The Waste Land

Fridhemstorget är nog ett av de tråkigaste torgen i Malmö. Torget är anlagt någon gång i slutet av 50-talet och säkert med de bästa ambitioner, men jag tror inte det var speciellt livfullt ens då. Och nu känns det som wasteland (fri tolkning av T S Eliots dikt).

Inte mycket att titta på. Skyltfönsterna gapar tomma, och det finns en ful inhägnad längs fasaden, ett trästaket som hålls på plats av betongklumpar. Inhägnaden verkar vara en del av en dagisverksamhet, och är väl ett försök att hålla barnen kvar i verksamheten. Jag förstår, hade jag varit barn här hade jag nog också försökt rymma.

Kullanders som flyttat in i den gamla biografen Fontänens salonger, säljer datorer. Vilket verkar gå bra, folk kommer och går. Annars ligger torget öde, kommersiell öken kanske man kan säga.

S:t Andreaskyrkan i fonden, och framför den kan man skönja en skulptur med springvatten; Passionsblomman av Thure Thörn.

Mitt emot torget på hörnet av Kilian Zollsgatan ligger Malmö radio. Här köpte man skivor på 60-talet. Butiken drevs av ett äkta par där frun hade hand om skivavdelningen och mannen reparerade radioapparater och liknande teknisk apparatur. Det var prydliga människor av sin tid, hon alltid klädd i dräkt och vit blus, han i vit nylonskjorta och smal svart slips. Hon alltid nylagd i håret och han med hårolja och spikrak bena.

Skivavdelningen hade lyssningsmöjligheter. Man lyssnade i något som liknade en handhållen telefonlur av äldre modell, fast utan något att tala i. Det fanns utrymme för två att lyssna samtidigt, men det tror jag aldrig hände, det var ingen rusning i den lilla butiken.
Jag köpte min första skiva här: "Murder she says" med Ron Goodwins orkester. Låten var tema från en miss Marplefilm och etta på listorna.

Så har man klistrat papper för skyltfönsterna, lokalen är tom. Undrar vad som ska öppna, det är ju inget strålande affärsläge precis. Nu går nog inte ens att driva ett café här, eller apotek som ju också verkar ligga i tiden.