Idag gick vägen genom gamla väster, en stadsdel som av en händelse överlevde rivningsraseriet på 70-talet. Vet inte varför rivningarna inte genomfördes, då det verkade finnas en plan för total utplåning av äldre kåkar på den tiden. Man hann väl inte med.
Jag fortsatte min promenad längs Norra Vallgatan. I byggnaden med tornet på Hjälmarekajen håller (eller kanske höll?) hamnförvaltningen till.
Och mitt emot, på andra sidan N Vallgatan ligger Kebablandet. Jag minns att dom en gång i tiden låg betydligt mer centralt i stan, men tvingades flytta pga saftiga hyreshöjningar.
Och sidan om Kebablandet ligger en restaurang med tüska förtecken där maten smakar som precis som hemma hos "mutti".
Vid sidan om hamnförvaltningen ligger det här gula huset. En gång i tiden var det hamnkaptenens bostad. Nu är det en krog som huserar här.
Det fanns inga fynd för mig på Sopstationen den här gången (heller). Men det är alltid intressant att kolla det varierande sortimentet. Man vill ju inte missa något som kan berika ens liv.
Sen bar det iväg mot Triangelns köpcentrum, jag såg framemot en kopp kaffe hos Kals. Passerade Gustav Adolfs torg på vägen. Såg en en smärre folksamling med hundar och stannade till. Tänkte att där det samlas hundar brukar Rei dyka upp. Och jodå, han var där. Han gick runt och plåtade hundar med sin telefon. Anledningen var att hans kamera var på verkstaden efter att ha gått i backen. Men han verkade glad ändå.
Vägen fortsatte och folktätheten ökade. På Södra Förstadsgatan var aktiviteten stor. Både unga människor som spred olika slags budskap och ett varierande utbud av gatumusikanter.
Jag nådde så småningom fram till Triangeln för en kopp av stans bästa kaffe hos Kals (inte reklam, bara fakta). Trängseln var kompakt inne i varuhuset, så när jag fått mitt kaffe sökte jag mig tillbaka ut i verkligheten. Fast på baksidan denna gången, lite lugnare. Satte mig i solskenet utanför konsthallen och njöt av kaffet. Läste på skylten att det pågick en utställning som jag inte sett. Får väl erkänna att den långa titeln fyllde mig med skepsis. Det brukar ju vara så, att ju längre och mer komplicerad titel - desto mer krystat innehåll.
Nåväl, när jag var klar med kaffet och bestämt mig för att ge konsten en chans, steg jag in i helgedomen. Först fanns där ingenting, väggarna gapade tomma. Men det fanns en byggnation i mitten av lokalen bestående av enkla uppreglade väggar. Jag såg ingen ingång, utan tog ett varv runt bygget. Jag förstod att det måste pågå något därinne då man hörde en kaskad av märkliga ljud därifrån. En kakafoni av röster och musik.
Hursomhelst, på mitt andra varv hittade jag, den i mitt tycke, väl dolda ingången till verket och fick ta del av vad som försiggick därinne. Man gick från rum till rum, och i varje rum fanns diverse prylar uppställda också visades film, på skärm eller på gammal tjock-TV. Kan tillägga att jag var ensam därinne. Folk skiter kanske i konsten när julen står för dörren.
Sammantaget var det en mycket intressant upplevelse. Man fick nästan en överdos av alla ljus- och bildupplevelser i de ganska små rummen. Det fanns säkert en djupare tanke bakom (det brukar ju vara så), men jag var inte påläst, gick bara på den omedelbara känslan. Och den var mycket positiv. Så vad jag ska göra är att läsa på vad det var jag upplevde, och sen kanske göra ett nytt besök. Utställningen pågår till mars 2015, så det är gott om tid. Vilket ju också kan vara en nackdel. Eftersom det är så gott om tid, så skjuter man på det, med resultat att det inte blir av.... Man känner sig själv. Får se hur det går med föresatserna.
Allt på konsthallen är kanske inte konst. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar