Tog tåget till Helsingborg i fredags. Jag besökte Dunkers kulturhus för att titta på deras utställning; Christer Strömholms Post Scriptum. Jag har faktiskt inte sett en större utställning med Strömholms bilder förut. Det har blivit lite här och där. Så jag tänkte det skulle vara intressant att få se en översikt över hans fotografiska gärning. Och jag måste säga att det är riktigt lyckat. Utställningen är både intressant och framförallt välexponerad (!). Jag köpte en kombibiljett för en hundring, vilket innebär att jag på samma biljett kan kolla på utställningen om svensk fotografi på Moderna Museet i Malmö.
Post Scriptum är som sagt en välproducerad utställning. Den ger en mycket bra överblick över Strömholms samlade produktion. Upplägget med olika rum samt möjligheten att disponera hörlurar i vilka man genom att peka på en liten mojäng i varje rum, kan höra Joakim Strömholm berätta dels om bilderna på väggarna, men även om historiken bakom, är både genomtänkt och bra. Joakims sätt att berätta och hans förhållning gentemot sin far känns både naturlig och äkta.
Jag måste säga att jag verkligen gillar bilderna. Bildinnehållet naturligtvis, men också att kompositionerna, uttrycket, mångsidigheten; allt ger en helhet som är imponerande.
I ett rum visas Joakim Strömholms dokumentär om sin far. Jag har sett den förut, men sätter mig ändå en halvtimme, för att där avsluta min rundtur.
Tyvärr är det som vanligt när det handlar om biografi över Strömholm. Valda delar av vad som utspelades under 30- och 40-talet retuscheras hårt, mycket utlämnas helt. Man nämner hans insatser som kurir vid spanska inbördeskriget, men undviker sorgfälligt att nämna på vilken sida hans lojaliteter låg. Hans nazistiska sympatier nämns inte alls. Iofs behövs det ju inte heller om levnadsteckningen bara skulle handla om hans fotografiska gärning och inte göra anspråk på att vara komplett. Men tyvärr, även här gör man en levnadsteckning som ska ge intryck av att vara i det närmaste fullständig. Men det finns en hel del obesvarade frågor. Dels frågor som Strömholm själv föredrog att lämna därhän. Och så finns det frågor som man undviker att ställa. En hel del av svaren finns dokumenterade på annat håll och är heller inte svåra att hitta, men det tycks som man föredrar att låta obehagliga saker falla i glömska.
Utställningen pågår till 18 maj. Missa den inte, den är absolut sevärd och en inspiration för alla som har ett intresse för fotografi och bilder. Själv tillbringade jag två timmar här och det känns som rimlig tid att avsätta. Bäst vore förstås att återkomma efter ett tag. Utställningen pågår till den 18 maj. Jag får se.
En negativ notering i marginalen; det finns inget fik på Dunkers!
Korrigering! Fick just veta att det visst finns både restaurang och fik på Dunkers! (Fast man får leta lite..)
Jag har kommit underfund med att jag måste röra mer på mig. När man nämner det för omgivningen får man omedelbart uppmuntrande tillrop. Det rekommenderas gym och allt möjligt. Jag passerar allt som oftast gym belägna i större fd butikslokaler. Med stora fönster utåt gatan går det liksom inte att undvika att se vad som försiggår därinne. Därför vet jag att gym inte är något för mig. Får ses som en sista (desperat) utväg. Löpning känns inte heller riktigt som min grej. Verkar stressigt, man ser ingenting, också blir man svettig. Då återstår i stort sett promenader. Och så fick det bli. En timme om dan. Vilket innebär en sträcka på 5 km, dvs om man går i marsch-hastighet. Går man fortare, blir det förstås effektivare, men då kanske man missar nåt, jag har ju kameran med. Någon upplevelse får det ju bli, inte bara att gå för gåendes skull. Jag studerade kartan för att reda ut vad som befinner sig på 2,5 km avstånd från hemmet. Ett mål med alternativa vägar. Man vill ju inte gå samma väg båda hållen. Turning Torso var ett sådant mål, som jag nu har testat ett tag. Det gick ganska bra. Några bilder från Malmös boardwalk i Västra hamnen blev det också.
På min morgonpromenad igår passerade jag den här korvlådan, som ännu inte öppnat. Den fick mig att tänka på min mor efter hennes första besök i Italien. Tror det var i slutet av 50-talet. Jag minns hur hon skrattande berättade att hon på sin första kvällspromenad hade blivit så överraskad över dessa mängder med “garage” i de centrala delarna av staden dom bodde i. Men sen förstod hon att butikerna såg ut så när de var stängda för dagen. Det var inget hon var van vid. Men nu finns det “garage” här också.
Någon som minns Itera? Det var plastcykeln som skulle ta över världen. Den lanserades 1981 och man räknade med omedelbar succé (på fullt allvar). Man såg mängder av potentiella kunder i både Afrika och Kina. Det blev inte så. Kanske berodde det på att cykeln var tung, trögtrampad, vinglig och dyr. Och inte minst; ful. Den totala motsatsen till vad folk ville ha. Planen att tillverka 120 000 cyklar om året blev istället totalt 14 000 innan projektet lades mer för gott. Man säger fortfarande att “det finns gott om dem i ladorna men få på vägarna.”
Den lär finnas avbildad på frimärken i Tanzania. Det ska också finnas en Iteraklubb i England, som bl.a. organiserar tävlingar i däckbyte som ska vara nåt av de värsta man kan utföra på en Itera.
Itera räknas idag till en av de större designflopparna och finns av den anledningen med i alla böcker som handlar om svensk design.
En del säger att den håller för evigt, andra varnar för att plastens åldrade kan ha gjort cykeln livsfarlig; “Om du äger en, cykla inte på den!”
Fotnot
En vanlig hoj kostade i början av 80-talet ca 1200:-. Itera kostade 1650:-. Ursprungligen var det meningen att den skulle kosta 300:-. Men tillverkningen kom att bli ngt dyrare än planerat. Kanske påverkades produktionskostnaden av att projektet ju fick statligt stöd från början. Det började med ett utvecklingsbidrag på sex miljoner, men det var nog marginellt i det stora hela. Vad projektet totalt kostade skattebetalarna är det väl ingen som vågat räkna på. Plastföretaget i Vilhelmina som tillverkade cykeln gick också på statligt lokaliseringsstöd.
Måndag eftermiddagar brukar jag tillbringa hos Lennart på Analoga Utposten. På promenaden dit köper jag fikabröd; två croissanter och ett paket kex. Kexen är för att butikshunden Shaggy också ska känna att det blir måndagsfika.
Det var en vanlig lugn eftermiddag i butiken. Lennart och jag diskuterade förstoringsapparater och jag sa att ska man ha en Leitz så ska man ha en gammal med kondensor. Vi pratade också om när fina objektiv blivit angripna av fungus pga fel förvaring. Vilket är vanligare än man kan tro. Jag har lyckats några få gånger att avlägsna fungus med lika delar ammoniak och väteperoxid. Det är lite pyssel, man får plocka isär optiken och lägga de angripna linserna i blöt.
Shaggy sover tungt och håller sig utanför diskussionerna, men blir klarvaken när kexen kommer på bordet.
På hemvägen passerade jag Malmö IP, gamla idrottsplatsen. Konstigt egentligen att den fick överleva 70-talets rivningsraseri. Att den inte blev ersatt av nån ful låda utan tak i korrugerad plåt.
Hursomhelst pågick det någon aktivitet därinne för man hade tänt strålkastarna. Ljuset gav nytt liv åt de gamla träbyggnaderna. Eftersom jag aldrig går ut obeväpnad, tog jag några bilder med min Canon S90.
Så var det då februari, vilket betyder att vi har en hel del vinter kvar. Även om termometern just nu visar på plus. Inte mycket, men dock. Igår var det minus, blåst och snöfall. “Varannandagsväder”, brukade min mor säga när väderleken var opålitlig.
Jag hade igår egentligen tänkt nöja mig med att betrakta vädret genom fönsterrutan, men mitt samvete tvingade ut mig. Får väl kompensera med att hålla mig inne en solig dag istället.
Kameran jag tog med mig på promenaden var Sony Nex7 med Sigma 30/2.8. En kombination som jag börjar trivas ganska bra med. Jag har just upptäckt att man kan låsa inställningarna på kameran. Vilket är en stor fördel när man har den hängande innanför jackan. Igår upptäckte jag också att både kamera och objektiv tål en hel del väta. Det såg lite oroväckande ut ett slag. Men allt gick bra. För många år sedan hade jag en Nikon FM med motor. Kamerahuset klarade fukt och väta bra, men motorn blev det kortslutning i. Då blev det “automateld”. Man fick stänga av snabbt annars drog den genom hela rullen.
Jag får ibland frågor om foto via mail från unga människor som studerar fotografi i olika sammanhang. Det här blogginlägget är ett svar på ett sådant mail. Jag publicerar det här (i något modifierad form) ifall någon annan också kan ha nytta av det. Det är naturligtvis en kort text om ett stort ämne, men förhoppningen är att den kan sätta igång tankar och idéer som kan vara intressanta att gå vidare med.
Som studerande får du i ditt skolarbete fritt använda texter och bilder som du hittar här i bloggen (sk citaträtt) bara du anger källan. Använd bloggens sökmotor när du letar. Inlägg av mer teknisk karaktär hittar du på fotoapparater.blogspot.com
Den fotografiska tekniken har de senaste decennierna genomgått den största förändringen under sin drygt 170-åriga historia. Aldrig tidigare har tekniken varit mer avancerad och så tillgänglig. Vilket har lett till att allt fler kan ta tekniskt bra bilder. Avancerad teknik, för alla. Vilket för tankarna till Kodaks slogan från 1889; “You press the button, we do the rest!”. Med den skillnaden att vi nu gör allt själva.
Den digitala revolutionen har förutom att underlätta själva fotograferingen även betytt otroligt mycket när det gäller den tryckta bildkvaliteten. Att man äntligen till rimliga kostnader kan återge bilder i böcker och tidningar med ett tonomfång som ger originalbilderna rättvisa.
Många säger att “det var bättre förr”, men det är inte sant. Titta på bilderna i en gammal dagstidning, och jämför med dagens. Och det handlar inte bara trycket utan även bildspråket är idag mycket mer spännande och informativt. Jag tittade för ett tag sedan i en fototidskrift från 70-talet, och slogs av hur dåliga bilderna var vid den tiden jämfört med de bilder hobbyfotograferna tar idag. Jag ser också i senaste numret av tidningen Foto, att fotografen Torbjörn Andersson är av samma uppfattning.
Vi lever i en spännande tid när det gäller bilder, utbudet är enormt. Förr diskuterades ofta pictoralism kontra “den raka fotografin” (straight photography), alltså den den romantiska bildsynen kontra den dokumentära. Dessa två trender avlöste varandra i längre eller kortare perioder under lång tid. Så ser det inte ut längre. Inom den kommersiella fotografin ser vi generellt en större variation och högre klass än någonsin tidigare (trots att en del hävdar motsatsen). Sen har såklart möjligheterna med bildbehandling gjort sitt till.
Bland allmänhet och hobbyfotografer har det aldrig fotograferats mer än vad det gör nu. Det har aldrig varit enklare och billigare. Man kan vara kreativ på ett helt annat sätt eftersom tekniken idag är både lättbegripligare och mer pedagogisk än tidigare.
Men visst finns det bilder från förr som griper tag i en. Capas krigsbilder, Gene Smiths bildreportage för tidningen Life, för att nämna några. Det finns många böcker att försjunka i, där bilderna förmedlar starka känslor. Och det är ju det som fotografi egentligen handlar om; att förmedla en känsla. Jag tycker nog att den dokumentära grenen av fotografi har överlevt bäst. Och kanske har förändrats minst. Titta på Anders Petersens bilder tex. Är böckerna dessutom tryckta på senare tid är kvaliteten ypperlig. (Undvik fotoböcker tryckta på 60- och 70-talet, kvaliteten är för det mesta bedrövlig)
Men för dagspress, kommersiell fotografi och för den breda allmänheten så har den nya tekniken inneburit enorma förbättringar. Samtidigt lever vi i ett bildflöde som vi egentligen inte kan ta till oss. Tiden medger inte att vi betraktar varje bild så länge att vi tar in all information som finns i den. Vi ger bilderna långt ifrån den uppmärksamhet som upphovsmannen tänkt sig. Det går helt enkelt inte. Många bra bilder drunknar i flödet.
Så samtidigt som fotografin har blivit enklare och bättre, har det också blivit svårare. Konkurrensen om uppmärksamheten är hårdare än någonsin.
Att det finns en kamera i varje persons ägo har även förändrat bildens roll som nyhetsförmedlare. Händer det något, oavsett var, så finns det alltid någon som tar bilder eller filmar. Ofta med telefonen. Allt blir dokumenterat och läggs blixtsnabbt ut med egna kommentarer på sociala medier av olika slag. Detta och Photoshop gör att vi även tvingas se på bilder med ett ifrågasättande av äktheten på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag läste om Christer Strömholm i en blogg på Fotosidan häromdagen. Den som skrev, berättade om sina möten med honom, vilket var både välskrivet och intressant. Inte förrän i slutet gick det galet. Man kan undra varför. Är folk så dåligt pålästa eller försöker dom göra karlen bättre än han var? I alla fall, i slutet av inlägget i en slags summering av Strömholms person, står det: “Hans (Strömholms) liv som Spanien-frivillig på 30-talet...”
Att resa till Spanien som frivillig på 30-talet innebar att man riskerade sitt liv för frihet och demokrati i kampen mot fascismen. Detta gjorde inte Christer Strömholm. Han deltog inte i några strider, men agerade vid ett eller två tillfällen kurir åt den fascistiska sidan, där han hade sina sympatier. Men när detta nuförtiden nämns i olika sammanhang är det som regel förvanskat och Strömholm har istället gjorts till en frihetskämpe på den demokratiska sidan. Så det är inte första gången jag ser sådana här felaktigheter.
Nåväl, jag skriver och påpekar felaktigheten i en kommentar. Man kan lugnt påstå att det blev ett farligt liv på gubbarna på Fotosidan. Detta eftersom de ansåg att jag hade pinkat på deras helgon. Men dom missade helt att det inte handlade om Strömholm utan om faktafelet i bloggen. Hursomhelst gick dom igång ordentligt. Jag drog slutsatsen att dom var så förblindade av upprördhet att deras förmåga att ta till sig skriven text trubbades av. Jag fick bl.a. veta att jag var patetisk. Tydligen är det så bland Strömholms fans att myten är viktigare än sanningen, det går heller inte att bemöta åsikter med fakta. Märkliga människor, hoppas dom lugnar sig.
Strömholms engagemang på den fascistiska sidan på 30-talet fick även andra konsekvenser, i annat sammanhang, betydligt längre fram. 1962 gjorde författaren Lasse Söderberg och Christer Strömholm en resa till Spanien. Tanken var att det skulle bli en bok om hur det såg ut i Spanien 25 år efter Francos maktövertagande. Men någon bok blev det inte (då). Lasse Söderberg skriver varför (i boken Resa i svartvitt, 2013), ”Någon bok blev det aldrig. Christers dunkla förflutna kom ikapp oss. Förläggaren uttryckte sitt misshag och drog sig ur…”
Fotnot
Inbördeskriget i Spanien startade med att fascisten general Franco ledde en militärkupp mot den sittande demokratiska regeringen. Stöd fick han snabbt från Hitlertyskland och Mussolinis Italien. Andra länder valde att ställa sig utanför inbördeskriget, men frivilliga runt om i världen, däribland 500 svenskar reste till Spanien för att slåss mot fascisterna (ca 30 % stupade). Eftersom det var en noninterventionspakt fick man resa till Paris - att resa direkt till Spanien kunde ge upp till 6 månaders fängelse. Benämningen Spanien-frivillig innebar att man tog ställning och kämpade för demokratiska värderingar.
Här finns en lisa över samtliga svenska som deltog som frivilliga i inbördeskriget i Spanien 1936-39. Här kan intresserade förgäves leta efter Christer Strömholm.
Svenska Spanien-frivilliga
