Bill Cunningham och regn på Nobelvägen

Har sett ännu en dokumentär på Svtplay. Den här gången en film om Bill Cunningham, en man på 84 år som jobbar som fotograf i New York City. Mode är hans grej och det är på gatan han håller till. Som Coco Chanel sade en gång: " A fashion that does not reach the streets is not a fashion". Cunningham plåtar alltså gatumode. Han transporterar sig runt på Manhattan med cykel (är inne på sin 29:e hoj, 28 st har blivit stulna genom åren) han plåtar analogt (Nikon Fm ser det ut som) på negativ färgfilm. Han är ständigt på språng och bor i ett kyffe som han kommer att tvingas flytta ifrån då hela huset ska lyxsaneras och bli ett exklusivt kontorskomplex.

Cunningham är en mycket anspråkslös person, lever ensam i ett minimalt rum utan kök och med få ägodelar och med toalett i korridoren. Han har inga möbler bortsett från en säng och ett antal arkivskåp för sina negativ, ingen dator och ingen TV. Han äter alla sina mål på stan under mycket enkla förhållanden. Det händer att han fotograferar kändisar, men bara om deras kläder är intressanta. Cunningham publiceras regelbundet i New York Times där han fått en viss stjärnstatus. Han har en minst sagt ovanlig inställning till pengar. Resonemanget bygger på att om man får betalt är man inte fri.

Men stundtals kan man också ana en viss uppgivenhet och kanske ensamhet hos Bill Cunningham. Mannen som jobbar all sin vakna tid och har plåtat på stan de senaste 50 åren.

Något helt annat

Hittade en låda som innehöll en del negativ från slutet av 60-talet och ca tio år framåt. Det mesta får man nog se som skräp. Men en del kommer jag att dela med mig av. Som bilden ovan tex; en bild från mitten av 70-talet tagen en regnig dag på Nobelvägen. Pentax Spotmatic och Tri-X.