Jag glömmer det aldrig; inköpet av mina första amerikanska jeans. Det måste ha varit 1960-61 och jag var omkring 12 år. Jag hade förberett min mor länge och väl, åtminstone kändes det så, antagligen var det nog bara några veckor det handlade om, men man hade ett annat tidsperspektiv i den åldern.
Några av mina klasskompisar hade nämligen börjat komma till skolan i jeans, dels var det inte så vanligt då, de flesta hade vanliga byxor, men det ovanliga var att namnet Lee stod stort och tydligt på en bit läder alldeles ovanför höger bakficka, och läderbiten bildade en sölja för bältet att gå igenom.
Detta att skylta med varumärket var något alldeles nytt. Men det var inte bara ”läderlappen” med namnet, det var präglade nitar och knappar och naturligtvis dekorsömmen på bakfickorna som visade att det var ett par äkta Lee Riders. Det här lärde man sig snabbt.
Detta att skylta med varumärket var något alldeles nytt. Men det var inte bara ”läderlappen” med namnet, det var präglade nitar och knappar och naturligtvis dekorsömmen på bakfickorna som visade att det var ett par äkta Lee Riders. Det här lärde man sig snabbt.
Jeans hade ju funnits på marknaden ett bra tag, men de var svenska och anonyma - märkeslösa. De kallades ibland för nitbyxor eftersom sömmarna var förstärkta med nitar och bars av killar med polisonger och stora bilar.
Men som sagt, Lee stod för en mindre revolution, och jag kände att ett par sådana skulle innebära en avsevärd förbättring av mitt självförtroende, det gällde bara att övertyga morsan om vikten av detta. Jag minns att det gick förvånansvärt enkelt, hon knorrade dock något om priset, de kostade 30 kronor och ett par vanliga svenska jeans kunde man få för ca 17-18.
Lee såldes bara på ett ställe i Malmö, nämligen på Engelbrektsboden som var inhyst i ett slitet lågt hus beläget på Engelbrektsgatan, även denna något bedagad och det skulle dröja länge innan gamla väster i Malmö skulle komma att betraktas som charmigt. Det hängde ett par jättelika jeans på fasaden till huset och stora skyltar gjorde reklam för Lee Riders som de åtråvärda jeansen hette.
Engelbrektsboden var vid den här tiden ett ganska spartanskt försäljningsställe, allt expedierades över disk och man fick prova bakom en gardin, men det var inte något man brydde sig om. Det här var ju en milstolpe, en höjdpunkt i mitt dittillsvarande liv. Jag var mycket lycklig med inköpet, nu återstod bara att övertyga min mor om att jag skulle få ha dessa mirakelbyxor i skolan, något som hon inte tyckte var riktigt lämpligt, så snygga var de inte. Men även här föll hon så småningom till föga, inför det klassiska argumentet att ”alla andra” ju hade Lee-jeans i skolan.
Engelbrektsboden hade även en historik före jeansens tid. Man startade redan på 20-talet och sålde då bland annat arbetskläder till folk som jobbade på Kockums, Malmös största arbetsplats.
Allt förändrades drastiskt då man 1960 fick agenturen för Lee, som snabbt blev det största jeansmärket i Sverige och mellan åren 1960-1978 såldes det ca 1,5 miljoner par om året. Pengarna räckte till att i slutet av 60-talet flytta från kåken på Engelbrektsgatan till ett stort eget nybygge vid Hovrätten i Malmö.
Allt förändrades drastiskt då man 1960 fick agenturen för Lee, som snabbt blev det största jeansmärket i Sverige och mellan åren 1960-1978 såldes det ca 1,5 miljoner par om året. Pengarna räckte till att i slutet av 60-talet flytta från kåken på Engelbrektsgatan till ett stort eget nybygge vid Hovrätten i Malmö.
