Belvederen

Det finns en gammal utsiktsplats i Kungsparken (ursprungligen Kung Oscars park). Den heter Belvederen och är uppförd 1903. Belvederen har en vacker balustrad och en rejäl bänkrad i sandsten. Eftersom materialet inte är så hårt, har människor genom åren kunnat rista in sina namn, initialer och ibland även symboler. Sen har tidens tand och vädrets makter genom åren slipat till och mjukat upp linjerna. Trots att inskriptionerna inte berättar några egentliga historier, tycker jag ändå att man kan se dom som en slags moderna runor. 

Bortsett från ett malteserkors och ett välgjort ansikte är det hjärtformen som dominerar bland symbolerna. Ofta försett med en pil eller initialer, ibland både ock. Att hjärtat har ett starkt symbolvärde bland inristningarna borde glädja framtida folklivsforskare som hittar budskap ristade i sten från vår tidsålder. 

Den 30:de bagisen

När jag var barn fanns det en del tecknade karaktärer som jag ibland fortfarande tänker på. Som mina en av mina favoritserier; Biffen och Bananen. Fast dom fanns bara en gång om året, som jultidning. Vi köpte samma varje år; 91:an, Kronblom och så Biffen och Bananen. Ibland kunde Åsa-Nisse eller kanske August också vara med, men stående inslag var de tre förstnämnda. Jag tänker ibland att det skulle vara intressant att läsa om Biffen och Bananen nu och se ifall underhållningsvärdet har stått sig. Det var ju faktiskt skriven för en vuxen publik.

Biffen o Bananen tecknades av Rit-Ola (Jan-Erik Garland) och vad jag förstår var Bananen hans alter ego. Förlagan till Biffen hette Harry Dahlgren, en kraftkarl med 5 SM-titlar i tynglyftning.
Biffen o Bananen var ett synnerligen omaka par. Biffen stor och väldig, med förflutet som tyngdlyftare och alltid med en ciggarrstump i munnen. Bananen nådde honom knappt till armbågen, liten och tunn, oftast med en cigg i mungipan. Han kompenserade sin litenhet med en desto större svada, vilken ofta försatte honom i konflikter. Eftersom han inte backade men konstant var i fysiskt underläge, fick Biffen rycka in och rädda honom ur knipan. 
Egentligen var dom tre, även om Galento inte stod med i titeln. Även han hade en förlaga; boxaren Tony Galento som Rit-Ola träffade vid ett besök i USA. Galento var en piprökande tämligen välnärd kvinnotjusare med röd näsa och krulligt hår. De här tre karaktärerna delade en lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm. Detta var basen som deras äventyr utgick ifrån. Det var väl egentligen inte så mycket äventyr, utan ganska alldagliga saker som utvecklades/urartade. Fast de reste till både USA och Afrika. De verkade inte arbeta för brödfödan, i varje fall inte stadigt. Utan man fick en känsla av att de verkade hanka sig fram på någon slags kändisskap baserat på gamla meriter. Biffen och Galento slappade mest medan Bananen skötte hushållsarbetet och grälade på de två kumpanerna som skräpade ner i bostaden. Dialogen var slagfärdig stockholmsslang som jag gillade, och snabbt tog till mig. Men man fick ligga lågt, mina kompisar som inte läste Biffen o Bananen förstod inte kommentarerna. 

Jag hittade en riktigt bra sida här om man vill ha mer info om Biffen o Bananen.

FotnotRit-Ola var stark motståndare mot nazismen och Hitler både före och under kriget. Följaktligen var även Biffen o Bananen antinazister. Driften och häcklandet med Hitler gjorde att Rit-Ola periodvis fick ha livvakt pga de hot han utsattes för från svenska nazister.


Jag är själv ägare till ett samlingshäfte med Biffen och Bananen. En av berättelserna har rubriken ”Den 30:de bagisen”. Tror inte att den egentligen är ett Rit-Ola original, utan den finns nog i lite olika versioner. Men här är den apterad till Biffen och Bananens värld. Vilket inte gör den mindre klurig. Den känns som en av tidigare berättelserna med tanke på priserna, kanske från början 50-talet. Jag återger den som den berättades av Bananen:Det var tre herrar som bott en natt på ett hotell. På morgonen skulle dom betala. - Rummet kostade 25 bagis.Man ringde på en piccolo och bad honom kila ner till portiern och betala.Men då de tre herrarna inte hade växel fick piccolon en tia av dem vardera, alltså 30 kronor.Piccolon tog dom tre tiorna, sprang ner till portiern och betalade – han fick tillbaka fem enkronor, två stoppade han i sin ficka (dricks), gav sen de tre herrarna tillbaka varsin krona.Eftersom dom fått en bagis tillbaks, hade dom alltså betalt nio kronor var. 3x9=27, piccolon hade tagit två bagis. Det blir 27+2=29.VAR TOG DEN 30:DE KRONAN VÄGEN?

PSBilderna har som synes inget som helst gemensamt med texten utan är från en promenad i Västra Hamnen här i Malmö.

Filmtips

Såg en ganska bra film häromdagen. Den heter “Hemingway och Gellhorn” och handlar om kärlekshistorien mellan Ernest Hemingway och Martha Gellhorn och utspelas under -30 och 40-talet. Vi får bl.a. följa dem under spanska inbördeskriget där de arbetade som krigskorrespondenter och rapporterade från den demokratiska sidan. Robert Capa finns också på plats med sin Leica och vi få se när han tar sin mest berömda bild “Death of a spanish loyalist”. Vi får också höra när han med klassiska kommentarer förklarar sin teknik för Gellhorn: “Det är bara att fotografera, dramatiken finns där redan. Blir inte bilderna bra är man inte tillräckligt nära.” 
Alla karaktärerna i filmen konsumerar kontinuerligt enorma mängder cigaretter och alkohol. De tar stora risker och verkar leva i fullständigt dödsförakt mitt i kulregn och bombkrevader. Men de överlevde både kriget i Spanien och andra världskriget. Fast det visste vi ju. Eftersom vi har facit; Capa dog 1954 i Indokina, Hemingway sköt sig 1961 och Martha Gellhorn dog vid 89 års ålder 1998.
Man har på en del ställen klippt in dokumentära scener i filmen och då sepiatonat även det nya materialet för att få snygga övergångar. Ett trick man sett förut, men det är fint gjort och fungerar bra.
Huvudrollerna spelas av Clive Owen och Nicole Kidman. Man kan så klart ha synpunkter på att Kidman kanske är väl snygg i rollen, men det behöver man ju inte hänga upp sig på. Det är ju spelfilm, även om den bygger på en sann historia. Lite udda är att Lars Ulrich, trummis i Metallica också har en roll i filmen.

Något att skriva om

Att blogga utan att skriva blir fattigt. Även om det handlar om fotografi (en bild är ju förmodad att säga mer än tusen ord) så blir det torftigt att bara vräka ut lassvis bilder. Sanningen är ju tyvärr också den att långtifrån alla bilder håller den nivå man skulle önska. Det behövs för många. Det blir en hel del utfyllnad vare sig man vill eller inte. Och ibland vet man ju inte heller riktigt vad man ska skriva om. Så det blir en hel del alldagligt. Men det ska man inte vara rädd för. Jag läste för länge sedan om en dagstidning (har glömt vilken) som hade bestämt sig för att satsa rejält på att nå en större målgrupp. Man hade därför bjudit in en känd amerikansk expert (jag minns inte namnet). Journalister och ledning samlades med högt ställda förväntningar för att lyssna till denne vise mans ord. 

Han inledde ungefär så här: Det kanske finns här på tidningen en kvinna som regelbundet skriver en spalt som i stort handlar om hennes egna och hennes vänners vardagliga upplevelser. En spalt som ni “riktiga journalister” betraktar med visst överseende, eftersom ni skriver om de stora händelserna, ledare och andra krävande artiklar. Kanske finns det också ambitioner att bli uppmärksammade och belönade. Men ni ska veta att spalten hon skriver är den mest lästa texten i tidningen. De stora händelserna kan man höra och läsa om överallt, och många artiklar vänder sig till människor med olika intressen och fackkunskaper. Men den här spalten handlar om vanliga människor och läses av vanliga människor. Detta är den största målgruppen.

(Det här är inget direkt citat utan skrivit efter vad jag kommer ihåg)

Han sade förmodligen mycket mera. Men det här är det enda jag minns. Och vad resultat blev har jag ingen aning om. Jag tyckte bara det var ett intressant konstaterande. Inte så att alla skulle börja kåsera runt sina respektive uppdrag, men man kanske tänkte sig för och undvek den mästrande ton som var ganska vanlig förr.

Trevligt besök på Konsthallen

Det var faktiskt riktigt länge sedan jag besökte Malmö konsthall. Omgivningarna vid konsthallen har varit minst sagt röriga under lång tid, men plötsligt har allt fallit på plats och hela området blivit jättefint. Nuvarande utställning har varit igång sedan 7 dec, pågår till 16 mars och heter “Malmö stads konstsamlingar i urval”. Jag tror namnet är en av anledningarna till att jag inte kommit mig för att gå hit. Men, det är bara att konstatera att det här är inte på långa vägar så tråkigt som namnet antyder. Men visst kunde man väl ansträngt sig lite när det ska sättas namn på en utställning? Det här verkar framkrystat av nån torr grå eminens med rötterna i 70-talet som tillbringar sitt yrkesliv bland en massa dammiga pärmar. Eller kanske vill ansvariga inte man ska gå komma hit? Men låt inte lura er, gå till konsthallen i alla fall. Det är en mycket intressant blandning som visas upp. Och vi som bor i Malmö är ju faktiskt delägare i samlingen eftersom den förmodligen är inköpt för skattemedel. Så gör ett besök, och ta med kameran. Fotografering är tillåten. Det är ju inte var dag man kan bli plåtad tillsammans med ett verk av Andy Warhol. Fast man får inte blixtra.

Här finns verkligen allt möjligt, från fotografier av Cindy Sherman och Andres Serrano till Jonas Bohlins betongstol. Det är en rolig blandning och jag garanterar att alla kan hitta ett favoritverk.

PS
Här är också betydligt bättre ljus än på Moderna. Här klarar man sig med ISO 400 trots ljussvag optik.

Fotnot
Det är inte bara namnet på utställningen som känns dammigt. konsthallens hemsida är lika torr. Varför måste det vara så tråkigt? Här behövs frisk luft och nya tankar.
Jämför gärna med Dunkers, Modernas eller Louisianas hemsidor så ser man att information kring kultur inte alls behöver vara tråkig. Skärpning konsthallen!

På Moderna - Ett sätt att leva

Har nu även hunnit besöka Moderna i Malmö. Jag hade ju biljett dit från mitt besök på Dunkers. På Moderna pågår utställningen med det längsta namnet: “Ett sätt att leva - Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag.” 
Ska säga direkt att ska man döma efter bilderna på utställningen har inte svensk fotografi förändrats speciellt mycket sedan 40-talet. En hel del känns lite gammalt. Även av de nyare bilderna.

Bilderna är fint arrangerade, men belysningen på väggarna i turbinhallen är alldeles för svag. Vilket gör att i synnerhet de dovare svartvita bilderna förlorar mycket i tonomfång. Petersens bilder som har hög kontrast klarar sig bra, men tex Strömholms tappar mycket känsla.

Vill också ha sagt att det som helhet inte är någon munter utställning. Efter ett tag känns den också lite enformig. Jag gillar svartvitt, har alltid gjort, men det hade inte skadat att balansera det hela med några fler färgbilder, gärna av det större formatet. Lite mer Tunbjörk hade varit kul. Vågar nästan inte säga det, men jag skulle också önska fler bilder med en lågmäld humoristisk underton. Här finns några, men de är få och försvinner i allvaret. (Tänk lite åt Elliott Erwitts håll, så förstår ni hur jag menar.)

Här finns en hel del bilder man känner igen, vilket inte är så konstigt då de flesta fotograferna har varit med ett tag. Ändå saknar man några stycken. Men så blir det ju.
JH Engström hör till de yngre, men hans bilder berör mig inte. Jag tycker de känns lite krystade. Men så hittar jag Martin Bogrens bildserie Lowlands, som jag nog vill se som utställningens höjdpunkt. En bildserie med befogad svärta, gjord med mycket känsla och som hänger fint ihop. Man blir glad. Jag blir också glad åt en fin bildserie av Ann-Christine Eek tagen i en liten by i Kosovo 1976, som står ut i all sin lågmäldhet. Vardagliga händelser avbildade med känsla. Jo, också hittade jag en bild tagen av Nina Korhonen föreställande en äldre kvinna i nattlinne som står i köket och dricker kaffe. Den heter “The Kitchen” och lyser upp lokalen den hänger i. En härlig bild. Medan jag står och beundrar den, märker jag att det kommer in en kille i rummet. Han hejdar sig och säger bakåt till sin kompis som kommer efter: “Kolla, här har dom färgbilder!” Och lite så känns det. Man blir upprymd av färg efter att ha vandrat länge och väl i det monokroma landskapet.

Här visas också två filmer. En om Bo Cavefors som körs på två dukar mitt emot varann, med en TV-skärm emellan. En installation som kräver sin publik. Fast publiken verkar avstå. Rummet är tomt.
Det visas också en dokumentär om Anders Petersen, gjord av JH Engström. Jag hoppar på Cavefors och slår mig som ensam publik ner för att bekanta mig med Engströms syn på Petersen. Filmen saknar professionellt handlag men det är säkert meningen. Det brukar vara så; Det verkar kanske amatörmässigt, med det är meningen! 
Hursomhelst är ljudet dåligt, stundtals riktigt kass. I en scen sitter Petersen och Engström och dricker något som verkar vara whisky. Efter ett tag börjar det hela påminna väl mycket om en dansk dogmafilm, så jag ger upp och lämnar lokalen. Lika öde som jag fann den. Några besökare har tittat in under min vistelse där, men ingen har stannat någon längre stund. Jag gillar fortfarande Petersen men är nu ännu mer skeptisk till Engströms kvalitéer.

Så, trots den dominerande gråsvarta tonen finns här ett flertal ljuspunkter som gör ett besök väl värt. Så, köp en kombibiljett och ta sen en tur till Helsingborg och Dunkers och titta på Post Scriptum. Det blir mycket foto för pengarna. 

Vernissage på Vasli Souza

Var på vernissage i lördags. Jag fick nämligen häromveckan en inbjudan från galleri Vasli Souza på Gustav Adolfs torg. Inbjudan avsåg deras senaste utställning av konstnärlig fotografi. Den här gången är det fyra fotografer som ställer ut ett större antal bilder utifrån ett gemensamt tema. Utställningen som pågår till 23 mars, går under namnet Taxonomy desire, och detta står att läsa i inbjudan:

“Användning av kameran skapar en känslig relation mellan fotografen och motivet som väcker frågor om lust, identitet och exploatering. The Taxonomy of Desire utforskar dessa spänningar inom fotografin genom verk av Emmanuel Angelicas, Karen Paulina Biswell, Larry Defelippi och Max Pam.”

“Taxonomy of desire” kan väl närmast i det här fallet översättas med “vetenskapen om indelning av åtrå”, och man kan konstatera att fotograferna verkligen gått in för att leva upp till “lust och exploatering”. Det är mycket naket. Och med tydlig kvinnodominans. Definitivt ingen strävan efter den jämlika fördelning, som man ju ofta hör i andra sammanhang. Exploatering som är en del av temat, känns närliggande med objektifiering, vilket också framgår av en del bilder. Här finns få lågmälda bilder och någon rädsla för risken att verka övertydlig i sammanhangen verkar inte heller finnas. 

Det är inte helt enkelt att se respektive fotografs personliga avtryck eller signum i bilderna. Något som inte underlättas av hängningen då då man har valt att gruppera bilderna efter innehåll, inte efter respektive upphovsman. Kvalitetsnivån är jämn, alla bilder håller dessutom samma kvadratiska format, 50x50 cm. Tillsammans skapar de här faktorerna en intressant täthet i utställningen. Färgbildernas antal dominerar visserligen över de enstaka svartvita kopiorna, men å andra sidan gör det att de svartvita bilderna i mina ögon drar något större uppmärksamhet till sig. 

Rasmus Vasli berättar att alla fyra fotograferna arbetar analogt med mellanformat, 6x6. Det framgår inte men slutresultatet verkar vara utskrifter, inte analoga printar. Tekniskt är bilderna utmärkta med fina valörer, men med dagens teknik är det ju något vi vant oss vid.

Även om jag väl personligen mer uppskattar den dokumentära grenen inom fotografi, tycker jag att det är mycket positivt att det finns en nisch för ett galleri som Vasli Souza i Malmö. Att visa konstnärlig fotografi är en utmaning som är värd all uppmuntran.

Den här utställningen pågår som sagt till den 23 mars. Ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.