Det är välbekant att författaren August Strindberg var mycket intresserad av foto. Men tyvärr verkar han ha varit betydligt mer idérik och kreativ än tekniskt kunnig. Som till exempel när han sommaren 1886 reste runt bland franska bönder med en kamera. Det blev en bok, som gavs ut några år senare - men utan några bilder.
Men ibland gick det riktigt bra. Hösten 1886 tog han en del fina porträtt på sig själv och sin familj i Gersau. Bilder, som han ville ge ut i bokform. En slags "hemma hos" om den kände författaren och hans familj. Men bokförlaget räknade på det och kom fram till att det skulle bli alldeles för dyrt. Lite synd kan man tycka, det hade nog varit en eftertraktad utgåva idag.
Fotografen Strindberg tog nya tag och 1890 reste han, som kanske Sveriges förste bildjournalist, 400 mil kors och tvärs i Sverige med kameran, Kodak N:o 1. Han tog 150 bilder till bokprojektet “Sveriges Natur”. Men när boken kom ut fanns där inga bilder i den. Den hade istället illustrerats av konstnären Arthur Sjögren efter Strindbergs anvisningar.
Det sägs att Strindberg var en ihärdig författare, som lugnt kunde låta idéer och projekt ligga till sig i flera år innan han blev nöjd. Men när det handlade om fotografi, verkar han snarare ha stressat iväg, utan att alls ge sig tid till att sätta sig djupare in i den fotografiska tekniken - vilket då var en förutsättning om det överhuvud taget skulle bli några bilder. Det här var ju en tid, när fotografi förutsatte ganska omfattande tekniska, och inte minst kemiska kunskaper.
I början av 1900-talet gjorde han en hel del fotografiska experiment.I ett samarbete med fotografen Herman Andersson, försökte han till exempel fotografera en människas själ. Till detta använde man en hålkamera eftersom Strindberg menade att linser förfalskade verkligheten.
Herman Andersson tog också med hjälp av Strindbergs kontakter, porträtt av en del svenska kulturpersonligheter, bland annat prins Eugen. Han använde en storformatskamera, med ett negativformat så stort att en kontaktkopia överensstämde med den naturliga storleken på den avbildade personens ansikte. Dessa realistiska närbilder, väckte stor uppmärksamhet när de visades på utställning i Stockholm 1906. De avskalat rena porträtten, liknade inte alls vad samtida porträttfotografer ägnade sig åt. Kritiken var förmodligen massiv, men bilderna blev säkert också till inspiration för många fotografer.
Strindberg gjorde också försök att fotografera moln, för att bevisa att samma moln återkom med jämna mellanrum. Han var också övertygad om, att han med hjälp av fotografier han tagit på sina barn, kunde stå i telepatisk kontakt med dem.
Sammantaget om Strindberg som fotograf, kan man säga att han kanske var en teknisk slarver, och hade väl en viss övertro på vad som gick att fånga på bild, men han var också full av kreativa tankar och idéer om fotografi.
Ska kanske tilläggas att bilderna i inlägget är naturligtvis inte Strindbergs. De är mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar