Det var faktiskt riktigt länge sedan jag besökte Malmö konsthall. Omgivningarna vid konsthallen har varit minst sagt röriga under lång tid, men plötsligt har allt fallit på plats och hela området blivit jättefint. Nuvarande utställning har varit igång sedan 7 dec, pågår till 16 mars och heter “Malmö stads konstsamlingar i urval”. Jag tror namnet är en av anledningarna till att jag inte kommit mig för att gå hit. Men, det är bara att konstatera att det här är inte på långa vägar så tråkigt som namnet antyder. Men visst kunde man väl ansträngt sig lite när det ska sättas namn på en utställning? Det här verkar framkrystat av nån torr grå eminens med rötterna i 70-talet som tillbringar sitt yrkesliv bland en massa dammiga pärmar. Eller kanske vill ansvariga inte man ska gå komma hit? Men låt inte lura er, gå till konsthallen i alla fall. Det är en mycket intressant blandning som visas upp. Och vi som bor i Malmö är ju faktiskt delägare i samlingen eftersom den förmodligen är inköpt för skattemedel. Så gör ett besök, och ta med kameran. Fotografering är tillåten. Det är ju inte var dag man kan bli plåtad tillsammans med ett verk av Andy Warhol. Fast man får inte blixtra.
Här finns verkligen allt möjligt, från fotografier av Cindy Sherman och Andres Serrano till Jonas Bohlins betongstol. Det är en rolig blandning och jag garanterar att alla kan hitta ett favoritverk.
PS
Här är också betydligt bättre ljus än på Moderna. Här klarar man sig med ISO 400 trots ljussvag optik.
Fotnot
Det är inte bara namnet på utställningen som känns dammigt. konsthallens hemsida är lika torr. Varför måste det vara så tråkigt? Här behövs frisk luft och nya tankar.
Jämför gärna med Dunkers, Modernas eller Louisianas hemsidor så ser man att information kring kultur inte alls behöver vara tråkig. Skärpning konsthallen!
Har nu även hunnit besöka Moderna i Malmö. Jag hade ju biljett dit från mitt besök på Dunkers. På Moderna pågår utställningen med det längsta namnet: “Ett sätt att leva - Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag.”
Ska säga direkt att ska man döma efter bilderna på utställningen har inte svensk fotografi förändrats speciellt mycket sedan 40-talet. En hel del känns lite gammalt. Även av de nyare bilderna.
Bilderna är fint arrangerade, men belysningen på väggarna i turbinhallen är alldeles för svag. Vilket gör att i synnerhet de dovare svartvita bilderna förlorar mycket i tonomfång. Petersens bilder som har hög kontrast klarar sig bra, men tex Strömholms tappar mycket känsla.
Vill också ha sagt att det som helhet inte är någon munter utställning. Efter ett tag känns den också lite enformig. Jag gillar svartvitt, har alltid gjort, men det hade inte skadat att balansera det hela med några fler färgbilder, gärna av det större formatet. Lite mer Tunbjörk hade varit kul. Vågar nästan inte säga det, men jag skulle också önska fler bilder med en lågmäld humoristisk underton. Här finns några, men de är få och försvinner i allvaret. (Tänk lite åt Elliott Erwitts håll, så förstår ni hur jag menar.)
Här finns en hel del bilder man känner igen, vilket inte är så konstigt då de flesta fotograferna har varit med ett tag. Ändå saknar man några stycken. Men så blir det ju.
JH Engström hör till de yngre, men hans bilder berör mig inte. Jag tycker de känns lite krystade. Men så hittar jag Martin Bogrens bildserie Lowlands, som jag nog vill se som utställningens höjdpunkt. En bildserie med befogad svärta, gjord med mycket känsla och som hänger fint ihop. Man blir glad. Jag blir också glad åt en fin bildserie av Ann-Christine Eek tagen i en liten by i Kosovo 1976, som står ut i all sin lågmäldhet. Vardagliga händelser avbildade med känsla. Jo, också hittade jag en bild tagen av Nina Korhonen föreställande en äldre kvinna i nattlinne som står i köket och dricker kaffe. Den heter “The Kitchen” och lyser upp lokalen den hänger i. En härlig bild. Medan jag står och beundrar den, märker jag att det kommer in en kille i rummet. Han hejdar sig och säger bakåt till sin kompis som kommer efter: “Kolla, här har dom färgbilder!” Och lite så känns det. Man blir upprymd av färg efter att ha vandrat länge och väl i det monokroma landskapet.
Här visas också två filmer. En om Bo Cavefors som körs på två dukar mitt emot varann, med en TV-skärm emellan. En installation som kräver sin publik. Fast publiken verkar avstå. Rummet är tomt.
Det visas också en dokumentär om Anders Petersen, gjord av JH Engström. Jag hoppar på Cavefors och slår mig som ensam publik ner för att bekanta mig med Engströms syn på Petersen. Filmen saknar professionellt handlag men det är säkert meningen. Det brukar vara så; Det verkar kanske amatörmässigt, med det är meningen!
Hursomhelst är ljudet dåligt, stundtals riktigt kass. I en scen sitter Petersen och Engström och dricker något som verkar vara whisky. Efter ett tag börjar det hela påminna väl mycket om en dansk dogmafilm, så jag ger upp och lämnar lokalen. Lika öde som jag fann den. Några besökare har tittat in under min vistelse där, men ingen har stannat någon längre stund. Jag gillar fortfarande Petersen men är nu ännu mer skeptisk till Engströms kvalitéer.
Så, trots den dominerande gråsvarta tonen finns här ett flertal ljuspunkter som gör ett besök väl värt. Så, köp en kombibiljett och ta sen en tur till Helsingborg och Dunkers och titta på Post Scriptum. Det blir mycket foto för pengarna.
Var på vernissage i lördags. Jag fick nämligen häromveckan en inbjudan från galleri Vasli Souza på Gustav Adolfs torg. Inbjudan avsåg deras senaste utställning av konstnärlig fotografi. Den här gången är det fyra fotografer som ställer ut ett större antal bilder utifrån ett gemensamt tema. Utställningen som pågår till 23 mars, går under namnet Taxonomy desire, och detta står att läsa i inbjudan:
“Användning av kameran skapar en känslig relation mellan fotografen och motivet som väcker frågor om lust, identitet och exploatering. The Taxonomy of Desire utforskar dessa spänningar inom fotografin genom verk av Emmanuel Angelicas, Karen Paulina Biswell, Larry Defelippi och Max Pam.”
“Taxonomy of desire” kan väl närmast i det här fallet översättas med “vetenskapen om indelning av åtrå”, och man kan konstatera att fotograferna verkligen gått in för att leva upp till “lust och exploatering”. Det är mycket naket. Och med tydlig kvinnodominans. Definitivt ingen strävan efter den jämlika fördelning, som man ju ofta hör i andra sammanhang. Exploatering som är en del av temat, känns närliggande med objektifiering, vilket också framgår av en del bilder. Här finns få lågmälda bilder och någon rädsla för risken att verka övertydlig i sammanhangen verkar inte heller finnas.
Det är inte helt enkelt att se respektive fotografs personliga avtryck eller signum i bilderna. Något som inte underlättas av hängningen då då man har valt att gruppera bilderna efter innehåll, inte efter respektive upphovsman. Kvalitetsnivån är jämn, alla bilder håller dessutom samma kvadratiska format, 50x50 cm. Tillsammans skapar de här faktorerna en intressant täthet i utställningen. Färgbildernas antal dominerar visserligen över de enstaka svartvita kopiorna, men å andra sidan gör det att de svartvita bilderna i mina ögon drar något större uppmärksamhet till sig.
Rasmus Vasli berättar att alla fyra fotograferna arbetar analogt med mellanformat, 6x6. Det framgår inte men slutresultatet verkar vara utskrifter, inte analoga printar. Tekniskt är bilderna utmärkta med fina valörer, men med dagens teknik är det ju något vi vant oss vid.
Även om jag väl personligen mer uppskattar den dokumentära grenen inom fotografi, tycker jag att det är mycket positivt att det finns en nisch för ett galleri som Vasli Souza i Malmö. Att visa konstnärlig fotografi är en utmaning som är värd all uppmuntran.
Den här utställningen pågår som sagt till den 23 mars. Ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.
Tog tåget till Helsingborg i fredags. Jag besökte Dunkers kulturhus för att titta på deras utställning; Christer Strömholms Post Scriptum. Jag har faktiskt inte sett en större utställning med Strömholms bilder förut. Det har blivit lite här och där. Så jag tänkte det skulle vara intressant att få se en översikt över hans fotografiska gärning. Och jag måste säga att det är riktigt lyckat. Utställningen är både intressant och framförallt välexponerad (!). Jag köpte en kombibiljett för en hundring, vilket innebär att jag på samma biljett kan kolla på utställningen om svensk fotografi på Moderna Museet i Malmö.
Post Scriptum är som sagt en välproducerad utställning. Den ger en mycket bra överblick över Strömholms samlade produktion. Upplägget med olika rum samt möjligheten att disponera hörlurar i vilka man genom att peka på en liten mojäng i varje rum, kan höra Joakim Strömholm berätta dels om bilderna på väggarna, men även om historiken bakom, är både genomtänkt och bra. Joakims sätt att berätta och hans förhållning gentemot sin far känns både naturlig och äkta.
Jag måste säga att jag verkligen gillar bilderna. Bildinnehållet naturligtvis, men också att kompositionerna, uttrycket, mångsidigheten; allt ger en helhet som är imponerande.
I ett rum visas Joakim Strömholms dokumentär om sin far. Jag har sett den förut, men sätter mig ändå en halvtimme, för att där avsluta min rundtur.
Tyvärr är det som vanligt när det handlar om biografi över Strömholm. Valda delar av vad som utspelades under 30- och 40-talet retuscheras hårt, mycket utlämnas helt. Man nämner hans insatser som kurir vid spanska inbördeskriget, men undviker sorgfälligt att nämna på vilken sida hans lojaliteter låg. Hans nazistiska sympatier nämns inte alls. Iofs behövs det ju inte heller om levnadsteckningen bara skulle handla om hans fotografiska gärning och inte göra anspråk på att vara komplett. Men tyvärr, även här gör man en levnadsteckning som ska ge intryck av att vara i det närmaste fullständig. Men det finns en hel del obesvarade frågor. Dels frågor som Strömholm själv föredrog att lämna därhän. Och så finns det frågor som man undviker att ställa. En hel del av svaren finns dokumenterade på annat håll och är heller inte svåra att hitta, men det tycks som man föredrar att låta obehagliga saker falla i glömska.
Utställningen pågår till 18 maj. Missa den inte, den är absolut sevärd och en inspiration för alla som har ett intresse för fotografi och bilder. Själv tillbringade jag två timmar här och det känns som rimlig tid att avsätta. Bäst vore förstås att återkomma efter ett tag. Utställningen pågår till den 18 maj. Jag får se.
En negativ notering i marginalen; det finns inget fik på Dunkers!
Korrigering! Fick just veta att det visst finns både restaurang och fik på Dunkers! (Fast man får leta lite..)
Jag har kommit underfund med att jag måste röra mer på mig. När man nämner det för omgivningen får man omedelbart uppmuntrande tillrop. Det rekommenderas gym och allt möjligt. Jag passerar allt som oftast gym belägna i större fd butikslokaler. Med stora fönster utåt gatan går det liksom inte att undvika att se vad som försiggår därinne. Därför vet jag att gym inte är något för mig. Får ses som en sista (desperat) utväg. Löpning känns inte heller riktigt som min grej. Verkar stressigt, man ser ingenting, också blir man svettig. Då återstår i stort sett promenader. Och så fick det bli. En timme om dan. Vilket innebär en sträcka på 5 km, dvs om man går i marsch-hastighet. Går man fortare, blir det förstås effektivare, men då kanske man missar nåt, jag har ju kameran med. Någon upplevelse får det ju bli, inte bara att gå för gåendes skull. Jag studerade kartan för att reda ut vad som befinner sig på 2,5 km avstånd från hemmet. Ett mål med alternativa vägar. Man vill ju inte gå samma väg båda hållen. Turning Torso var ett sådant mål, som jag nu har testat ett tag. Det gick ganska bra. Några bilder från Malmös boardwalk i Västra hamnen blev det också.
På min morgonpromenad igår passerade jag den här korvlådan, som ännu inte öppnat. Den fick mig att tänka på min mor efter hennes första besök i Italien. Tror det var i slutet av 50-talet. Jag minns hur hon skrattande berättade att hon på sin första kvällspromenad hade blivit så överraskad över dessa mängder med “garage” i de centrala delarna av staden dom bodde i. Men sen förstod hon att butikerna såg ut så när de var stängda för dagen. Det var inget hon var van vid. Men nu finns det “garage” här också.
Någon som minns Itera? Det var plastcykeln som skulle ta över världen. Den lanserades 1981 och man räknade med omedelbar succé (på fullt allvar). Man såg mängder av potentiella kunder i både Afrika och Kina. Det blev inte så. Kanske berodde det på att cykeln var tung, trögtrampad, vinglig och dyr. Och inte minst; ful. Den totala motsatsen till vad folk ville ha. Planen att tillverka 120 000 cyklar om året blev istället totalt 14 000 innan projektet lades mer för gott. Man säger fortfarande att “det finns gott om dem i ladorna men få på vägarna.”
Den lär finnas avbildad på frimärken i Tanzania. Det ska också finnas en Iteraklubb i England, som bl.a. organiserar tävlingar i däckbyte som ska vara nåt av de värsta man kan utföra på en Itera.
Itera räknas idag till en av de större designflopparna och finns av den anledningen med i alla böcker som handlar om svensk design.
En del säger att den håller för evigt, andra varnar för att plastens åldrade kan ha gjort cykeln livsfarlig; “Om du äger en, cykla inte på den!”
Fotnot
En vanlig hoj kostade i början av 80-talet ca 1200:-. Itera kostade 1650:-. Ursprungligen var det meningen att den skulle kosta 300:-. Men tillverkningen kom att bli ngt dyrare än planerat. Kanske påverkades produktionskostnaden av att projektet ju fick statligt stöd från början. Det började med ett utvecklingsbidrag på sex miljoner, men det var nog marginellt i det stora hela. Vad projektet totalt kostade skattebetalarna är det väl ingen som vågat räkna på. Plastföretaget i Vilhelmina som tillverkade cykeln gick också på statligt lokaliseringsstöd.
Måndag eftermiddagar brukar jag tillbringa hos Lennart på Analoga Utposten. På promenaden dit köper jag fikabröd; två croissanter och ett paket kex. Kexen är för att butikshunden Shaggy också ska känna att det blir måndagsfika.
Det var en vanlig lugn eftermiddag i butiken. Lennart och jag diskuterade förstoringsapparater och jag sa att ska man ha en Leitz så ska man ha en gammal med kondensor. Vi pratade också om när fina objektiv blivit angripna av fungus pga fel förvaring. Vilket är vanligare än man kan tro. Jag har lyckats några få gånger att avlägsna fungus med lika delar ammoniak och väteperoxid. Det är lite pyssel, man får plocka isär optiken och lägga de angripna linserna i blöt.
Shaggy sover tungt och håller sig utanför diskussionerna, men blir klarvaken när kexen kommer på bordet.
På hemvägen passerade jag Malmö IP, gamla idrottsplatsen. Konstigt egentligen att den fick överleva 70-talets rivningsraseri. Att den inte blev ersatt av nån ful låda utan tak i korrugerad plåt.
Hursomhelst pågick det någon aktivitet därinne för man hade tänt strålkastarna. Ljuset gav nytt liv åt de gamla träbyggnaderna. Eftersom jag aldrig går ut obeväpnad, tog jag några bilder med min Canon S90.
Så var det då februari, vilket betyder att vi har en hel del vinter kvar. Även om termometern just nu visar på plus. Inte mycket, men dock. Igår var det minus, blåst och snöfall. “Varannandagsväder”, brukade min mor säga när väderleken var opålitlig.
Jag hade igår egentligen tänkt nöja mig med att betrakta vädret genom fönsterrutan, men mitt samvete tvingade ut mig. Får väl kompensera med att hålla mig inne en solig dag istället.
Kameran jag tog med mig på promenaden var Sony Nex7 med Sigma 30/2.8. En kombination som jag börjar trivas ganska bra med. Jag har just upptäckt att man kan låsa inställningarna på kameran. Vilket är en stor fördel när man har den hängande innanför jackan. Igår upptäckte jag också att både kamera och objektiv tål en hel del väta. Det såg lite oroväckande ut ett slag. Men allt gick bra. För många år sedan hade jag en Nikon FM med motor. Kamerahuset klarade fukt och väta bra, men motorn blev det kortslutning i. Då blev det “automateld”. Man fick stänga av snabbt annars drog den genom hela rullen.
