Tittade in på Malmö Konsthall idag då jag lade märke till att där pågår en utställning som jag inte sett. Pascale Marthine Tayou är en afrikansk konstnär född i Kamerun, bosatt i Belgien.
Ibland ställer man sig frågan: Vad är konst?
Här känns det mer relevant att undra: Är det här konst?
Här känns det mer relevant att undra: Är det här konst?
Konst kan ju beröra på olika sätt. Man kan beundra. Man kan bli upprörd. Men här tycker jag att man varken blir det ena eller det andra.
En del av verken är riktigt stora, men det hjälper inte.
Konst kan också vara upplysande eller inspirerande eller i alla fall underhållande, rolig. Men tyvärr, Tayous konst berör mig inte.
Att använda vardagsföremål till att skapa något nytt kan vara inspirerande. Picasso skapade ju ett tjurhuvud av en cykelsadel och ett styre. Men Picasso var ett geni. Här blir det just bara grytor och grytlock, hur de än är travade.
Man undrar var sakerna kommer ifrån, någon gårdsloppis kanske?
Uppslagna paraplyer kan visst vara roliga att titta på, men jag tycker inte att det riktigt räcker.
Tillbaka ut i solen. Här utifrån ser konsthallen ut att ligga i ett symboliskt mörker.
Samtidskonsten känns ibland både krystad och ansträngd. Det här var ett sådant tillfälle.
