Ljusmätare i papp

Ljusmätare var länge en exlusivitet. De blev inte speciellt vanliga bland hobbyfotografer förrän en bra bit in på 50-talet. När man köpte en filmrulle fanns i kartongen en så kallad exponeringsguide som utgick från Sunny 16 och de flesta klarade sig med den. Det fanns också mer ambitiösa exponeringstabeller att köpa. Som Hasselblads exponeringssticka med bifogad 30 sid bruksanvisning från 1948. Den har en slogan; ”12 lyckade bilder på dussinet.” I inledningen står att man absolut inte behöver läsa manualen för att kunna använda stickan, vilket får ses som ett försök att göra exponeringsguiden enklare än det intryck den ger vid första ögonkastet. Man kan nog lugnt säga att ambitionen har varit att täcka upp de mest skiftande belysta motiv en fotograf kunde tänkas ställas inför.

Några exempel:

Fjälltoppar i snö

Fjällvidder i snö

Gator, landskap

Skuggiga gator

Badbilder

Personer i lätt skugga

Personer under fristående träd.

Personer i öppna båtar.

Närbilder i skugga

Arkitektur, medelljus

Arkitektur, mörk

Fjärrvyer

Det finns fler motiv att välja bland; forsar vattenfall, segelbåtar etc. Man får också veta att man vid fotografering av personer mot snötäckt mark bör öka exponeringen med två steg och vid fotografering av snötäckta landskap bör öka exponeringen med tre steg. Man rekommenderar exponeringstider på 1/25 och 1/50 "om ej motivets rörelse fordrar snabbare ögonblick." 
Jag tror detta är det mest (över)ambitiösa försök jag har sett i att teoritisera en ljusmätare.