Jag passade på att under julhelgen bland annat turista i Hällingsjö. Inte någon djupare turism utan ganska ytligt. Dvs jag har inte sett allt Hällingsjö har att erbjuda utan strosade mest omkring på vägen (det finns säkert flera, men jag höll mig till en) som en vanlig man. Det centrala i orten verkade vara bensinstationen. En ganska omfattande byggnad med försäljning av allt möjligt, som det ju brukar vara på en mack. Men här fanns också förutom en rejäl present o inredningsbutik, även tatuerare och stylist. Vilket ju är lite ovanligare. Musiken, en blandning av dansband o svensk country ligger som en ljudkuliss över hela etablissemanget, både ute och inne. Det känns som man klivit in i en film av Ulf Malmros. Alltså hur fint som helst. Jag rekommenderar ett besök; Statoil på väg 156, några mil öster om Göteborg.
Alla bilderna är från Hällingsjö utom den sista som är tagen i skogen en bit därifrån. Men jag tyckte den passade in på nåt vis.
Turistkamera var Canon S90
Förr när vinterns första snö kom brukade jag alltid gå ut och ta några bilder. Det brukade bli de enda snöbilderna den vintern eftersom ju södra Skåne är tämligen snöfattigt. Anledningen till att jag gick ut med kameran var förhoppningen att få någon bild som jag kunde arkivera som julkortsmotiv. Naturligtvis blev det aldrig av. Visst, jag skickar julkort, tycker det är en trevlig tradition. Men det brukar bli sådana man köper. Dessutom har de senaste årens snöbilder blivit mer inriktade på gatufoto än på julkort.
Men nu ska det bli ändring. Anledningen är att det under min senaste vistelse i Göteborgstrakten, kom ett (åtminstone med skånska mått mätt) rejält snöfall,. Så jag gick ut i skogen med kameran. Jag var lätt beväpnad med kompaktkamera (Canon S90) men det fick duga. Så nu har arkivet fyllts på med lite julkortsmotiv. Det bör räcka några år. Hoppas jag hittar dem när det börjar dra ihop sig i december...
Så var det då ett nytt år. Med nya friska föresatser. Och kanske ett o annat nyårslöfte. Mitt eget löfte för det här året är att inte köpa några kläder. När jag renoverade garderoberna hemma och samtidigt inventerade lagret av kläder, var det bara att konstatera att jag har mer än tillräckligt för att klara mig inom överskådlig framtid. Det fanns tom överskott, dvs sådant som inte blivit använt på flera år. Detta gick till insamling. Ändrar man sig snabbt så kan man ju gå dit o köpa tillbaka sånt man tror sig ha svårt att leva utan. En slags osäker ångervecka. Ska göra en ny inventering om ett år. Finns det då saker som inte blivit använda under det gångna året, så gör jag en ny rensning.
Ska även försöka behärska mig när det gäller andra inköp. Visst, vi lever inte av bröd allena. Man måste unna sig något ibland. Men för att förhindra att förråden växer ohämmat kan man då gå efter devisen att det nya måste ersätta något gammalt. Status quo. Det svåra är alltid att hålla igen när man ser ett fynd. Då gäller det att tänka till; behöver jag verkligen det här?
Det är det svåra.
Jag var på begravning i går. En vän, Pentti Melarti har gått bort. Han och jag träffades egentligen inte så många gånger eller särskilt ofta, men jag såg honom ändå som en god vän. Han var en mycket speciell människa och det var lätt att tycka om honom.
Jag har aldrig träffat någon som kunde så mycket om konst och samtidigt varit så ödmjuk inför kunskapen som Pentti. Han var också den skickligaste pedagog jag mött. Något de flesta vet och få tillämpar, är att en bra pedagog hittar eleven på den nivå han eller hon är på och utgår från den i sin undervisning. För Pentti var detta en självklarhet. Han var också ständigt nyfiken. Han verkade tycka att allt var intressant. Vilket gjorde att man inte behövde vara orolig att verka dum eller ställa en fråga där man var rädd att svaret kunde verka självklart. Pentti såg varje fråga ur ett vidare perspektiv. Han var hela tiden öppen för intryck och jag tror att han älskade undervisa bland annat just för att en bra lärare inte bara lär ut, utan också lär av sina elever. Och ingen kunde vara en bättre lärare än Pentti. Vi är många som saknar honom.
Jag har skrivit om Pentti tidigare, om hur han fick mig att se på konst med nya ögon.
Några bilder från blandade händelser de senaste månaderna. Tex Linan i augusti. Som vanligt en trevlig upplevelse med massor av människor. Jag ställde ut Malmöbilder. Har redan börjat fundera på vad jag ska visa nästa gång. Bilder jag inte tagit än eller riktigt gamla bilder? Får se vad det blir.
Resor har det inte blivit. Har hållt på med lägenheten. Spackla/slipa/måla om och om igen. Men jag åkte till Höör. Gick som en vanlig man på byns gator. Fikade. En sann turist.
En utflykt tid Helsingborg och Dunkers för att kolla på Hans Geddas bilder. Jag tycker mycket om att titta på fotografi hos Dunkers. Det blir alltid en bra upplevelse.
Jo, också har jag varit i Vitaby. Lennart på Analoga Utposten har ett sommarhotell där. Jag var där några dar och kittade fönster. Bilden visar matsalen på hotellet.
Har också varit på vernissage på Still Kiking Gallery på Vintergatan. Det var en graffitikonstnär, Bates, som ställde ut. Jag känner till honom sedan tidigare, tycker nog han är en av de bästa i sin genre. Han är faktiskt duktig även när han gör tavlor. De flesta som målar graffiti klarar inte av ett mindre format som ska kunna hänga på en vägg hemma. Men Bates funkar. Fick också tillfälle och prata med honom. Han blev glad när han fick höra att jag kände till en jättestor (olaglig) målning som han gjort på dåvarande stationen på Svågertorp för många år sedan.
Jag tog lite bilder på utställningen, men Bates ville inte synas på bild. Han vill vara lite hemlig. Lite mystisk som han sade. Han är dansk, men har bott i Malmö i tio år. Lite konstigt, man tycker ju att Köpenhamn har mer att erbjuda en konstnär än Malmö. Men han trivs här.
Apropå utställningar så hade Rei Trulsson och Nelly von Trott fotoutställning i vattentornet i Pildammsparken. Det var många år sedan jag besökte vattentornet. Faktiskt fin miljö att ställa ut i. Det verkar ju begränsande med runda väggar, men det var hur bra som helst.
Information sprids inte enbart på Facebook. En del trycks och klistras upp i det fysiska offentliga rummet.
Huvudlös vuxen på trottoar i Höör.
Ett avtryck på Konsthallen
Ett avtryck på Ribersborg.
På promenad runt dammarna.
Lördagar brukar jag ta en promenad i stan. Första målet brukar bli Sopstationen, återvinningsbutiken nere vid Slagthuset.
Idag gick vägen genom gamla väster, en stadsdel som av en händelse överlevde rivningsraseriet på 70-talet. Vet inte varför rivningarna inte genomfördes, då det verkade finnas en plan för total utplåning av äldre kåkar på den tiden. Man hann väl inte med.
Jag fortsatte min promenad längs Norra Vallgatan. I byggnaden med tornet på Hjälmarekajen håller (eller kanske höll?) hamnförvaltningen till.
Och mitt emot, på andra sidan N Vallgatan ligger Kebablandet. Jag minns att dom en gång i tiden låg betydligt mer centralt i stan, men tvingades flytta pga saftiga hyreshöjningar.
Och sidan om Kebablandet ligger en restaurang med tüska förtecken där maten smakar som precis som hemma hos "mutti".
Vid sidan om hamnförvaltningen ligger det här gula huset. En gång i tiden var det hamnkaptenens bostad. Nu är det en krog som huserar här.
Det fanns inga fynd för mig på Sopstationen den här gången (heller). Men det är alltid intressant att kolla det varierande sortimentet. Man vill ju inte missa något som kan berika ens liv.
Sen bar det iväg mot Triangelns köpcentrum, jag såg framemot en kopp kaffe hos Kals. Passerade Gustav Adolfs torg på vägen. Såg en en smärre folksamling med hundar och stannade till. Tänkte att där det samlas hundar brukar Rei dyka upp. Och jodå, han var där. Han gick runt och plåtade hundar med sin telefon. Anledningen var att hans kamera var på verkstaden efter att ha gått i backen. Men han verkade glad ändå.
Vägen fortsatte och folktätheten ökade. På Södra Förstadsgatan var aktiviteten stor. Både unga människor som spred olika slags budskap och ett varierande utbud av gatumusikanter.
Jag nådde så småningom fram till Triangeln för en kopp av stans bästa kaffe hos Kals (inte reklam, bara fakta). Trängseln var kompakt inne i varuhuset, så när jag fått mitt kaffe sökte jag mig tillbaka ut i verkligheten. Fast på baksidan denna gången, lite lugnare. Satte mig i solskenet utanför konsthallen och njöt av kaffet. Läste på skylten att det pågick en utställning som jag inte sett. Får väl erkänna att den långa titeln fyllde mig med skepsis. Det brukar ju vara så, att ju längre och mer komplicerad titel - desto mer krystat innehåll.
Nåväl, när jag var klar med kaffet och bestämt mig för att ge konsten en chans, steg jag in i helgedomen. Först fanns där ingenting, väggarna gapade tomma. Men det fanns en byggnation i mitten av lokalen bestående av enkla uppreglade väggar. Jag såg ingen ingång, utan tog ett varv runt bygget. Jag förstod att det måste pågå något därinne då man hörde en kaskad av märkliga ljud därifrån. En kakafoni av röster och musik.
Hursomhelst, på mitt andra varv hittade jag, den i mitt tycke, väl dolda ingången till verket och fick ta del av vad som försiggick därinne. Man gick från rum till rum, och i varje rum fanns diverse prylar uppställda också visades film, på skärm eller på gammal tjock-TV. Kan tillägga att jag var ensam därinne. Folk skiter kanske i konsten när julen står för dörren.
Sammantaget var det en mycket intressant upplevelse. Man fick nästan en överdos av alla ljus- och bildupplevelser i de ganska små rummen. Det fanns säkert en djupare tanke bakom (det brukar ju vara så), men jag var inte påläst, gick bara på den omedelbara känslan. Och den var mycket positiv. Så vad jag ska göra är att läsa på vad det var jag upplevde, och sen kanske göra ett nytt besök. Utställningen pågår till mars 2015, så det är gott om tid. Vilket ju också kan vara en nackdel. Eftersom det är så gott om tid, så skjuter man på det, med resultat att det inte blir av.... Man känner sig själv. Får se hur det går med föresatserna.
Allt på konsthallen är kanske inte konst. Eller?
Emellanåt reser jag till Göteborg och hälsar på hos min dotter. Vid ett tillfälle i höstas passade jag på att besöka Hasselbladsstiftelsen och titta på utställningen med bilder av gatufotografen Vivian Maier. Det var en mycket positiv upplevelse. Jag kom att prata med en besökare som inte sett gatufoto tidigare. Hon var både lyrisk över utställningen och fascinerad över bildernas tidlöshet. Och kanske är det en av anledningarna till det stora intresset för gatufoto. Samtidigt som det ju är en tidsdokumentation, kan man också se tydliga likheter mellan gatubilder oavsett när de är tagna. Visst, ibland är det uppenbar skillnad i kläder och på bilar, men många bilder är överraskande tidlösa.
Hursomhelst. Några bilder från utställningen blev det. Vet inte om det var tillåtet att fotografera där. Ville heller inte fråga, för om det inte är tillåtet kanske se håller ögonen på en sen. Bäst att inte fråga och istället vara lite diskret.
De flesta känner väl till Vivian Maier (1926 - 2009), kvinnan som arbetade som barnflicka i Chicago under 40 år och tog över 100 000 gatufotografier som hon aldrig visade för någon. Men så en dag 2007, köpte amatörhistorikern John Maloof en låda med 400 negativ på en loppmarknad. Han blev fascinerad över den höga kvalitén på bilderna och efter att ha konstaterat att fotografen hette Vivian Maier, lyckades han leta reda på och köpa ytterligare en stor mängd av hennes bilder och negativ. Av detta har blivit både film, böcker och utställningar. Se också hemsidan: http://www.vivianmaier.com
Vill också nämna att Göteborg verkligen känns som en stad som värnar om att kulturen ska vara tillgänglig för alla. Det kostar 40:- att besöka en utställning. Och för det får man en biljett som gäller på ett helt lass museer året ut! För förti spänn! Här ligger verkligen Malmö i lä.
