Jag har varit lite lat med att skanna det gamla negativarkivet. Inte så konstigt, då det är ett riktigt tråkigt arbete. Jag är heller inte helt överens med min omständiga skanner. I skannerprogrammet finns lassvis med tekniska finesser som jag inte behöver. Jag vill skanna utan oskarp mask, vilket innebär att jag måste komma ihåg att bocka av en ruta. Jag vill också skanna med en linjär kurva, vilket innebär att jag måste ställa in detta. Också vill jag skanna med lägre kontrast än vad programmet tycker. Och så långt är det okej, men problemet är att jag måste göra alla dessa inställningar på varje negativ. Jag tycker det borde gå att göra en inställning som är permanent.
Det är hursomhelst mycket irriterade, ibland glömmer jag bocka av oskarp mask, och då måste jag skanna om. Jo, också är det det här med damm. Och inte bara damm utan långa ormar. Det finns visserligen även en slags anti-damm inställning i skannern. Men jag gillar inte den. Dels gör den att det tar mycket längre tid för varje bild. Och gudarna skall vet att det går tillräckligt långsamt ändå. Men man kan heller inte lita på att programmet bara tar bort damm, det kan även avlägsna vad den tror är damm. Med andra ord är det hela tämligen opålitligt. Annars är jag nöjd med den kvalitet som maskinen åstadkommer. Det är bara apparatens envishet med att ta egna initiativ som stör mig.
Bilderna ja... Jo, jag hittade några negativblad med den den spartanska märkningen ”1981”. Det var allt. Visst är det från Italien men jag minns inte riktigt var. Någonstans i norra Italien, trakterna kring Gardasjön och Bologna tror jag.
Filmen är Ilfords XP1, som jag gillade dels för det fina kornet , och för den stora exponeringstoleransen och sist men inte minst; att man slapp soppa själv, eftersom filmen var gjord för att köra i C41. Kameran var med säkerhet en Nikon FM som jag köpt slutet av 70-talet.
Det märkliga med bilderna är att de är fullständigt öde, inga människor. Bortsett för gubbarna som står och fiskar en tidig morgon och mannen som står och pysslar lite undangömt i kyrkan, så är det tomt på folk.
Kanske var jag trött på människor vid den här tiden? Eller gillade jag öde vyer och tyckte att folk bara skulle störa mina kompositioner?
Jag tog mig för att färglägga en av dessa öde kompositioner för att försöka skapa lite liv i öknen. Kanske kunde man göra som en känd naturfotograf, och diskret klona in något lämpligt väsen?
