Något att skriva om

Att blogga utan att skriva blir fattigt. Även om det handlar om fotografi (en bild är ju förmodad att säga mer än tusen ord) så blir det torftigt att bara vräka ut lassvis bilder. Sanningen är ju tyvärr också den att långtifrån alla bilder håller den nivå man skulle önska. Det behövs för många. Det blir en hel del utfyllnad vare sig man vill eller inte. Och ibland vet man ju inte heller riktigt vad man ska skriva om. Så det blir en hel del alldagligt. Men det ska man inte vara rädd för. Jag läste för länge sedan om en dagstidning (har glömt vilken) som hade bestämt sig för att satsa rejält på att nå en större målgrupp. Man hade därför bjudit in en känd amerikansk expert (jag minns inte namnet). Journalister och ledning samlades med högt ställda förväntningar för att lyssna till denne vise mans ord. 

Han inledde ungefär så här: Det kanske finns här på tidningen en kvinna som regelbundet skriver en spalt som i stort handlar om hennes egna och hennes vänners vardagliga upplevelser. En spalt som ni “riktiga journalister” betraktar med visst överseende, eftersom ni skriver om de stora händelserna, ledare och andra krävande artiklar. Kanske finns det också ambitioner att bli uppmärksammade och belönade. Men ni ska veta att spalten hon skriver är den mest lästa texten i tidningen. De stora händelserna kan man höra och läsa om överallt, och många artiklar vänder sig till människor med olika intressen och fackkunskaper. Men den här spalten handlar om vanliga människor och läses av vanliga människor. Detta är den största målgruppen.

(Det här är inget direkt citat utan skrivit efter vad jag kommer ihåg)

Han sade förmodligen mycket mera. Men det här är det enda jag minns. Och vad resultat blev har jag ingen aning om. Jag tyckte bara det var ett intressant konstaterande. Inte så att alla skulle börja kåsera runt sina respektive uppdrag, men man kanske tänkte sig för och undvek den mästrande ton som var ganska vanlig förr.