Lagrade bilder

Några bilder från blandade händelser de senaste månaderna. Tex Linan i augusti. Som vanligt en trevlig upplevelse med massor av människor. Jag ställde ut Malmöbilder. Har redan börjat fundera på vad jag ska visa nästa gång. Bilder jag inte tagit än eller riktigt gamla bilder? Får se vad det blir.

Resor har det inte blivit. Har hållt på med lägenheten. Spackla/slipa/måla om och om igen. Men jag åkte till Höör. Gick som en vanlig man på byns gator. Fikade. En sann turist. 

En utflykt tid Helsingborg och Dunkers för att kolla på Hans Geddas bilder. Jag tycker mycket om att titta på fotografi hos Dunkers. Det blir alltid en bra upplevelse.

Jo, också har jag varit i Vitaby. Lennart på Analoga Utposten har ett sommarhotell där. Jag var där några dar och kittade fönster. Bilden visar matsalen på hotellet. 

Har också varit på vernissage på Still Kiking Gallery på Vintergatan. Det var en graffitikonstnär, Bates, som ställde ut. Jag känner till honom sedan tidigare, tycker nog han är en av de bästa i sin genre. Han är faktiskt duktig även när han gör tavlor. De flesta som målar graffiti klarar inte av ett mindre format som ska kunna hänga på en vägg hemma. Men Bates funkar. Fick också tillfälle och prata med honom. Han blev glad när han fick höra att jag kände till en jättestor (olaglig) målning som han gjort på dåvarande stationen på Svågertorp för många år sedan. 

Jag tog lite bilder på utställningen, men Bates ville inte synas på bild. Han vill vara lite hemlig. Lite mystisk som han sade. Han är dansk, men har bott i Malmö i tio år. Lite konstigt, man tycker ju att Köpenhamn har mer att erbjuda en konstnär än Malmö. Men han trivs här.

Apropå utställningar så hade Rei Trulsson och Nelly von Trott fotoutställning i vattentornet i Pildammsparken. Det var många år sedan jag besökte vattentornet. Faktiskt fin miljö att ställa ut i. Det verkar ju begränsande med runda väggar, men det var hur bra som helst.

Information sprids inte enbart på Facebook. En del trycks och klistras upp i det fysiska offentliga rummet.

Huvudlös vuxen på trottoar i Höör.

Ett avtryck på Konsthallen

Ett avtryck på Ribersborg.

På promenad runt dammarna.

Från i somras

Det har varit en torftig sommar vad det gäller fotografering men också blogginlägg. Andra saker har tagit min tid. Men snart är väl allt som vanligt igen. Hoppas jag.

 Hursomhelst har det ändå blivit några tillfällen då kameran kommit fram. Som tex när jag av en god vän fick disponera ett Skånekort för en dag.
Först tänkte jag åka till Kristianstad som  ju i spelfilmens barndom väl får ses som Sveriges Hollywood. Tänkte att det säkert finns nåt filmmuseum eller andra intressanta historiska rester där. Men så kom jag att tänka på Ljungbyhed. Där finns Sveriges första flygfält. Också gjorde farsan lumpen där nångång i slutet av tjugotalet. Där borde också finnas nåt intressant museum. Så jag bestämde mig för Ljungbyhed.
Det visade sig dock att det inte fanns någon direktförbindelse från Malmö till Ljungbyhed. Utan man får byta till annat fortskaffningsmedel i Stehag.
 Hursomhelst när jag stod på perrongen och väntade på tåget som skulle ta mig till Stehag, lade jag  märke till att ändhållplatsen för tåget var Höör. Vilket tog fram en del gamla minnen. Som barn tillbringade jag alla sommarlov i Höör. Vi hade ett hus där. Ett ganska stort hus med två lägenheter. En som vi disponerade och i den andra bodde min farmor åretom. Jag minns inte när jag besökte Höör senast, men det var ett bra tag sedan. Jag bestämde mig för att skjuta på Ljungbyhed till en annan gång och istället besöka Höör.

Jag anlände till Höör precis lagom för en förmiddagsfika. Det blev på bageriet mittemot järnvägsstationen. Roligt när saker inte förändras, i de här lokalerna var bageri redan när jag var barn.
Jag gav mig ut på promenad och bestämde mig för att besöka kyrkogården där farmor och farfar ligger begravda. Jag visste ungefär var kyrkogården i Höör ligger, men tog det säkra före det osäkra och frågade en kvinna som såg snäll ut och råkade finnas till hands. Vilket ju även gav en anledning till kontakt med urbefolkningen. Det visade sig att jag var på rätt spår och efter bara några minuter kunde jag se kyrkogården. Den var betydligt större än jag mindes, vilket kanske inte är så konstigt, det måste ju ha dött en himla massa människor sedan jag var här senast. Efter att ha promenerat omkring bland alla okända gravar en stund och insett att det nog inte var någon miljö som jag ville spendera resten av dagen i, bestämde jag mig för att ta hjälp. Jag hade lagt märke till några kyrkogårdsarbetera sysselsatta med att räfsa och göra snyggt, och styrde stegen dit. Jodå, det var inga problem. Den ena erbjöd sig att gå in på kontoret och ta reda på var graven låg. Det tog några minuter, sedan guidade hon mig dit. Jag tackade och hon återvände till sitt. Väder och vind hade gjort sitt bästa med att sudda ut årtalen. Men, här vilar Carl Emil, född 1881, död 1950, och hans hustru Karolina, född 1886, död 1971. Jag minns inte farfar (jag är född 1948) men farmor har jag många minnen av, Jag stannade en stund, var ju ett bra tag sedan mitt förra besök. Slog mig när jag var på väg därifrån att jag ju borde haft en blomma med. Men det kan ju bli nästa gång.

Den fortsatta promenaden tog mig till Höörs gamla infart. Som var ganska öde. Men så blir det ju när man drar en väg runt samhällena för att slippa genomfartstrafiken.
Efter ett tag fick jag syn på kyrkan. Kom på att jag ju var döpt i den. Det var riktigt länge sedan så det kunde ju vara befogat med ett besök. Visste förstås inte om kyrkan var öppen. Men på kyrktrappan mötte jag en kvinna på väg ut. Jag frågade om kyrkan var öppen. Hon lyste upp och sa att jag var välkommen in. Jag vet inte varför, men tyckte väl att jag skulle säga nåt. Så jag berättade att jag faktiskt var döpt i den här kyrkan och inte hade varit här sedan dess. Oj, sade hon, det måste ju ha varit för väldigt länge sedan! Jag tackade för komplimangen, lämnade henne på trappan och gick in i kyrkan.

Inne i kyrkan var det lugnt och stilla. Jag satte mig i en av kyrkbänkarna och beundrade den prydliga inredningen. Innan jag gick tog några bilder för att komma ihåg. Bland annat en på dopfunten, eftersom jag var döpt vid den. Det bör åtminstone ha varit den. Den såg gammal och gedigen ut, inget man sliter upp och byter ut i första taget.

Fortsatte min promenad i byn. Det var lika stilla som i kyrkan, lika öde. 

Jag minns att i gatukorsningen här fanns en liten oansenlig kiosk i trä där det satt en tant och sålde Åhusglass. Nu är kiosken borta, kanske tanten också. Andra etablissemang som verkar ha försvunnit är Alms foto och Altmans kläder. Men far var kompis med Jacob Altman och varje sommarlov började med ett besök hos Altmans. Det var alltid intressant, eftersom man inte visste vad man skulle gå därifrån med. En gång blev det ett par Wrangler jeans. Detta var vid en tid när amerikanska jeans var en sällsynthet och Wrangler hade jag aldrig hört talas om. Men jag minns att jag var mycket lycklig med dem. Och de väckte en behaglig uppmärksamhet från mina kompisar när skolan sen började.

Det började kännas som lunch så jag gjorde ett besök på Pizzeria Viking ett stenkast från järnvägsstationen. Pizzan var helt okej och jag såg att att jag  skulle hinna med att kolla hur det ser ut nuförtiden i mina gamla omgivningar, innan det var dags att resa vidare. 
Vårt gamla hus var borta sedan länge, det visste jag. Men vad som ersatt det gamla trähuset visste jag inte. Där stod nu en jättekolossal villa med ungefär lika många garage som en mindre hyresfastighet. Tomten med sin gräsmatta kunde vara hämtad från en reklamfilm för gräsfrön. Monotont perfekt. Och öde.
Det blev en rask promenad tillbaka till järnvägsstationen för att ta ett lämpligt tåg. Jag tänkte mig nämligen hinna med ett besök i Helsingborg och Dunkers för att kolla på Hans Geddas bilder.

Resan till Helsingborg gick hyfsat, blev dock aningen omständlig eftersom man inte kunde åka direkt utan fick byta i Lund. En liten omväg kan man säga. Men det gick bra ändå. Hamnade i Lund lagom till eftermiddagsrusningen och fick där uppleva det stationskaos som ibland uppstår med röster som i skallande högtalare deklarerar att inkommande tåg inte stannar och avgår vid det spår man först informerat om, utan ett annat. Perrongerna fylldes raskt av omgrupperande stressade människor med varierande gepäck.
Men det gick bra ändå. Jag anlände till Helsingborg ganska snabbt och utan missöden.

Och efter en kort promenad var jag så på Dunkers. Jag har skrivit det tidigare, men det kan gott upprepas; Dunkers är bra på fotografi! Man blir inte besviken. Bilderna exponeras på ett snyggt, intressant sätt och med god överblick. De tillhandahållna hörlurarna med personlig information om bilderna (vid det här tillfället var det Gedda själv som berättade) är ett stort extra plus. En jättefin utställning. Fortsätt så Dunkers!

Förutom Geddas bilder bjöds det även på inblick i Barbro Lindgrens värld. Ett kärt återseende. Hennes böcker blev flitigt lästa när dottern var liten. Favoriten var "Vilda beibin får en hund". Den var skriven på vers och hade fantastiskt fina illustrationer. Boken handlar om en liten grabb som mest av allt önskar sig en hund i födelsepresent. Han får en hund, men en i tyg. Grabben blir sur och säger: "Jag ville ha en riktigt hund, inte en sån där. Jag tänker skjuta den med mitt vigär!
" Såna rader glömmer man aldrig.