Pilgrimsfärd

Har du läst “Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd”? Om inte så har du en trevlig läsupplevelse framför dig. För naturligtvis måste man läsa boken om Harold Fry som gav sig iväg på vad som var tänkt att bli en kort promenad till brevlådan, men istället blev en vandring på 100 mil.

Kanske var jag inspirerad av Harold Fry då jag i söndags promenerade till cementfabriken i Limhamn och tillbaka. En sträcka på lite drygt en mil. Det tog två och en halv timme. Harolds vandring tog 87 dagar. Men jag har bättre skor än Harold. Vädret var inte det bäst, stundtals var det ganska molnigt.

Cementfabriken som jag tidigare liknat vid en medeltida borg, ser nu mest ut som en ruin. Det verkar som allt ska bort. Hade för mig att något skulle sparas, men det verkar inte så. Synd, man kunde ju bygga studentbostäder i silosarna. Jag tror många skulle kunna tänka sig bo i en rund lägenhet med havsutsikt. Byggtekniskt hade det säkert gått att lösa. Säkert inte billigt. Men ingen är ju intresserad av att bygga billigt i alla fall.

Limhamns Sjöstad är närmaste granne med resterna av cementfabriken. Här kan man bo i lägenhet med båtplats ifall man disponerar båt. Annars kan man gå med i sjöscouterna och segla jolle.

Här finns också rader med sjöbodar, eller hoddor, eller kan man kanske använda det gamla skånska uttrycket “ludor”? De ligger hursomhelst tätt och jag vet inte vad de används till. Antagligen till förvaring av marina tillbehör.

Lagunen ligger strax intill följt av Limhamnsfältet och Ribersborg. Här har det pågått hästtävlingar av olika slag de senaste dagarna. Men nu är det över och hästarna håller på att åka hem. De var i alla fall inte synliga.

Över huvudtaget var det väldigt öde här nere. Men hindren från tävlingarna står än så länge kvar. Fantasifulla påkostade byggen.

Jag tycker det är trevligt att man tar tillvara de fina möjligheter som finns i Malmö. Bara det att kunna hålla internationella hästtävlingar så centralt i en storstad. Något som hade varit fullständigt omöjligt i 70-talets Malmö.

Det var gråväder och duggade lätt under promenaden, men var ganska varmt. Jag hade nyinköpt regnjacka så istället att bli blöt av regnet blev jag istället sjöblöt av kondens eftersom jackan var så tät. I övrigt inga men av projektet. Det kändes dock fint att komma hem och byta skjorta.

Kamera: Panasonic G2 med 45/1.8

Cykeltur

 Det är alltid skönt med en uppfriskade cykeltur i sommarvärmen. Igår blev det en sväng till brofästet, en lagom utflykt på dryga två mil. Jag började lite slappt i Västra Hamnen där jag köpte en Latte hos Gateau. Hängde en stund med mitt kaffe vid monumentet över båtbyggarna på Kockums ("Farväl till de sju haven" 1989) vid hundrastplatsen och tog sedan cykelbanan västerut. Konstaterade lätt irriterad att folk inte har koll på att cykel/gångbanan är uppdelad med ett vitt streck i mitten. Gångtrafik närmast havet och cyklar på den andra. Ska det vara så svårt att förstå? 

Hursomhelst. Stannade till vid bågskytteklubben där det pågick viss aktivitet. Kom att tänka på det gamla skämtet om att gå med i skytteklubben: "Lär dig skjuta och träffa nya vänner!"

Framme vid brofästet blev det mest en massa likadana bilder som jag redan tagit vid tidigare besök. (Så gör vi nog alla ibland.) Men några hyggliga bilder blev det. Eller i alla fall en. Jag gillar den med paret och den lille grabben.

På hemvägen passerade jag Strand Hotell som så många gånger förut. Men nu föll ljuset annorlunda och man fick nästan känslan av en bild ur "The Towering Inferno", katastroffilmen från 1974 med Steve MacQueen.

Utflyktskameran var Nikon D5100 som har den fördelen att man kan vrida displayen inåt. Inga repor och så vänjer man sig av med att kolla på den hela tiden. Objektivet var Nikkor 18-135 som jag nog är ensam om att gilla. Men som utflyktsoptik är det perfekt. En hel del vignettering förstås men det lägger man ju ändå i de flesta fall på i efterhand.

Fler pixlar!

De flesta av dagens kameror har alldeles för få pixlar. Räkna själv:

Man kan utgå från en ganska ordinär kompaktkamera som Canon S90, som har en upplösning på 10 MP och en sensorstorlek på 7,44x5,58 mm (vilket ger en yta på 41.5 mm²).

Utgår man från S90s pixeltäthet i förhållande till ytan på sensorn och räknar om värdena till kameror med större sensorer blir det så här:

M 4/3: 225 mm²:41.5=5,4x10 Mp= 54 MP

APS-C: 366 mm²:41,5=8,8x10 Mp= 88 MP

Fullformat: 864 mm²:41,5=20,8x10 Mp= 208 MP

Det är med andra ord så här det borde se ut. Med samma pixeltäthet som i S90 skulle upplösningen i en Olympus eller en Panasonic ligga på ca 50 MP. En Nikon med DX format borde i alla fall ha 80 MP. Och en fullformatare borde ligga på ca 200 MP.

Även om det inte kommer att ske i morgon, så kommer förmodligen prestandan att ligga på de här nivåerna inom en inte alltför avlägsen framtid. De tekniska möjligheterna finns ju redan. Det handlar bara om när tillverkningskostnaderna kommit ner på en nivå som ger en prisbild som är realistisk för konsumenten.

Om det behövs? Ja, det kan man ju undra. Det har ju egentligen varit tillräckligt bra ganska länge. Läser man på Ken Rockwells sida, så anser han att det blir inte bättre än Nikon D40 och 6 MP. Kanske har han rätt...

Besök i Limhamns kalkbrott

Ja, då har man besökt kalkbrottet i Limhamn. En kompis ringde häromdagen och frågade ifall jag hade lust att hänga med på en tvåtimmars guidad tur i det gamla kalkbrottet. Dels lät det intressant eftersom jag inte varit där förut. Jo - också var det gratis, vilket kändes som ytterligare ett starkt argument.

Vi var en grupp på cirka tjugofem personer som samlades vid kalkbrottet för att delta i rundturen. Vår guide var mycket tydlig när han förklarade förutsättningarna för deltagandet. Rejäla skor, bra hjärta, inga dåliga knän eller andra krämpor, var en del av förutsättningarna.

Hundar och barnvagnar hade ingen tagit med, men för säkerhets skull förtydligade guiden att de hade icke varit tillåtna. Själv har jag har dåliga knän, men bestämde mig för att ligga lågt av rädsla för att bli utesluten ur gemenskapen. Vi fick också veta att vi skulle följa guiden i alla lägen, inte dröja oss kvar vid något och sacka efter, då det skulle rubba hela tidsschemat.

Inget smådrällande på egen hand med andra ord. Vi skulle också hålla oss på vägen. Det var absolut förbjudet att klättra upp på vallar och slänter.

För säkerhets skull hade han en medhjälpare med sig som skulle se till att reglerna efterlevdes och att gruppen hölls samlad. Man fick känslan av att tillhöra en grupp mellanstadieelever på utflykt. Eller en flock kinesiska turister.

Hursomhelst blev det en ganska trevlig rundvandring. Guiden var inte bara påläst på historik och flora och fauna i det drygt 60 meter djupa kalkbrottet. Han återberättade också massor av anekdoter och berättelser som han var noga att alla skulle lyssna på. De av deltagarna han tyckte stod lite för långt ifrån för att uppfatta alla nyanser i berättandet fick tillsägelse att komma närmare. Och eftersom det var lite skolutflykt över det hela så vågade man liksom inget annat. Det kändes säkrast att lyssna eftersom man ju vet hur det förhåller sig med skolutflykter; man brukar få lämna in en redogörelse efteråt.

Många av bilderna fick tas medan vi gick eftersom man fick tillsägelse ifall man inte höll tempot. Trots reglerna, så blev det som sagt på det hela taget en trevlig utflykt. Vet inte riktigt hur möjligheterna ser ut när det gäller enskilda besök, antar att det i så fall blir till att klättra över stängslet. Jag tror i och för sig inte att bevakningen är så rigorös. 

Den optimala bildstorleken

Jag hittade en bunt gamla anteckningar vid en röjning i det gamla arkivet i källaren. Det är en bunt lösa handskrivna blad från tiden innan datorerna tog över. Anteckningarna består av diverse sammanställda fakta som jag skrev ner när jag började undervisa i fotografi.

Där hittade jag bland annat ett papper som handlar om bildstorlekar kontra betraktningsavstånd.

Vi är ju vana vid att ju större en bild är, desto längre ifrån står man när man betraktar den. Men kanske är det inte bäst alla gånger. Det finns nämligen en formel för optimalt betraktningsavstånd. Det handlar om bildens storlek i förhållande till den brännvidd man använt när man tog den. Avsikten är att ge betraktaren den mest korrekta upplevelsen av bilden.

Det låter kanske omständigt, men är ganska enkelt, man multiplicerar bara brännvidden med förstoringsgraden och får då det optimala avståndet.

Exempel

En kopia med måtten 30x45 cm, alltså 12,5 ggr förstoring från ett 24x36 mm negativ, tagen med ett 50 mm objektiv bör alltså betraktas på ca 60 cm avstånd för att perspektivet ska bli optimalt. (50x12,5=62,5 cm)

Jag läste för länge sedan att det i domstolar i USA var regel att alla bilder som användes i rättegångar gjordes för att betraktas på ett avstånd av just 60 cm. Alltså varierade bildernas storlek beroende på vilken brännvidd som bilden var tagen med.

Följaktligen

En bild tagen med ett 85 mm objektiv med ett negativformat på 24x36 mm och som ska betraktas på 60 cm avstånd bör alltså förstoras 7 ggr och kopian blir 17x25 cm.

Har man använt vidvinkel, tex 24 mm bör negativet förstoras 25 ggr och kopian blir då 60x80 cm.

Så långt är ju allt gott och väl, men skulle man använda sig av riktigt kort vidvinkel repektive kraftigt tele så blir ju resultatet ganska extremt med mycket små och jättestora bilder.

En annan sak är ju förstås om man upplever att det hela är värt besväret...

Cementfabriken, Limhamn

Det känns nästan som att stå vid muren till en medeltida fästning. Men det är ingen fästning utan cementfabriken i Limhamn med anor, inte från medeltiden, men väl från 1890. 

Det känns bra med svart/vitt på industribilder. Blir lite mer tidlöst. Skulle vara kul att göra en något mer heltäckande dokumentation av de gamla byggnaderna innan allt förändras. 

Åter på Limhamn

Det byggs som aldrig förr i Malmö, och Limhamn är inget undantag. Det verkar finnas hur mycket plats som helst för relativt centralt belägen nybyggnation. Gamla industritomter förvandlas till lyxiga boenden i olika former. Vad som ska bli just här framgår inte. Men en sak är säker; det blir inte billigt.

Den här byggnaden har fått stå kvar. Kanske ska den ingå i något större kringliggande projekt, vilket kan bli både intressant och spännande. Det blir sällan bra när hela områden präglas av samma tidsanda. Det är blandningen av olika stilar och tidsepoker som gör ett område intressant.

Jag vet inte hur det förhåller sig med den gamla cementfabriken, men stora delar av den ligger i alla fall kvar, om än i träda. Kanske finns det några planer med dessa jättesilos. Hoppas det, jag är svag för gamla industribyggnader.

Vid kajen strax vid cementfabriken råder ett behagligt lugn.

Här ligger också Öns jättestora bostadsområde. Med cementfabriken mitt emot är det stora kontraster i området, vi får se hur det ser ut om några år.

Inte så långt från det gamla färjeläget där man förr tog färjan till Dragör för att göra billiga inköp, ligger det här hörnhuset med sin pampiga gavel. Men att täcka över samtliga skyltfönster på det sättet är rena övergreppet på den gamla fina byggnaden. Om man nu av någon anledning är tvungen att täcka fönsterna kan väl man i alla fall göra det snyggt.

En lite bit längre bort på Strandgatan finns den här småstadsidyllen.

På Limhamn

Aldrig tidigare har det väl byggts och förändrats så mycket i Malmö som nu. Det pågår stora byggprojekt både här och där. Hyllie känner man ju till, med Arena (var ju där och såg Dylan i höstas) och Emporia som ska bli det värsta varuhuset någonsin. Fast att man byggt mässhallar därute hade jag ingen aning om förrän jag såg i tidningen att det var invigning.

Hursomhelst sprang jag häromdagen på ett annat projekt som jag inte hört talas om; Limhamns Sjöstad. Kollade på nätet och där kan man läsa att ”Limhamns Sjöstad är platsen för dig som vet hur man tar vara på det bästa här i livet.” Och det verkar ju bra, det handlar alltså om bostäder och inget nytt shoppingcenter som annars brukar vara det vanligaste byggprojektet i Malmö. Folk måste ju ha någon stans att bo också, där de kan vila upp sig mellan besöken på stadens varuhus.

Husen är inte klara, jag tycker förstås att de hitills ser ut som vanliga bostadslimpor på 4-5 våningar. Men efter att ha sett prislistan förstår man ju att närheten till havet även har sitt pris. Och då menar jag inte det pris man får betala genom att bli utsatt för ihållande blåst och stormvind större delen av året.

Jag läser också att arkitekten lagt stor vikt vid köken i lägenheterna. Med tanke på dessa matlagningsprogram som ständigt pågår i televisionen verkar ju mat vara ett jätteintresse för många. I alla fall att titta på och inreda efter. Folk inreder sina kök efter senaste trenden och köper alla maskiner som man bara måste ha, för att sedan konstatera att matlagning är alldeles för jobbigt och tidskrävande. Ju finare kök desto mindre matlagning brukar det bli.

Det här är gammalt industriområde och närmsta granne är cementfabriken. Där går det fortfarande att hitta lite intressanta, slitna miljöer. Men antagligen inte så länge till. Det finns säkert planer även för dessa ytor.

Det finns en del aktiviteter i omgivningarna. Bland annat håller Sjöcouterna och Malmö Vattenskidklubb till här. Också står det en rad färgglada fiskehoddor eller liknande längs vägen. Limhamn är ju ett gammalt fiskeläge, det är antagligen därför man säger, att bo på Limhamn, inte i. Precis som man säger om Råå och andra fiskelägen. Fast det finns säkert undantag. 

BLAST FROM THE PAST

Två bilder från Rom 1977. Den övre är från det demonstrationståg. Den undre visar ett av Roms bäst bevarade klassiska monument; Pantheon. Enda skillnaden mot när bilden togs och nu, är att piazzan framför byggnaden nu är avstängd för trafik.

Pentax Spotmatic och TriX