Att välja kamera

Var inne på Scandinavian Photo i härförleden. Det var ett tag sedan, men då jag regelbundet läser om nyheter på Fotosidan, så tyckte jag det kunde vara dags att kolla på hur grejorna ser ut i verkligheten. Jag tycker nog att Scandinavian har stans trevligaste fotopersonal, bra pålästa och alltid hjälpsamma. Min fotokompis Rei var med för att kolla på ett av Canons objektiv och jag ville i första hand bekanta mig med Sonys kompaktkamera RX100. Min Canon S90 börjar bli till åren (den kom faktiskt 2009) och eftersom det tar tid för mig att bestämma mig, är det bäst jag börjar se mig omkring redan nu. Fredrik på Scandinavian blev vår ciceron i butiken.

Det var intressant att kolla på Fujis växande sortiment av X-kameror. Fast jag tycker nog att de är lite hypade. Framförallt känns de onödigt stora och ser ut som reliker från 70-talet. Jag har inget emot retro, men föredrar nog influenser från 30- eller 50-talet när det gäller tekniska grejer.

Men om man då ska hitta en lämplig ersättare till en fyra år gammal kompaktkamera, vad ska man välja? Det borde ju inte vara så svårt, allt som är nytt måste ju vara bättre, eller?

Om man tittar på FujiX10 (som är betydligt större än S90) så har den samma sensor och upplösning som Fuji XF1 som är betydligt kompaktare och lättare. Men eftersom prestandan hos Fuji-kamerorna är ungefär likvärdiga med min S90 är ingen av dem intressant. Att köpa ny kamera är ju inte bara en fråga om design.

Däremot är Sony RX100 en kamera som både exteriört och prestandamässigt verkar leva upp till förväntningarna om ny kompaktkamera. Obetydligt större än min Canon S90. Det handlar om två millimeter på längden och en på höjden, tjockleken lite mer, 5 mm (Men trots det är den 20 mm tunnare än Fuji X10). Lite tyngre, 240 gram mot S90's 195 gram (Fuji X10 väger 350 gram). Men stor skillnad i prestanda; sensorn är mer än dubbelt så stor på RX100 och även upplösningen på 20 megapixel är dubbelt mot Canon S90 som har 10. Optiken från Carl Zeiss har också fått goda omdömen.

Intressant också att titta på Nikon 1, systemkompakt. Fast jag tycker nog att de var ganska fula i verkligheten. Betydligt snyggare i annons. Intressant är att de har samma sensorstorlek (8,8 x13,2mm) som Sony RX100. Men vad jag har förstått sitter det sensorer från Sony i de flesta Nikonkameror.

En kamera som verkligen kändes gedigen och kompakt var Canon Eos M, spegellös systemkamera med sensor i APS-C format. Kamerahuset är i storlek med S90, växer så klart en del med objektiv, med det kommer säkert bra pannkakor. Kameran saknar tyvärr vinklingsbar skärm, något som jag verkligen vill ha på en systemkamera, även om den är kompakt. Men Eos M tror jag på, med sin enkla snygga design och den gedigna känslan.

Läser just på Fotosidan att även Pentax kommer med en ny kompaktkamera med retrodesign och bra prestanda. Den heter MX1, men specifikationerna visar att den är ganska klumpig; hela 20 mm tjockare än min S90. När jag sedan ser att sensorn har exakt samma storlek som S90, ja, då är den inte intressant. Kameran har visserligen vinklingsbar skärm och upplösningen är med sina 12 megapixel visserligen något bättre än S90. Men det räcker inte.

Så, den för mig (just nu iallafall) enda riktigt intressanta kompaktkameran i prestanda och format, är utan tvekan Sony RX100 (fast det hade varit fint med vinklingsbar skärm). Men jag har ingen brådska, jag tror min S90 håller ett tag till. Men som sagt, man vill ju sondera terrängen...

Fotnot

Ska tilläggas att det ibland verkligen inte blir som man tänkt sig. Om någon frågat mig för ett år sedan om jag skulle kunna tänka mig en Panasonic G2, hade jag skakat på huvudet. Nu äger jag en, och inte nog med det, den tillhör favoriterna i kameraskåpet. 

Fler bilder från Siena

Ytterligare några bilder från gatorna i Siena, en stad av en storlek som är helt perfekt att strosa omkring i. Turistflödet är inte så starkt i november, vilket gör det lite enklare att fotografera, samtidigt som det är svårare att vara diskret. Men folket som bor i Siena verkar ganska vana vid att främlingar med kameror dyker upp lite varstans.

Det är första gången jag använder Lumix G2 till den här sortens bilder.Jag använde tidigare en Nikon D80, men den slutade ju fungera för ett tag sedan. Jag har också en GF1 men där saknar jag en vettig sökare. Men med G2:an har jag hittat ett arbetssätt som jag tycker fungerar överraskande bra. Jag lägger kameran i kameran i vänster hand, greppar runt optiken med tumme och pekfinger. Med skärmen utvinklad mot vänster handled och riktad uppåt, blir det nästan som att använda en schaktsökare. Jag håller kameran i midjehöjd, kollar ner på skärmen och trycker av med höger tumme. Det är ett mycket diskret sätt att plåta på som passar mig bra. 

Ska bara vänja mig lite bättre vid hur kamerans autofokus och automatik fungerar. Jag är dålig på att fördjupa mig i manualer och missar säkert en del inställningar som kunde vara bra att känna till och som kan ge mig bättre bilder under vissa omständigheter. Som när ljuset blir svagt tex. Det händer också lite tokiga grejor ibland när man råkar röra vid skärmen. Så det blir nog trots allt nödvändigt att läsa bruksanvisningen...

Gatubilder från Siena

Att besöka staden Siena i Italien är som att hälsa på i ett annat århundrade. Stundtals kan det liknas vid att vistas ibland kulisser vid en seriös filminspelning med enorma resurser. Miljöerna är helt enkelt otroliga. I synnerhet för en Malmöbo uppvuxen i ett politiskt klimat där det ansågs att alla gamla byggnader borde ersättas med nya då allt gammalt var omodernt och opraktiskt och inte värt att bevara. Hade man inget nytt att bygga istället fick man lämna ett tomrum så länge, det viktiga var ju att det gamla kom bort. Det är sådant som gör ett besök i Siena till ett besök i en annan värld där aldrig funnits någon anledning att riva ner gamla byggnader och ersätta dem med  lådor av glas och betong.

Att Italien är ett katolskt land är inget man behöver tveka över. I Siena är det tätt mellan kyrkorna och klangen från klockorna överröstar allt inklusive den mest intensiva vespamotor. Klockorna klämtar alla dagar; vardag som helg låter man medborgarna njuta av den tunga klangen av malm. Första ringningen för dagen är klockan sju. Sedan halv åtta. Därefter paus och sedan ringer det igen halv nio och klockan nio. Sedan anser man antagligen ett morgonen är förbi och alla kommit upp så det blir tyst till lunch. Vi har för vana att sova för öppet fönster, och med en kyrka på knappt hundra meters avstånd fanns det knappast något behov av väckarklocka. 

Mer Siena och Florens

Ytterligare några bilder från besöket i Florens och Siena i Italien nu i november, tagna med en Panasonic G2 och 20/1.7.

En eller ett par röda detaljer kan lyfta intresset i en bild. Här var det mössan som fångade min uppmärksamhet. Fick av en tillfällighet också med en tjej uppe i vänster hörn klädd i rött, även hon är sysselsatt med sin telefon.

Femton plusgrader är ingen ovanlig sommartemperatur för en nordbo och är det på hösten är man väldigt nöjd. Men här huttrar befolkningen och tar på sig vintergarderoben.

Så det är egentligen inte alls så bitande kallt och ruggigt som den här mannen ger intryck av.

Det kan inte speciellt roligt att vara hund i Siena. Solen tränger sällan ner i de smala gatorna vilket gör att bortsett från rondellen på Piazza Matteotti, finns det knappt ett grässtrå innanför stadsmurarna, och än mindre några träd att lyfta på benet mot. Alla gator är stensatta, det finns inga trottoarer men det gör inte så mycket då biltrafiken är obefintlig. Jag tror många hundar framlever sina dagar i Siena utan att någonsin få känna gräs under sina trampdynor.

En allvarlig och kanske något frusen gatuförsäljare av konst.

Siena och Florens

Så var man då hemma igen efter två veckor i Siena, Italien. Siena ligger lite avsides, så det blev först flyg till Amsterdam och därifrån nytt flyg till Pisa. Det finns direktbuss mellan Pisa Airport och Siena, men den går bara en (1) gång om dagen och hade naturligtvis redan gått. Så det fick bli tåg till Pisa Centralstation, sedan byte till tåg mot Empoli och där byte till tåg mot Siena. I Empoli var marginalen för skifte liten, endast fem minuter. Där fanns också några spår att välja mellan. Men en blick i parlören och ett “Binario, Siena?” till en man i uniform gav svaret “Cinque!”. Så var det bara att springa mot spår fem med allt gepäck.

Senast jag åkte tåg några längre sträckor i Italien var på 70-talet och man kan lugnt säga att det inte har förändrats mycket. Det var samma vagnar nu som då, fast de var ju nyare då förstås. Att åka tåg på kvällen har sina sidor då stationsskyltarna saknar belysning. Det blir till att förlita sig på den skrapiga rösten i högtalaren och på medpassagerarna i vagnen. Men allt gick bra. Fast det känns ändå lite osäkert att kunna läsa ortsnamnet först sedan man kommit av tåget.