De flesta av dagens kameror har alldeles för få pixlar. Räkna själv:
Man kan utgå från en ganska ordinär kompaktkamera som Canon S90, som har en upplösning på 10 MP och en sensorstorlek på 7,44x5,58 mm (vilket ger en yta på 41.5 mm2).
Utgår man från S90s pixeltäthet i förhållande till ytan på sensorn och räknar om värdena till kameror med större sensorer blir det så här:
M 4/3: 225 mm2:41.5=5,4x10 Mp= 54 MP
APS-C: 366 mm2:41,5=8,8x10 Mp= 88 MP
Fullformat: 864 mm2:41,5=20,8x10 Mp= 208 MP
Det är med andra ord så här det borde se ut. Med samma pixeltäthet som i S90 skulle upplösningen i en Olympus eller en Panasonic ligga på ca 50 MP. En Nikon med DX format borde i alla fall ha 80 MP. Och en fullformatare borde ligga på ca 200 MP.
Även om det inte kommer att ske i morgon, så kommer förmodligen prestandan att ligga på de här nivåerna inom en inte alltför avlägsen framtid. De tekniska möjligheterna finns ju redan. Det handlar bara om när tillverkningskostnaderna kommit ner på en nivå som ger en prisbild som är realistisk för konsumenten.
Om det behövs? Ja, det kan man ju undra. Det har ju egentligen varit tillräckligt bra ganska länge. Läser man på Ken Rockwells sida, så anser han att det blir inte bättre än Nikon D40 och 6 MP. Kanske har han rätt...
Hej Stig!
SvaraRaderaAngående pixelfunderingar,alltså ska en fullformat digitalkamera med ca: 25 mp ha ungefär 29000 pixlar pr kvadrat mm.Finns det någon jämförelse med en emulsions film. Som hur många silverkorn det finns på en kvadrat mm. Eller det går inte att jämföra så enkelt?
Ha det så bra
Arnbjörn
Hej Arnbjörn. Ja, när det gäller upplösning så har det digitala passerat det analoga. Åtminstone när det gäller analog småbild (24x36). Det finns (kommer alltid att finnas) lite olika uppfattningar om jämförelsen mellan silverteknik kontra pixlar. Men i stora drag kan man säga att ett småbildsnegativ från en film på 100 ISO motsvarar en digital upplösning på mellan 4-16 MP. Omfånget kan tyckas stort, men beror på valet av film och framkallningsteknik. Ett mellanformatsnegativ hamnar på ca 50 MP och ett storformatsnegativ, 9x12 cm ligger på ca 200 MP. Så man kan säga att det är ingen ide att plåta på småbild för kvalitetens skull, minst mellanformat får det bli.
RaderaMen, sen har vi det här med dynamiskt omfång. Det är enklare att råka fräta ut högdagrar digitalt än analogt. Men att få fram detaljer i underexponerade partier fungerar inte så bra analogt. (Men taskiga, underexponerade negativ som aldrig skulle gå att kopiera i ett mörkrum, kan man rädda genom att skanna) Film har visserligen ett enormt dynamiskt omfång, men det förutsätter att man verkligen behärskar ljusmätnings- och framkallningsteknik för att kunna utnyttja det. Ansel Adams zonsystem är det klassiska exemplet på maximalt dynamiskt omfång. Men det förutsätter dels stort kunnande och ett enormt tålamod men också att varje exponering hanteras individuellt i framkallningsprocessen. Vilket ju utesluter rullfilm. Men för den som vill gå på djupet och få ut maximalt ur den analoga processen finns det mycket att fördjupa sig i.
Ha det fint!