Det pågår åter diskussioner i svensk politik om att öppna de gamla stasiarkiven för forskare och journalister så man kan reda ut vilka av våra medborgare som var agenter och informatörer åt den östtyska säkerhetspolisen. Åsikterna går isär om vad som är lämpligt, och vår egen säkerhetspolis Säpo, säger bestämt nej. Men oavsett vad man har för åsikt i frågan kvarstår fakta att Stasi var en ohyggligt hänsynslös organisation.
Det finns också ett gammalt talesätt som säger att om man inte tar itu med det förflutna är risken överhängande att misstagen upprepas.
När jag var i Berlin för några år sedan, besökte jag även fängelset i Berlin-Hohenschönhausen, platsen som länge inte existerade, i varje fall inte på kartan. Det började vid krigsslutet, 1945, då ryska ockupationsmakten behövde ett centralt läger för att samla upp aktivister, spioner och andra fientliga element för vidare transport bl.a. till Sachsenhausen. Förhållandena var vidriga och man räknar att ca 3 000 personer dog här mellan 1945 och 1946. (siffran uppgiven av ryska myndigheter är betydligt lägre: 886)
Lägret stängdes i oktober 1946 för att byggas om till fängelse, och började användas som sådant i mars 1951. Huvudsakliga uppgiften för fängelset kom att bli att hysa medborgare som kunde ses som motståndare till DDR.
Cellerna i det fuktiga källarplanet är små och försedda med träbrits och en spann som toalett. Ljuset var tänt dygnet runt och fången hämtades som regel till förhör under nattetid. Fysiskt våld kompletterades eller ersattes med psykiska övergrepp där brist på sömn och de långa nattliga förhören ingick.
Fångarna svävade redan från början i ovisshet, man visste inte var befann sig, då man blivit transporterad runt i en sluten transport i flera timmar innan man slutligen anlände till fängelset. Till detta kom också osäkerheten om vad som skulle ske med dem men också vad som skulle hända med deras anhöriga. De intagna var fullständigt utlämnade åt en godtycklig överhet.
Bland fångarna fanns utpekade nazister, men också medlemmar i olika demokratiska organisationer samt kommunister och ryska officerare som av olika skäl kunde misstänkas vara illojala mot partiet. Under 50-talet kom här att interneras människor från så skilda grupper som ledarna för folkupproret 1953, men även medlemmar i Jehovas vittnen.
På fängelset Hohenschönhausen satt även politiker som fallit i onåd, och åtminstone vid ett tillfälle kidnappade man en regimkritiker från Västberlin, Advokat Walter Linse som bortfördes 1952 och kom att avrättas i Moskva året därpå. Här förvarades också personer som försökt fly till väst.
Verksamheten växte ohejdat och fram till mitten av 80-talet hade Stadsäkerhetstjänsten som mest drygt 90 000 anställda spioner och uppskattningsvis dubbelt så många inofficiella medarbetare som spionerade på anhöriga, grannar och bekanta. Dessa informatörer fanns både i öst och i väst.
I Östtyskland riskerade med andra ord i stort sett vem som helst att bli anklagad för statsfientlig verksamhet eller förräderi.
Verksamheten upphörde tvärt vid murens fall, och säkerhetsfolk satte omedelbart igång med att förstöra dokument om vad som försiggått genom åren. Men det mesta finns kvar och man påstås ha goda möjligheter att återskapa större delen av de förstörda dokumenten.
Fängelset stängde i oktober 1990 och blev förklarat som historiskt monument -92. Guiderna som visar runt har mycket god lokalkännedom, då de flesta vid något tillfälle har själva suttit internerade här.
I Danmark öppnades arkiven redan 1999 och diskussioner har sedan förts om möjligheten att lagföra de som gått Stasis ärenden, ca 50 personer. I Norge räknar man ca 30 personer och i Sverige har våra folkvalda gått Säpos ärenden och lagt locket på.
