-talet skaffade man sig vissa fördomar gällande japaner och deras kameror. Alla japanska turister, upplevde man hade betydligt mer avancerade kameror än vi andra, och man dokumenterade allt.

Fast nu för tiden har ju alla avancerade kameror och plåtar som besatta, även om just det här råkade vara en japan; in med kompisen i bandet, och så föreviga detta.

Typiska jazzdiggare.

Ytterligare några som gillar musiken.

Visst ger den här mannen ett religiöst nästan lite dalailamiskt intryck?

En konstnär i arbete på bron. Det kändes som här var betydligt fler konstnärer än arbetstillfällen.

Jag vet inte vad den här kvinnan väntade på. Men hon gav ett något stressat intryck.

Jag fick vänta en bra stund på att det skulle bli en glipa i trängseln så jag kunde ta en hygglig bild på den här positivhalaren med sin konstgjorda apa.

En menytankepaus i dörröppningen.

Den här ensamme musikanten stod och gned på sitt instrument på vägen upp till slottet.

I slutet av uppförsbacken framme vid slottet hittade vi det här bandet; Prague Funfair Orchestra.

Detaljbild av orkestern.

Stod utanför en butik när den här kvinnan kom ut. Innan dörren gått igen bakom henne hade hon fått fyr på en cigg. Det kallas begär.

Den gamla bebyggelsen på min sida av gatan speglar sig i den moderna fasaden på den motsatta.

Man upplever inte Prag som någon hektisk storstad precis. Även bilförarna är ganska avslappade. Man kan lugnt strosa omkring och korsa gator utan att känna sig hotad av trafiken.

Kamera: Nikon D80, 18-135mm

The Waste Land

Fridhemstorget är nog ett av de tråkigaste torgen i Malmö. Torget är anlagt någon gång i slutet av 50-talet och säkert med de bästa ambitioner, men jag tror inte det var speciellt livfullt ens då. Och nu känns det som wasteland (fri tolkning av T S Eliots dikt).

Inte mycket att titta på. Skyltfönsterna gapar tomma, och det finns en ful inhägnad längs fasaden, ett trästaket som hålls på plats av betongklumpar. Inhägnaden verkar vara en del av en dagisverksamhet, och är väl ett försök att hålla barnen kvar i verksamheten. Jag förstår, hade jag varit barn här hade jag nog också försökt rymma.

Kullanders som flyttat in i den gamla biografen Fontänens salonger, säljer datorer. Vilket verkar gå bra, folk kommer och går. Annars ligger torget öde, kommersiell öken kanske man kan säga.

S:t Andreaskyrkan i fonden, och framför den kan man skönja en skulptur med springvatten; Passionsblomman av Thure Thörn.

Mitt emot torget på hörnet av Kilian Zollsgatan ligger Malmö radio. Här köpte man skivor på 60-talet. Butiken drevs av ett äkta par där frun hade hand om skivavdelningen och mannen reparerade radioapparater och liknande teknisk apparatur. Det var prydliga människor av sin tid, hon alltid klädd i dräkt och vit blus, han i vit nylonskjorta och smal svart slips. Hon alltid nylagd i håret och han med hårolja och spikrak bena.

Skivavdelningen hade lyssningsmöjligheter. Man lyssnade i något som liknade en handhållen telefonlur av äldre modell, fast utan något att tala i. Det fanns utrymme för två att lyssna samtidigt, men det tror jag aldrig hände, det var ingen rusning i den lilla butiken.
Jag köpte min första skiva här: "Murder she says" med Ron Goodwins orkester. Låten var tema från en miss Marplefilm och etta på listorna.

Så har man klistrat papper för skyltfönsterna, lokalen är tom. Undrar vad som ska öppna, det är ju inget strålande affärsläge precis. Nu går nog inte ens att driva ett café här, eller apotek som ju också verkar ligga i tiden.