Oddner på Kommendanthuset

Var med Rei och några av hans fotokompisar och kollade på fotoutställning på Kommendanthuset. Utställningen heter Lina Haskell möter Georg Oddner och pågår till 19 januari.

Lina Haskell har rest runt i Sverige och avbildat Folkets hus-byggnader. Tyvärr blev resultatet lika tråkigt som det låter. Det känns varken som arkitekturfotografering eller en dokumentation. Det blir bara ett större antal statiska avbildningar utan tillstymmelse till mänskligt liv. Att ställa dessa enformiga kompositioner mot Oddners betraktelser av livet bakom järnridån 1967, känns lite märkligt. Lina Haskell framstår som den statiske fotografen med stativ och vattenpass som viktigaste hjälpmedel. Medan Georg Oddners bilder är resultatet av en tre månaders reportageresa i Sovjetunionen 1967.

Oddners bilder var ett beställningsarbete åt tidskriften “Vi” där det kom att publiceras över 33 sidor i septembernumret samma år. Man ska vara medveten om att vid den här tiden reste ingen obevakad omkring i Sovjet. Det avdelades ett gäng pålitliga personer som höll ett konstant öga på resenären. Det gick heller inte att resa var som helst, platser var valda och godkända på förhand. Jag kan tänka mig att de utvalda övervakarna gick med ständig ångest. Att bevaka en fotograf måste vara det värsta. Man ska ha klart för sig att obehagligheter väntade övervakaren ifall bildreportaget skulle visa vad som upplevdes som en kritisk bild av Sovjetunionen.

Trots omständigheterna som måste ha begränsat fotograferingen tycker jag att det blivit en mycket sevärd utställning av Oddners reportageresa.
Haskells stela kompositioner tycker jag visst kan vara intressanta som enstaka bilder, men som utställning blir det helt enkelt för enformigt. 

Efter utställningen blev det fotofika på caféet på Kommendanthuset. Gott kaffe och i trevligt sällskap!

Besök på Galleri Persson

 Så blev det då äntligen av att besöka galleri Persson på Jöns Filsgatan för att titta på Strömholms Spanienbilder. I sista minuten kan man säga eftersom utställningen avslutades i söndags. Men det blev ett trevligt besök och en intressant diskussion om bilderna med den sympatiske och påläste galleriägaren Lars Viggo Persson. Jag passade också på att ta ett porträtt på honom. Svartvitt förstås.

Utställningen bestod av 40 bilder tagna av Christer Strömholm i samband med en resa som han och författaren Lasse Söderberg gjorde till Spanien 1962. Man utgick från Paris där båda vid det här tillfället var bosatta. Ambitionen var att göra ett resereportage från Spanien 25 år efter inbördeskriget. Det var en resa i all enkelhet, man färdades i Christers Saab med enkel packning, sovsäckar och campingkök. Lasse Söderberg som kunde spanska skulle sköta snacket och skriva, Strömholm fotografera. Tanken var att reportaget skulle bli en bok. Det blev det också, så småningom, efter dryga 50 år.

Att boken inte blev publicerad som det ursprungligen var tänkt kan ha berott på att förlaget såg Strömholms engagemang på den fascistiska sidan under inbördeskriget som negativt för projektet.

Jag har tidigare läst “Anteckningar om fotografen Christer Strömholm” av Lasse Söderberg, där han berättar om sin syn på Strömholm som fotograf. Den publicerades i tidskriften Paletten 3/86. Här nämner han bland annat “Irrfärderna i Spanien”. Jag förmodar det handlar om den här resan. Han skriver att, “Christer ofelbart stannade bilen så fort vi passerade en kyrkogård, ett hus i ruiner eller ett dött djur vid vägkanten.”

Jag upplever hans beskrivning av Christer Strömholm som ovanligt ärlig. Bland annat förvånas han över att Strömholm fullständigt ogenerad ställer sig och tar bilder av människor som lever i misär.

Det blev alltså en bok till sist. En bok med mjuka pärmar i ett behagligt format och till ett överkomligt pris. Trycket kunde förstås ha varit bättre, bilderna känns lite platta. Undrar också lite över den anspråkslösa titeln “Resa i svartvitt”.

Hursomhelst köpte jag boken och ser fram emot att läsa den. Dels ska det bli intressant att ta del av Lasse Söderbergs reseberättelse om människorna de mötte på spanska landsbygden för 50 år sedan. Men det ska också bli intressant att läsa om hans relation till Christer Strömholm.

Bilder från glasplåtar

Jag har några gamla glasplåtar som jag tog tillvara när jag en gång på 70-talet hjälpte till att rensa i en lokal på Östra Förstadsgatan där Iwa-foto huserat med fotobutik och ateljé sedan nån gång på 40-talet.

Där fanns lådvis med gamla negativ, både film och glasplåtar. Jag minns inte om man på den tiden körde sånt till tippen eller till återvinning. Men bort skulle det och snabbt gick det.

Arkivet var som sagt omfattande och jag valde en hög glasplåtar på måfå med motiv som jag vid en hastig blick tyckte verkade intressanta. Det mesta var annars porträttbilder från nästan 40 års ateljéfotograferingar vilket ju inte var så spännande att titta på.

Hursomhelst delar jag nu med mig av de negativ som jag räddade undan förgängelsen då för ungefär 35 år sedan. Tyvärr framgår det vid närmare granskning, att plåtarna som jag trodde var originalnegativ visar sig vara reproduktioner av vykort och andra bilder, vilket ju var lite trist. Men interiörerna från fotoaffären är i alla fall originalplåtar. Tyvärr är ingenting daterat.

Jag valde att istället för att skanna, fotografera av glasplåtarna på ett ljusbord. Jag plåtade(!) i RAW. Konverterade till positiv bild och gjorde justeringar i ACR, ändrade storlek och lade på en svag brunton i Photoshop.

Fotnot

Varför säger man egentligen glasplåt om negativ där emulsionen sitter på en glasskiva. Jo, det härrör från den ursprungliga fotografiska bilden som var på en kopparplåt belagd med ett tunt blankpolerat silverskikt. Benämningen fick hänga med. Härifrån kommer också ordet “plåta”, om fotografera.

Översiktsbild från Malmö hamn. Glasplåt 13x18.

   
Lorensborg, Stadioncenter, tagen från Mariedalsvägen, Malmö. Glasplåt 13x18

Samma motiv som ovan, fast norrifrån. Glasplåt 13x18

Malmö Stadsteater. Den här borde man ju kunna datera. Men jag har inte lyckats ta reda på när "Leendets land" spelades här. Glasplåt 9x12.

En frodig mansperson med rökpipa. Månne kan det vara Bengt Åke Bengtsson? Det känns som att han kopplar av efter en god måltid. Glasplåt 9x12.

 Interiörbild från en av Iwa-fotos ateljéer. Glasplåt 13x18

Ännu en interiörbild från samma ateljé. Glasplåt 13x18. (Glasplåten trasig, därav det svarta övre hörnet.)

Här håller man på med efterbehandling av svv bilder. Kvinnan längst till höger pressar bilderna plana efter torkning.  Den blonda damen renskär bilderna och de fyra sittande damerna håller på med retusch. Av damerans klädsel att döma bör bilden vara tagen slutet av 40-talet eller kanske tidigt 50-tal? Glasplåt 13x18.
Alla bilder i inlägget från Iwa-fotos arkiv.

Den mexikanska resväskan

Såg filmen “En koffert i Mexico” (The Mexican Suitcase) häromdagen. Filmen är en dokumentär som handlar om återfinnandet av tre kartonger negativ tagna av fotograferna Robert Capa, hans fru Gerda Taro (som omkom i en krock med en stridsvagn 1937) och David Seymore (kallad Chim). De tre fotograferna dokumenterade spanska inbördeskriget som pågick 1936-39.

Efter kriget hamnade en stor del av negativen, 126 framkallade filmer, i Capas studio i Paris där de försvann i det tumult som uppstod vid andra världskrigets utbrott. Det visade sig långt senare (2007) att de fanns i tryggt förvar i Mexico, utsmugglade av flyktingar från Spanien. Något som inte ens Capa själv var medveten om. Han trodde att de kanske blivit förstörda av tyska ockupationsmakten.

Filmen som till stor det består av dessa svartvita stillbilder, berättar inte bara historien om försvunna negativ utan ger också en dyster påminnelse om hur det kan gå i krig när omvärlden väljer att ställa sig utanför.

Spanska inbördeskriget började med en konflikt då militären med general Franco i spetsen gjorde revolt mot den demokratiskt valda regeringen. Det eskalerade snabbt och kom att bli en kamp mellan ideologier; demokratin mot fascismen. Franco fick aktivt stöd både av Hitlers Tyskland och av Mussolinis Italien, medan övriga Europa valde att inte lägga sig i. Dock reste frivilliga från hela världen till Spanien för att kämpa mot fascisterna. Bla reste 500 svenskar dit för att visa sin solidaritet med demokratin. Dessvärre räckte det inte utan fascisterna vann kriget och utropade general Franco till diktator.

För länge sedan visade mig en god vän sin pappas fotoalbum som bla innehöll bilder från 30-talet. En av bilderna var ett gruppfoto på några unga män och av bildtexten framgick det att de skulle resa till Spanien för att kämpa mot fascisterna. Där fanns också några namn med tillägget “De kom aldrig tillbaka”. Jag blir fortfarande dyster till sinnes när jag tänker på det.

Kan nämnas att den svenske fotografen Christer Strömholm också engagerade sig i spanska inbördeskriget, fast på fascisternas sida.

Bilderna på Capa och Taro är från boken ”Robert Capa – The Definite Collection”. Innehåller 937 bilder och väger drygt 2.5 kg. Finns hos Adlibris för 415:- (i skrivande stund dock tillfälligt slut)

Fotografen August Strindberg

Det är välbekant att författaren August Strindberg var mycket intresserad av foto. Men tyvärr verkar han ha varit betydligt mer idérik och kreativ än tekniskt kunnig. Som till exempel när han sommaren 1886 reste runt bland franska bönder med en kamera. Det blev en bok, som gavs ut några år senare - men utan några bilder.

Men ibland gick det riktigt bra. Hösten 1886 tog han en del fina porträtt på sig själv och sin familj i Gersau. Bilder, som han ville ge ut i bokform. En slags "hemma hos" om den kände författaren och hans familj. Men bokförlaget räknade på det och kom fram till att det skulle bli alldeles för dyrt. Lite synd kan man tycka, det hade nog varit en eftertraktad utgåva idag.

Fotografen Strindberg tog nya tag och 1890 reste han, som kanske Sveriges förste bildjournalist, 400 mil kors och tvärs i Sverige med kameran, Kodak N:o 1. Han tog 150 bilder till bokprojektet “Sveriges Natur”. Men när boken kom ut fanns där inga bilder i den. Den hade istället illustrerats av konstnären Arthur Sjögren efter Strindbergs anvisningar.

Det sägs att Strindberg var en ihärdig författare, som lugnt kunde låta idéer och projekt ligga till sig i flera år innan han blev nöjd. Men när det handlade om fotografi, verkar han snarare ha stressat iväg, utan att alls ge sig tid till att sätta sig djupare in i den fotografiska tekniken - vilket då var en förutsättning om det överhuvud taget skulle bli några bilder. Det här var ju en tid, när fotografi förutsatte ganska omfattande tekniska, och inte minst kemiska kunskaper.

I början av 1900-talet gjorde han en hel del fotografiska experiment.I ett samarbete med fotografen Herman Andersson, försökte han till exempel fotografera en människas själ. Till detta använde man en hålkamera eftersom Strindberg menade att linser förfalskade verkligheten.

Herman Andersson tog också med hjälp av Strindbergs kontakter, porträtt av en del svenska kulturpersonligheter, bland annat prins Eugen. Han använde en storformatskamera, med ett negativformat så stort att en kontaktkopia överensstämde med den naturliga storleken på den avbildade personens ansikte. Dessa realistiska närbilder, väckte stor uppmärksamhet när de visades på utställning i Stockholm 1906. De avskalat rena porträtten, liknade inte alls vad samtida porträttfotografer ägnade sig åt. Kritiken var förmodligen massiv, men bilderna blev säkert också till inspiration för många fotografer.

Strindberg gjorde också försök att fotografera moln, för att bevisa att samma moln återkom med jämna mellanrum. Han var också övertygad om, att han med hjälp av fotografier han tagit på sina barn, kunde stå i telepatisk kontakt med dem.

Sammantaget om Strindberg som fotograf, kan man säga att han kanske var en teknisk slarver, och hade väl en viss övertro på vad som gick att fånga på bild, men han var också full av kreativa tankar och idéer om fotografi.

Ska kanske tilläggas att bilderna i inlägget är naturligtvis inte Strindbergs. De är mina egna.

Ljusmätare i papp

Ljusmätare var länge en exlusivitet. De blev inte speciellt vanliga bland hobbyfotografer förrän en bra bit in på 50-talet. När man köpte en filmrulle fanns i kartongen en så kallad exponeringsguide som utgick från Sunny 16 och de flesta klarade sig med den. Det fanns också mer ambitiösa exponeringstabeller att köpa. Som Hasselblads exponeringssticka med bifogad 30 sid bruksanvisning från 1948. Den har en slogan; ”12 lyckade bilder på dussinet.” I inledningen står att man absolut inte behöver läsa manualen för att kunna använda stickan, vilket får ses som ett försök att göra exponeringsguiden enklare än det intryck den ger vid första ögonkastet. Man kan nog lugnt säga att ambitionen har varit att täcka upp de mest skiftande belysta motiv en fotograf kunde tänkas ställas inför.

Några exempel:

Fjälltoppar i snö

Fjällvidder i snö

Gator, landskap

Skuggiga gator

Badbilder

Personer i lätt skugga

Personer under fristående träd.

Personer i öppna båtar.

Närbilder i skugga

Arkitektur, medelljus

Arkitektur, mörk

Fjärrvyer

Det finns fler motiv att välja bland; forsar vattenfall, segelbåtar etc. Man får också veta att man vid fotografering av personer mot snötäckt mark bör öka exponeringen med två steg och vid fotografering av snötäckta landskap bör öka exponeringen med tre steg. Man rekommenderar exponeringstider på 1/25 och 1/50 "om ej motivets rörelse fordrar snabbare ögonblick." 
Jag tror detta är det mest (över)ambitiösa försök jag har sett i att teoritisera en ljusmätare.

Stor eller liten kamera?

Det säljs många stora kameror nu för tiden. Jag kallar dem för ”monsterkameror”, dvs när kamera med objektiv väger runt två kilo. Det har blivit allt vanligare att dessa kameror avsedda för yrkesbruk köps av hobbyfotografer för ganska sparsam användning. Jag har fått anledningen förklarad för mig. Man vill vara säker på att bildernas kvalitet ”håller”. Jag antar att kvalitetskraven även för hobbybruk idag är större än någonsin.

Men den krispighet dagens bilder har, är ju egentligen en ganska ny företeelse. Tittar man på gamla klassiska ögonblicksbilder så har förvånansvärt många en lätt oskärpa. Kanske därför Robert Capa döpte sin biografi till ”Slightly out of focus”?

En hel del bilder av Henri Cartier-Bresson är ganska luddiga. Men där finns något annat som mer än väl uppväger den här typen av tekniska brister. Där finns komposition och känsla. Man kan nog med fog anta att om Cartier-Bresson varit verksam idag så hade han inte köpt en monsterkamera. Hade han kört digitalt hade han nog varit nöjd med en av de kompaktare systemkamerorna, eller kanske rent av någon med fast optik. Anledningen är också att Cartier-Bresson var en person som inte ville synas. Inte bara det att han inte ville ha sitt porträtt publicerat, han ville framförallt inte inte märkas som fotograf. Anonymiteten var en förutsättning för hans sätt att arbeta. Han hoppades att de som råkade se honom fotografera skulle uppfatta honom som en kontorist med fotografering som hobby, inte en yrkesfotograf. Kanske tvärtom mot många idag som köper en monsterkamera i hopp om att bli uppfattade som proffs.

Smygfotograferade Cartier-Bresson? Ja, det kanske man kan säga. Han gjorde sitt bästa för att dölja kameran, kunde svepa in den i en näsduk eller liknade, sköt från höften etc. Men anledningen var inte blyghet, utan hans ambition att fotografera obemärkt berodde på att han inte ville påverka det som skedde framför kameran. Det var viktigt för honom att inte påverka det han registrerade. I en del fall struntar kanske människor i ifall de blir fotograferade, men i de flesta fall förändras deras beteende när det finns en kamera närvarande. En del blir irriterade, men det är ett fåtal så det kan man bortse ifrån. Men de allra flesta blir medvetna, på ett sätt som Cartier-Bresson upplevde påverkade skeendet på ett ibland subtilt men onaturligt sätt.

Cartier-Bresson använde Leica-kameror i en tid när de flesta yrkesfotografer använde större kameror. Det var vid den här tiden en annan känd fotograf, W.Eugene Smith fick sparken från Newsweek för han använde en "miniatyrkamera" (mellanformat) istället 4x5 tum som var standard. Att då som Cartier-Bresson endast använda 24x36 var nydanande.

Henri Cartier-Bresson är en stor inspiration för alla som är intresserade av någon form av dokumentärfotografering. Hans tålamod att invänta rätt ögonblick för att få den perfekta kompositionen gör honom till en av de största.

Monsterkameror är inget nytt. Nikon F2 med motor och normalobjektiv passerar lätt tvåkilosgränsen. Ingen kamera för Bresson.

Kanske hade han gillat den här?

Fotnot

Anledningen att jag inte visar några bilder av Henri Cartier-Bresson är att jag bara använder mig av egna bilder i bloggen. Översta bilden är tagen i Barcelona 2009 med en Nikon D80.

Kamprad, Bergman & Strömholm

Cliffs of Moher, Irland, 1978

Ingvar Kamprad
Läser i DN att allmänhetens förtroende för IKEA har sjunkit från 78 till 62 procent. Anledningen uppges dels bero på företagets avancerade skatteplanering, men också på grundaren Ingvar Kamprads förflutna. Kamprad var under kriget aktiv medlem i nazistsympatiserande Nysvenska rörelsen. Kanske bör man ha i åtanke att han vid tillfället ifråga var 17 år gammal. Problemet är att man anser att han inte varit öppen om sitt förflutna.

Ingmar Bergman
Vid ett annat tillfälle stod det i en artikel i Svd att Maria-Pia Boetihius undrar vad det är för feghet som härskar i den svenska kulturvärlden. Detta med anledning av Ingmar Bergmans fascination över Hitler och nazismen både före och under kriget. Något Bergman vad jag förstår aldrig förnekat. Så här sade han i en intervju 1999:

”När koncentrationslägrens portar slogs upp ville jag först inte tro mina ögons vittnesbörd. Jag trodde det var propaganda från de allierade. När sanningen gick upp för mig blev chocken ohygglig. På ett brutalt och våldsamt sätt blev jag tagen ur min oskuld. ‘Människan är en avgrund och jag bävar då jag skådar ner i den‘, som Georg Büchner formulerade det i Woyzcek”.

Så även om Ingmar Bergman själv får anses varit öppen och försökt göra upp med sitt förflutna, anser Boethius att man i det svenska kulturlivet är alldeles för slätstruken och överseende när det gäller Bergmans fascination över nazismen.

Christer Strömholm
Men fotografen Christer Strömholms nazistiska förflutna nämns praktiskt taget aldrig. I den mån det förekommer, avfärdas det som ”ungdomsförsyndelse”. Och visst, redan som 16 åring var aktiv han nazist och medlem i organisationen Sine prohibitionimus ad finum (Utan hinder mot målet).

Men det är också ett faktum att Christer Strömholm 1938, 20 år gammal, och medlem i Nordisk ungdom var med om ett inbrott i vänsterorganisationen Clartés lokaler där man lade beslag på medlemsregister, prenumerantregister för tidskriften Clarté och förteckning över tidningens kommissionärer. Det bedömdes vara en politisk kupp och att materialet var tänkt att skickas vidare till Tyskland och Gestapo.
Man grep samtliga inblandade i inbrottet och målet kom upp i rådhusrätten i februari 1939. Inför rättegången gjordes personundersökning med bl.a. intervjuer med Strömholms mor och styvfar som ledde till följande sammanfattning: ”Fosterlandskänslan var starkt rotad hos den tilltalade. Kampen mot kommunismen och bekämpandet av judarna upptog hela hans tanke”. Christer Strömholm fick tre månader villkorligt.

Han blev sedermera utesluten ur Nordisk Ungdom, då han i strid med partidisciplinen var med om att starta Särskilda Gruppen, för att kunna genomföra aktioner som inte kunde ske i under Nordisk Ungdoms namn.  Bland annat fanns det planer på att kidnappa Marcus Wallenberg.

1941 gjorde Strömholm en helomvändning och började arbeta för engelsmännen. Denna period är flitigt omnämnd i olika sammanhang. Det påstås att han bland annat var med om att likvidera dubbelagenter. Detta känns märkligt då han 1946, alltså efter krigsslutet, blir åtalad och fälld för att ha gömt Waffen-SS-frivilliga i sin lägenhet under deras flykt till Sydamerika.

Själv har han i intervjuer varit tämligen lågmäld om krigsåren, vilket man ju kan begripa. Det finns många myter kring honom och de flesta ligger han nog bakom själv. Någon öppenhet om sitt nazistiska förflutna har han så vitt jag vet aldrig visat.

Så här skriver Jan Myrdal i Folket i Bild Kulturfront, 1997:”Och om Christer Strömholm har jag skrivit. Inte för att han var mig personligen särskilt osympatisk - han förblev i hela sitt uppträdande just den "bussige ledare och kamrat" han fostrades till i Nordisk Ungdom. Därför var han också en så lysande och omtyckt lärare för de elever vilka satt vid hans fötter och accepterade hans konstsyn.
Men det för mig avgörande är att just den estetik och livshållning han som kamratskapsledare i Nordisk Ungdom gav uttryck för i lindholmsnazisternas Stormfacklanär den han förblivit trogen. Nazi-kitsch alltså.
Det var för att Rune Hassner och jag väl kände till detta och ansåg att han förblivit sina dåtida konstideal trogen som vi blev övertygade om att han var den helt rätte just för "Myglaren"; en gestaltning han sedan utförde på konstnärligt verkligt lysande sätt. Den vi först tänkt på som "Myglaren" - en med helyllefolkrörelsebakgrund - hade inte klarat tvetydigheten. Honom hade heller inte Rune Hassner kunnat se på genom sökaren med sådan skärva i ögat.
Christer Strömholm har spunnit myter om sig; men han har inte låtsats varit bättre, ädlare, finare än han verkligen var. Det respekterar jag honom för även om jag anser hans konstnärliga hållning falsk och farlig... och typisk. Det säger en hel del om vår tid att han av många anses som en av epokens stora fotografer. Uttryck det på annat sätt: En sådan sen epok som vår har en sådan fotograf som sin store.”

Avslutningsvis vill jag tillägga att ingen skulle ge sig till att göra en levnadsteckning över Ingvar Kamprad eller Ingmar Bergman utan att nämna deras fascination över Hitler och nazismen. Men när det handlar om Christer Strömholm lämnas det helt därhän.

Fotnot
Uppgifterna om Christer Strömholms förflutna är hämtade ur Anders Thunbergs bok Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari. ISBN978-91-27-11804-1

Fotografisk fotnot

Bilden är tagen på Irland 1978. Motivet är Cliffs of Moher på västkusten. Kameran var en Nikon FM och filmen Tri-X.

Regler för gatufoto

Det har kommit en lista över no-nos när det gäller gatufoto. Puritanerna har sagt sitt och äntligen skapat en förbudslista som kan skilja agnarna från vetet.

Det är väl bara att erkänna sig skyldig till åtskilliga övertramp i det förflutna och förmodligen även i framtiden.

Det hade kanske iofs även varit intressant med motsatsen – dvs en lista på godkända motiv för den osäkre fotografen på gatan.

Så här ser listan ut i original. Jag översätter den inte då jag av erfarenhet vet att mycket kan förloras eller förvanskas i en översättning. 

Håll tillgodo:

15 usual clichés of street photography:

1. homeless person

2. buskers/ street performers

3. ridiculously canted angles

4. telephoto lens shots with too much bokeh

5. people kissing

6. feet

7. frame in frame

8. silhouettes

9. people crossing a road

10. picture of somebody taking a picture

11. reflections in puddles

12. people at bus stops in different poses

13. people in groups on mobile phones / devices

14. back of someone's head

15. person posing with tourist prop

Jag passar även på att krypa till korset genom att med egna arkivbilder illustrera detta inlägg. Jag erkänner även att jag tidigare publicerat dessa bilder under rubriken ”gatufoto”.

Street performer (2)

Silhouettes (8)

People crossing a road (9)

Picture of someone taking a picture (10)

People at bus stops in different poses (12)

People in groups on mobile phones (13)

Back of someone’s head (14)

Person posing with tourist prop (15)

Det ser alltså ut som det kommer att bli nödvändigt att finna en lite vidare rubrik som kan innefatta även den här typen och liknande bilder.