Har nu även hunnit besöka Moderna i Malmö. Jag hade ju biljett dit från mitt besök på Dunkers. På Moderna pågår utställningen med det längsta namnet: “Ett sätt att leva - Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag.”
Ska säga direkt att ska man döma efter bilderna på utställningen har inte svensk fotografi förändrats speciellt mycket sedan 40-talet. En hel del känns lite gammalt. Även av de nyare bilderna.
Bilderna är fint arrangerade, men belysningen på väggarna i turbinhallen är alldeles för svag. Vilket gör att i synnerhet de dovare svartvita bilderna förlorar mycket i tonomfång. Petersens bilder som har hög kontrast klarar sig bra, men tex Strömholms tappar mycket känsla.
Vill också ha sagt att det som helhet inte är någon munter utställning. Efter ett tag känns den också lite enformig. Jag gillar svartvitt, har alltid gjort, men det hade inte skadat att balansera det hela med några fler färgbilder, gärna av det större formatet. Lite mer Tunbjörk hade varit kul. Vågar nästan inte säga det, men jag skulle också önska fler bilder med en lågmäld humoristisk underton. Här finns några, men de är få och försvinner i allvaret. (Tänk lite åt Elliott Erwitts håll, så förstår ni hur jag menar.)
Här finns en hel del bilder man känner igen, vilket inte är så konstigt då de flesta fotograferna har varit med ett tag. Ändå saknar man några stycken. Men så blir det ju.
JH Engström hör till de yngre, men hans bilder berör mig inte. Jag tycker de känns lite krystade. Men så hittar jag Martin Bogrens bildserie Lowlands, som jag nog vill se som utställningens höjdpunkt. En bildserie med befogad svärta, gjord med mycket känsla och som hänger fint ihop. Man blir glad. Jag blir också glad åt en fin bildserie av Ann-Christine Eek tagen i en liten by i Kosovo 1976, som står ut i all sin lågmäldhet. Vardagliga händelser avbildade med känsla. Jo, också hittade jag en bild tagen av Nina Korhonen föreställande en äldre kvinna i nattlinne som står i köket och dricker kaffe. Den heter “The Kitchen” och lyser upp lokalen den hänger i. En härlig bild. Medan jag står och beundrar den, märker jag att det kommer in en kille i rummet. Han hejdar sig och säger bakåt till sin kompis som kommer efter: “Kolla, här har dom färgbilder!” Och lite så känns det. Man blir upprymd av färg efter att ha vandrat länge och väl i det monokroma landskapet.
Här visas också två filmer. En om Bo Cavefors som körs på två dukar mitt emot varann, med en TV-skärm emellan. En installation som kräver sin publik. Fast publiken verkar avstå. Rummet är tomt.
Det visas också en dokumentär om Anders Petersen, gjord av JH Engström. Jag hoppar på Cavefors och slår mig som ensam publik ner för att bekanta mig med Engströms syn på Petersen. Filmen saknar professionellt handlag men det är säkert meningen. Det brukar vara så; Det verkar kanske amatörmässigt, med det är meningen!
Hursomhelst är ljudet dåligt, stundtals riktigt kass. I en scen sitter Petersen och Engström och dricker något som verkar vara whisky. Efter ett tag börjar det hela påminna väl mycket om en dansk dogmafilm, så jag ger upp och lämnar lokalen. Lika öde som jag fann den. Några besökare har tittat in under min vistelse där, men ingen har stannat någon längre stund. Jag gillar fortfarande Petersen men är nu ännu mer skeptisk till Engströms kvalitéer.
Så, trots den dominerande gråsvarta tonen finns här ett flertal ljuspunkter som gör ett besök väl värt. Så, köp en kombibiljett och ta sen en tur till Helsingborg och Dunkers och titta på Post Scriptum. Det blir mycket foto för pengarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar