Kongens Have & Matisse

Var i Köpenhamn häromdagen. Vi skulle besöka Statens Museum for Kunst och där titta på en utställning med verk av Matisse. På vägen dit gjorde vi ett uppehåll i Kongens Have för medhavd lunch med pilsner och ”en lille en”. Allt avlöpte väl och vi hade turen att få en solig lunchtimme i en annars tämligen regnig dag.

I parken ligger slottet Rosenborg som påminner om ett sagoslott med vallgrav och allt. Slottet är från 1600-talet och i källaren finns skattkammaren med riksregalierna. Allt bevakat av beväpnade krigare som även var utrustade med något som starkt påminde om en barnvagn, om än i militäriskt överdrag.

Jag hade bara med mig min fick-kamera, Canon S90 som alltid är med. Vädret var opålitligt och jag hade inte räknat med att ta några bilder förutom till det personliga arkivet. Men det blev ändå några hyggliga snap-shots, främst från besöket i Kongens Have.

Jag minns att när jag var barn var alla danska cyklar svarta, något man alltid lade märke till vid besök i grannlandet. Nu går det inte längre att peka ut en typisk dansk cykel.

Ska jag sammanfatta mina upplevelser av Matisse, så tycker jag han både var fascinerande och samtidigt verkar ha varit ganska velig. Han målade om sina verk så många gånger att han anlitade en fotograf som regelbundet dokumenterade arbetet så att Matisse efteråt skulle kunna se vilken version som var mest lik den han hade tänkt sig från början.
Efter besöket på museet blev det så småningom middag på ”Det Lille Apotek”, en restaurang som verkligen kan rekommenderas!

Malmö spårvägsnät

Träffade av en händelse på museets spårvagn häromdagen. Den är bara i trafik under sommaren och går mellan stadsbiblioteket och museet. Tjugo kronor kostar äventyret, men eftersom jag var till cykel, avstod jag. Det får bli en annan gång.

Elektrisk spårvagn har funnits i Malmö från 1906 fram till 1973. Min far, som föddes 1911, berättade en gång för mig att han hört av sin far att när man övergick från hästdragna spårvagnar till elektriska, gick det en man till fots före spårvagnen och varnade allmänheten genom att ropa: ”Se upp för elektrisk vagn!”. Detta berodde på att spårvagnen nu var näst intill ljudlös och tidigare hade fotgängarna ju hört klappret från hästhovarna mot gatstenen och kunde lämna plats.

Min far blev för övrigt ganska upprörd när spårvägstrafiken lades ner (samma år som oljekrisen) 1973. Han tyckte det var ett oerhört slöseri att riva upp ett lagt spårvägsnät. Han menade att nästa politikergeneration säkert skulle vilja införa spårvagnar igen och då skulle kostnaderna för att lägga nya spår bli enorma.