Jag och mina kameror

En regnig dag

När jag först såg en Panasonic GF1 tyckte jag omedelbart om designen. När jag sedan tittade närmare och kände hur gedigen kameran var bestämde jag mig för att skaffa en sådan när priset blev det rätta. Jag tyckte nämligen att kameran var alldeles för dyr när den lancerades. Men priserna faller snabbt på Panasonics produkter (hänger kanske samman med att man släpper nya stup i kvarten) och i samband med att man släppte uppföljaren kunde jag köpa ett demoex fördelaktigt; ett kamerahus med 20/1.7.

Ganska snart upptäckte jag emellertid att det var väldigt begränsande att inte ha någon sökare att titta i. Skärmen gick heller inte att vinkla. Panasonics sökare som fanns som tillbehör var inte att tänka på; ful, dyr och dålig. Ingen bra kombination. Så jag köpte en rysk optisk sökare. Billig, men tyvärr inte så bra. Så när tillfälle gavs bytte jag upp mig till en sökare från Voigtländer som var riktigt bra (och snygg dessutom). I kombination med halvväska och ventilerat motljusskydd fick kameran ett närmast klassiskt utseende. Tyvärr påverkade det inte handhavandet. Kameran kändes fortfarande opraktisk för mig av någon anledning. Vilket störde mig eftersom jag ju bestämt mig för att gilla kameran. I alla fall utökade jag med ett Olympus 45/1.8. Vilket ju är ett klassiskt komplement till 20:an (motsvarar ju 40 resp 90 mm. Jämför med Leica CL). Tyvärr fanns det ingen ljusram i sökaren för den längre brännvidden vilket fick mig att ändå fundera över att komplettera med den fulare, mycket dyrare och dåliga originalsökaren. Men - så såg jag en annons om ett Panasonic G2 kamerahus i nyskick till ett pris som låg avsevärt under vad sökaren skulle kosta. Jag köpte kameran, fick den via posten i sin originalförpackning och var förundrad över att få så mycket för pengarna när jag packade upp den. Men ingen höjdardesign, snarare tvärtom, ganska ful. Långt ifrån den gedigna känslan som GF1:an förmedlade. Men, den hade sökare och en skärm som gick att vrida åt alla möjliga håll.

Det var i samband med en resa till Siena, Italien, några månader senare som jag upptäckte kamerans förtjänster. Med på resan hade jag G2:an och mina två objektiv plus ett Samyang fisheye som jag hittat till vrakpris, samt en nyinköpt Sony Nex5n med normalzoom. Sony Nex hade jag köpt som ersättare för min Nikon D80 som gått hädan. Nex 5N hade fått många goda recensioner, den saknade visserligen sökare men hade vinklingsbar skärm. Den påminde om en schaktsökare och såna hade jag ju viss vana från.

Jag hade väl egentligen tänkt att mest använda Nexen på resan och ha G2:an sidan av. Men vid en dagsutflykt till Florens upptäckte jag att jag glömt ladda batteriet till Nexen. Och blev tvungen att klara mig med G2:an och 20 mm. Det var då jag upptäckte fördelarna med denna fula kamera. Den vinklingsbara skärmen kändes bättre än den på Nex och menyerna mer logiska. Det var kort sagt en av de mest användarvänliga kameror jag stött på. Det var som att vara tillbaka till 1970 med min då nyinköpta Pentax Spotmatic. Lika roligt. Det blev G2 under resten av resan.

Vad jag mest ogillade med Sony Nex var nog att det inte gick att stänga av pekskärmen, det hände alltför ofta att jag ofrivilligt råkade flytta fokuspunkten ut i periferin vilket resulterade i en massa oskarpa bilder. Jo, också var menyerna upplagda efter sin alldeles egna logik, vilket gjorde vissa enkla funktioner förbaskat omständliga. Så efter en del velande blev konsekvensen att jag sålde min Sony Nex och efter viss vånda även min Panasonic GF-1. Ska även sälja G2:an då jag just köpt ett ex av den utgående Panasonic G5. Och, varför då byta? Jo, man kan få en ny G5 riktigt billigt och den är faktiskt ett par strå vassare än G2 i en del funktioner:

Fler pixlar; 16 mot 12 Mp.

Snabbare autofocus.

Mer användarvänlig, genom fler snabbmenyer.

Inbyggt vattenpass.

ISO upp till 12800.

Möjlighet att stänga av pekskärmen.

Dubbelt så hög upplösning på skärmen.

Ljudlöst slutarläge.

Med rullor på Ribban

Man har även gjort kameran något mindre och lite lättare, vilket kanske inte var nödvändigt, den har i övrigt samma knubbiga design.

Den vinklingsbara skärmen ger ett naturligt bra grepp om kameran. Remmen känns överflödig, man bär kameran i handen eller stoppar den i väskan. Jag håller nu på att vänja mig vid den plastiga normalzoomen. Det är inte helt enkelt, zoomningen är ganska trög och går allt annat än mjukt. Ska höra med Krille på Kamerateknik om det är enkelt att justera. Det klumpiga tulpanliknande motljusskyddet har jag ersatt med ett gammalt i metall från en Nikon 35:a. Betydligt snyggare. Jag har också anonymiserat kameran med lite svart tejp.

Hittills tycker jag att kameran håller vad den lovar. Jag tycker förstås fortfarande att den är ful, men det är ingen kamera som drar uppmärksamhet till sig och det känns bra. Jag tänker att Cartier-Bresson som verkligen inte ville uppfattas som en yrkesfotograf när han gick på stan med sin kamera, hade nog gillat Panasonic G5. Ingen med en sådan kameran blir tagen för att vara fotograf. Speciellt inte med plastzoomen på...

Gågata