På gatorna i centrala Prag tycks det alltid vimla av folk, mest turister. Allra mest vimlade man på Karlsbron, där det vid vissa tider var minst sagt trångt om saligheten.
Vid det här tillfället spelade ett jazzband på bron och de drog en ganska kompakt publik.
På 70-talet skaffade man sig vissa fördomar gällande japaner och deras kameror. Alla japanska turister, upplevde man hade betydligt mer avancerade kameror än vi andra, och man dokumenterade allt.
Fast nu för tiden har ju alla avancerade kameror och plåtar som besatta, även om just det här råkade vara en japan; in med kompisen i bandet, och så föreviga detta.
Typiska jazzdiggare.
Ytterligare några som gillar musiken.
Visst ger den här mannen ett religiöst nästan lite dalailamiskt intryck?
En konstnär i arbete på bron. Det kändes som här var betydligt fler konstnärer än arbetstillfällen.
Jag vet inte vad den här kvinnan väntade på. Men hon gav ett något stressat intryck.
Jag fick vänta en bra stund på att det skulle bli en glipa i trängseln så jag kunde ta en hygglig bild på den här positivhalaren med sin konstgjorda apa.
En menytankepaus i dörröppningen.
Den här ensamme musikanten stod och gned på sitt instrument på vägen upp till slottet.
I slutet av uppförsbacken framme vid slottet hittade vi det här bandet; Prague Funfair Orchestra.
Detaljbild av orkestern.
Stod utanför en butik när den här kvinnan kom ut. Innan dörren gått igen bakom henne hade hon fått fyr på en cigg. Det kallas begär.
Den gamla bebyggelsen på min sida av gatan speglar sig i den moderna fasaden på den motsatta.
Man upplever inte Prag som någon hektisk storstad precis. Även bilförarna är ganska avslappade. Man kan lugnt strosa omkring och korsa gator utan att känna sig hotad av trafiken.
Kamera: Nikon D80, 18-135mm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar