Så var det då februari, vilket betyder att vi har en hel del vinter kvar. Även om termometern just nu visar på plus. Inte mycket, men dock. Igår var det minus, blåst och snöfall. “Varannandagsväder”, brukade min mor säga när väderleken var opålitlig.
Jag hade igår egentligen tänkt nöja mig med att betrakta vädret genom fönsterrutan, men mitt samvete tvingade ut mig. Får väl kompensera med att hålla mig inne en solig dag istället.
Kameran jag tog med mig på promenaden var Sony Nex7 med Sigma 30/2.8. En kombination som jag börjar trivas ganska bra med. Jag har just upptäckt att man kan låsa inställningarna på kameran. Vilket är en stor fördel när man har den hängande innanför jackan. Igår upptäckte jag också att både kamera och objektiv tål en hel del väta. Det såg lite oroväckande ut ett slag. Men allt gick bra. För många år sedan hade jag en Nikon FM med motor. Kamerahuset klarade fukt och väta bra, men motorn blev det kortslutning i. Då blev det “automateld”. Man fick stänga av snabbt annars drog den genom hela rullen.
Jag får ibland frågor om foto via mail från unga människor som studerar fotografi i olika sammanhang. Det här blogginlägget är ett svar på ett sådant mail. Jag publicerar det här (i något modifierad form) ifall någon annan också kan ha nytta av det. Det är naturligtvis en kort text om ett stort ämne, men förhoppningen är att den kan sätta igång tankar och idéer som kan vara intressanta att gå vidare med.
Som studerande får du i ditt skolarbete fritt använda texter och bilder som du hittar här i bloggen (sk citaträtt) bara du anger källan. Använd bloggens sökmotor när du letar. Inlägg av mer teknisk karaktär hittar du på fotoapparater.blogspot.com
Den fotografiska tekniken har de senaste decennierna genomgått den största förändringen under sin drygt 170-åriga historia. Aldrig tidigare har tekniken varit mer avancerad och så tillgänglig. Vilket har lett till att allt fler kan ta tekniskt bra bilder. Avancerad teknik, för alla. Vilket för tankarna till Kodaks slogan från 1889; “You press the button, we do the rest!”. Med den skillnaden att vi nu gör allt själva.
Den digitala revolutionen har förutom att underlätta själva fotograferingen även betytt otroligt mycket när det gäller den tryckta bildkvaliteten. Att man äntligen till rimliga kostnader kan återge bilder i böcker och tidningar med ett tonomfång som ger originalbilderna rättvisa.
Många säger att “det var bättre förr”, men det är inte sant. Titta på bilderna i en gammal dagstidning, och jämför med dagens. Och det handlar inte bara trycket utan även bildspråket är idag mycket mer spännande och informativt. Jag tittade för ett tag sedan i en fototidskrift från 70-talet, och slogs av hur dåliga bilderna var vid den tiden jämfört med de bilder hobbyfotograferna tar idag. Jag ser också i senaste numret av tidningen Foto, att fotografen Torbjörn Andersson är av samma uppfattning.
Vi lever i en spännande tid när det gäller bilder, utbudet är enormt. Förr diskuterades ofta pictoralism kontra “den raka fotografin” (straight photography), alltså den den romantiska bildsynen kontra den dokumentära. Dessa två trender avlöste varandra i längre eller kortare perioder under lång tid. Så ser det inte ut längre. Inom den kommersiella fotografin ser vi generellt en större variation och högre klass än någonsin tidigare (trots att en del hävdar motsatsen). Sen har såklart möjligheterna med bildbehandling gjort sitt till.
Bland allmänhet och hobbyfotografer har det aldrig fotograferats mer än vad det gör nu. Det har aldrig varit enklare och billigare. Man kan vara kreativ på ett helt annat sätt eftersom tekniken idag är både lättbegripligare och mer pedagogisk än tidigare.
Men visst finns det bilder från förr som griper tag i en. Capas krigsbilder, Gene Smiths bildreportage för tidningen Life, för att nämna några. Det finns många böcker att försjunka i, där bilderna förmedlar starka känslor. Och det är ju det som fotografi egentligen handlar om; att förmedla en känsla. Jag tycker nog att den dokumentära grenen av fotografi har överlevt bäst. Och kanske har förändrats minst. Titta på Anders Petersens bilder tex. Är böckerna dessutom tryckta på senare tid är kvaliteten ypperlig. (Undvik fotoböcker tryckta på 60- och 70-talet, kvaliteten är för det mesta bedrövlig)
Men för dagspress, kommersiell fotografi och för den breda allmänheten så har den nya tekniken inneburit enorma förbättringar. Samtidigt lever vi i ett bildflöde som vi egentligen inte kan ta till oss. Tiden medger inte att vi betraktar varje bild så länge att vi tar in all information som finns i den. Vi ger bilderna långt ifrån den uppmärksamhet som upphovsmannen tänkt sig. Det går helt enkelt inte. Många bra bilder drunknar i flödet.
Så samtidigt som fotografin har blivit enklare och bättre, har det också blivit svårare. Konkurrensen om uppmärksamheten är hårdare än någonsin.
Att det finns en kamera i varje persons ägo har även förändrat bildens roll som nyhetsförmedlare. Händer det något, oavsett var, så finns det alltid någon som tar bilder eller filmar. Ofta med telefonen. Allt blir dokumenterat och läggs blixtsnabbt ut med egna kommentarer på sociala medier av olika slag. Detta och Photoshop gör att vi även tvingas se på bilder med ett ifrågasättande av äktheten på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag har just tillbringat några dagar i radioskugga. Dvs utan fungerande mobiltelefoni och internetuppkoppling. Ändå har jag varken varit i nån avfolkningsbygd eller vildmark. Snarare tvärtom. Jag har varit några mil utanför storstaden Göteborg.
Jag har alltid trott att om man har Telia som operatör så kan man nå och bli nådd överallt. Men jag har nu blivit varse om sanningen. Och inte måste man ge sig särskilt långt ut i vildmarken heller. Visst var det några mil ut på landet, men där finns både hus, elektricitet och asfalterade vägar. Så nu har jag lärt mig att internet och mobilteckning är inget man alltid kan ta för självklart. I varje fall inte om man valt Telia som operatör. Kanske hör det till saken att platsen är väldigt idyllisk. Alldeles för idyllisk för radiovågor tycker kanske Telia.
Första januari. Låter lite skräckinjagande. Det är som att allvaret återigen tar sin början. Eller kanske ska man se det som man fått ännu en chans?
Som vanligt har julhelgen haft en passiviserande inverkan på livet. Man hasar runt i innetofflorna och konstaterar dystert att det redan börjat mörkna trots att man praktiskt taget just avslutat frukosten. Julmaten har förlorat sin tjusning och man ser fram emot att stuva undan glitter, ljusstakar, tomtar och annan skit. Längtan till våren börjar göra sig påmind även om man får räkna med att det kan dröja tre månader till innan den blir verklighet. Härda ut.
Kanske lite musik att lyssna på medan man väntar på att ljuset ska återvända? Varför inte lite melankolisk country som “Sunday Morning Coming Down” skriven av Kris Kristofferson, men bäst framförd av Johnny Cash.
Jag gör då och då ett besök på Sopstationen för att se ifall där finns något fynd av fotografisk karaktär. Tyvärr är det sällan förekommande. Och för det mesta hittar jag inget annat heller. Men det kan ändå bli ett intressant besök, man får lite insikt i vad folk vill ha och vad som verkar svårsålt. Här finns tex en stor avdelning för kontorsmöbler. Verkar inte så attraktivt. Soffor och soffbord däremot verkar mer populärt. Skrivbord av äldre modell likaså. Och små möbler. Lättplacerade antagligen. Vilket skulle förklara varför det finns drösvis med stora tunga skåp. Det verkar heller inte vara nån rusning till avdelningen för lampor. Beror kanske på skylten man satt upp. Att grejorna eventuellt är trasiga får nog ses som en begränsande faktor när det gäller försäljning av elektriska ting. Ingen vill ju bli strömförande när man testar nya lampan.
Annars kan ju den lyhörde besökaren passa på att ta passivt del av resonemang kunder emellan. Även diskussioner bland personalen kan vara intressanta. Man lär sig alltid något.
Inte så populära
Sanning
Bara lite vid sidan av Västra hamnen och Dockans fashionabla kvarter hittar man en del skräpiga rester av industri och hamn. Men civilisationen tränger sig på och det är en tidsfråga innan allt fått en mer homogen framtoning. Det ligger i nuet och Malmös tid som industristad är ju sedan länge utmätt.
De styrande har ju sedan ett bra tag bestämt sig för att kalla Malmö “kunskapsstad”. Men det vet i fan. Jag tycker nog “handelsstad” känns mer korrekt. Visst var Malmö en handelsstad för riktigt länge sedan då sillen satte staden på kartan. Det var långt innan bönderna flyttade till stan för att jobba på fabrikerna och hjälpte till att göra Malmö till en industristad. Men att jag nu tycker handelsstad känns som rätt epitet beror varken på att sillen skulle ha återvänt eller på någon annan export (vi tillverkar ju praktiskt taget ingenting). Nej, jag tänker på alla flotta varuhus som finns här. Som Emporia, ombyggda Mobilia, ombyggda Triangeln, ombyggda Caroli och förstås Entré som lätt glöms bort (de får väl också bygga om). Alla dess supermoderna försäljningsställen borde väl räcka för att kalla Malmö handelsstad. Eller i alla fall försäljningsstad. Dessa köpcentrum har gjort det svårare för enskilda butiker på stan, och där en butik lägger ner öppnar istället ett cafe. Det blir många caféer; lattestad.
Bilderna är tagna en dyster dag förra veckan på just den här platsen “vid sidan av”. Motiven fanns inom en radie på ett par hundra meter.
