Att välja kamera

Var inne på Scandinavian Photo i härförleden. Det var ett tag sedan, men då jag regelbundet läser om nyheter på Fotosidan, så tyckte jag det kunde vara dags att kolla på hur grejorna ser ut i verkligheten. Jag tycker nog att Scandinavian har stans trevligaste fotopersonal, bra pålästa och alltid hjälpsamma. Min fotokompis Rei var med för att kolla på ett av Canons objektiv och jag ville i första hand bekanta mig med Sonys kompaktkamera RX100. Min Canon S90 börjar bli till åren (den kom faktiskt 2009) och eftersom det tar tid för mig att bestämma mig, är det bäst jag börjar se mig omkring redan nu. Fredrik på Scandinavian blev vår ciceron i butiken.

Det var intressant att kolla på Fujis växande sortiment av X-kameror. Fast jag tycker nog att de är lite hypade. Framförallt känns de onödigt stora och ser ut som reliker från 70-talet. Jag har inget emot retro, men föredrar nog influenser från 30- eller 50-talet när det gäller tekniska grejer.

Men om man då ska hitta en lämplig ersättare till en fyra år gammal kompaktkamera, vad ska man välja? Det borde ju inte vara så svårt, allt som är nytt måste ju vara bättre, eller?

Om man tittar på FujiX10 (som är betydligt större än S90) så har den samma sensor och upplösning som Fuji XF1 som är betydligt kompaktare och lättare. Men eftersom prestandan hos Fuji-kamerorna är ungefär likvärdiga med min S90 är ingen av dem intressant. Att köpa ny kamera är ju inte bara en fråga om design.

Däremot är Sony RX100 en kamera som både exteriört och prestandamässigt verkar leva upp till förväntningarna om ny kompaktkamera. Obetydligt större än min Canon S90. Det handlar om två millimeter på längden och en på höjden, tjockleken lite mer, 5 mm (Men trots det är den 20 mm tunnare än Fuji X10). Lite tyngre, 240 gram mot S90's 195 gram (Fuji X10 väger 350 gram). Men stor skillnad i prestanda; sensorn är mer än dubbelt så stor på RX100 och även upplösningen på 20 megapixel är dubbelt mot Canon S90 som har 10. Optiken från Carl Zeiss har också fått goda omdömen.

Intressant också att titta på Nikon 1, systemkompakt. Fast jag tycker nog att de var ganska fula i verkligheten. Betydligt snyggare i annons. Intressant är att de har samma sensorstorlek (8,8 x13,2mm) som Sony RX100. Men vad jag har förstått sitter det sensorer från Sony i de flesta Nikonkameror.

En kamera som verkligen kändes gedigen och kompakt var Canon Eos M, spegellös systemkamera med sensor i APS-C format. Kamerahuset är i storlek med S90, växer så klart en del med objektiv, med det kommer säkert bra pannkakor. Kameran saknar tyvärr vinklingsbar skärm, något som jag verkligen vill ha på en systemkamera, även om den är kompakt. Men Eos M tror jag på, med sin enkla snygga design och den gedigna känslan.

Läser just på Fotosidan att även Pentax kommer med en ny kompaktkamera med retrodesign och bra prestanda. Den heter MX1, men specifikationerna visar att den är ganska klumpig; hela 20 mm tjockare än min S90. När jag sedan ser att sensorn har exakt samma storlek som S90, ja, då är den inte intressant. Kameran har visserligen vinklingsbar skärm och upplösningen är med sina 12 megapixel visserligen något bättre än S90. Men det räcker inte.

Så, den för mig (just nu iallafall) enda riktigt intressanta kompaktkameran i prestanda och format, är utan tvekan Sony RX100 (fast det hade varit fint med vinklingsbar skärm). Men jag har ingen brådska, jag tror min S90 håller ett tag till. Men som sagt, man vill ju sondera terrängen...

Fotnot

Ska tilläggas att det ibland verkligen inte blir som man tänkt sig. Om någon frågat mig för ett år sedan om jag skulle kunna tänka mig en Panasonic G2, hade jag skakat på huvudet. Nu äger jag en, och inte nog med det, den tillhör favoriterna i kameraskåpet. 

Mera Sony 16/2.8

Tog en tur till Västra Hamnen häromdagen. Det var en förmiddag med dramatiska moln och stundtals bröt solen igenom. Jag hade med mig Sony Nex med E 16/2.8 (samt ytterligare ett objektiv som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg). Temperaturen låg runt nollan och det blåste ganska kraftigt, vilket gjorde att jag var ganska ensam om att uppskatta ljuset därute.

Vid förra tillfället när jag var ute och fotograferade med den här optiken använde jag bländare 5,6 vilket enligt alla regler borde gett ett bra resultat. Men det blev inte helt lyckat i bildkanterna. Så den här gången fick det bli bländare 8, och nu blev resultatet betydligt bättre. Det vill säga; jag är nöjd. Riktiga skärpefantaster som inte går ut och plåtar utan håller sig hemma på väggen och plåtar test-tavlor kan förstås ha en annan åsikt.

Så min slutsats är att med Sony E 16/2.8 bör man inte använda större bländare än 8 om man vill ha god skärpa över hela bildfältet. Och kanske inte mindre än bländare 11, även om diffraktionen inte borde märkas förrän vid mindre bländare än 16.

Bör noteras att Sony E 16/2.8 är en billig optik. Den kostar ny 2 595 på Scandinavian Photo och man kan köpa en i nyskick på Tradera eller Blocket för 12 – 1 300. Anledningen är antagligen att den sålts i paket med kamera och normalzoom. 

Sony Nex 16/2.8

Gav mig äntligen ut med en kamera i går. Vädret var riktigt grått och disigt. Tänkte jag skulle testa vidvinkeloptiken som jag köpte till min Sony Nex. Tog ambitiöst även med stativ och gråfilter. Men ambitionen tunnades ut efterhand som jag närmade mig Västra Hamnen. Det började nämligen duggregna. Ett sånt där blött duggregn som fastnar på en. Så det blev inga långa exponeringar som det var tänkt. Och ingen längre rundtur efter lämpliga motiv heller. Jag låste cykeln och och begränsade mitt letande efter motiv bland ödsliga badbryggor och hala trädäck.

Optiken är en Sony 16/2.8 och har fått en del kritik för sin dåliga kantskärpa på stora bländaröppningar. Vilket har gjort att andrahandsvärdet är lågt på ett objektiv som var ganska billigt från början. Men man skaffar ju inte en vidvinkel för man vill ha kort skärpedjup. Snarare tvärtom. Så jag tänkte att det nog duger för mina behov.

Jag använde här 200 ISO och bländare 5.6 vilket gav exponeringstider runt 1/100. Optimal ljusöppning med den här optiken bör ju ligga runt 5.6 - 8. 

Som vanligt ställde naturligtvis pekskärmen till det, har fortfarande inte vant mig vid hur lätt det är att råka flytta fokuspunkten. Skulle vara bra att kunna avaktivera pekskärmen, men det verkar inte möjligt.

Fotnot

Regn syns dåligt när man använder vidvinkel. Vill man plåta skitväder ska man använda tele.

Gamla kameror

Pentax K1000

Jag gör alltsom oftast besök hos Analoga Utposten. Det brukar bli en fika med Lennart, den stolte innehavaren av butiken. Han brukar då underhålla med anekdoter från 70-talet. Som när det såldes gamla Leicakameror på Överskottet i Löddeköpinge. De kostade 75:-. Lennart hade tänkt köpa två stycken men hans kompis som var med ville köpa sig en armépäls, men hade inga pengar på sig. Pälsen kostade också 75:-. Kompisen tyckte att kamerorna bara var gammal skit och kunde inte förstå att Lennart tänkte köpa två stycken. Så Lennart lånade honom till pälsen och fick själv nöja sig med en kamera. Om han har kameran kvar? Nä, det har han inte, men det var nog ingen dålig affär. Hur det gick med kompisens päls förtäljer inte historien.

Andra gången Lennart köpte billiga Leicor var när Kodak lanserade sin pocketkamera för 110 film. Det var 1972 och Rubins foto i Malmö hade inbyteskampanj. Man fick in alla möjliga kameror, även Leicor. Lennart berättar att han köpte två stycken för 100:-/st. Om han har dom kvar? Nä, det har han inte. Men det var nog ingen dålig affär denna gången heller.

Jag hade en kompis på 70-talet som gillade Leica. Jag lånade en av honom för att testa, men tyckte den var ganska kass att plåta med. Svårfokuserad, speciellt i svagt ljus. Och med en ljusram som gav ett tveksamt intryck av utsnittet. Samt dålig närgräns och parallaxfel. Inte att jämföra med min Pentax Spotmatic som jag upplevde som betydligt mer exakt och snabbjobbad och som dessutom hade en bra inbyggd ljusmätare. Så, jag hade nog inte betalt 75:- för en gammal Leica på 70-talet. Men när jag ser tillbaka idag hade det ju inte varit så dumt... Inte för att använda, jag gillar dom fortfarande inte. Men som investering måste de ha varit glimrande att ha köpt några till det priset.

Fotnot

Försvarets Överskott låg från början i Kävlinge och flyttade på 70-talet till Löddeköpinge. Här kunde man köpa allt från gamla militärfordon till uniformer. Bytte så småningom namn till Överskottsbolaget (ÖB) och även en bra bit in på 90-talet fanns i sortimentet en del militärt överskott som tyvärr försvann efterhand.

Campingplats någonstans i Tyskland. Bild från farsans arkiv, tagen i slutet av 50-talet. Kameran troligen en Voigtländer Perkeo.

Julstämning

Vad är egentligen den bästa julmusiken? Själv tycker jag nog att "Driving home for Christmas" (1988) med Chris Rea är självskriven vid julbordet. Eller kanske nån jullåt med Elvis? Han har massor att välja på. Som tex "Santa Claus is back in town" (1957) eller något annat.

Annars är ju "Mer jul" med Adolfson & Falk (1981) alltid ett gångbart alternativ i juletider. Kolla bara på textrader som:

Ge mig en svårknäckt nöt,

sötare gröt,

djupare dopp i grytan,

glittrigare glim

och grötigare rim

och mer Arne Weise i rutan.

"Fairytale of New York" från 1987, är en annan låt med mycket julstämning. Här ger oss Shane MacGowan och Pouges med bistånd av Kirsti MacColl, en god inblick i hur livet kan gestalta sig i fyllecellen hos NYPD.

Även "Snart kommer änglarna att landa" (1981) med Ulf Lundell tycker jag nog kan kvalificera sig som lämplig bakgrund för både julbord och julklappsutdelning.

Gillar man smörigare varianter är "White Christmas" från 1942 med Bing Crosby ett säkert kort. En klassiker som fungerar även i snöfattiga trakter.

När det gäller Julfilmer minns jag att jag som barn verkligen gillade "Livet är underbart" (It's a Wonderful Life) från 1946 med bland andra James Stewart och Lionel Barrymore. I den fick vi lära oss att förutom att det finns änglar, moral och rättvisa, även att "varje gång en klocka pinglar, är det en ängel som får sina vingar".

Fast den film jag numera mest förknippar med julen är nog "Ett päron till farsa firar jul" (National Lampoon's Christmas Vacation) från 1989, med Chevy Chase i huvudrollen. En film som jag tycker ger en god insikt i amerikanskt julfirande när det är som bäst. Och eftersom vi i Sverige bara blir mer och mer amerikaniserade kommer det kanske inte att dröja så värst länge förrän vi ser den här filmen som en dokumentär snarare än en parodi.

På senare år (2003) har det dykt upp ännu en julfilm, men som skildrar ett annat slags jultillstånd. Jag tänker då på "Bad Santa" med Billy Bob Thornton som i filmen spelar en inte helt vanlig varuhustomte.

Hursomhelst, med eller utan musik och film;

EN RIKTIGT GOD JUL!!

Gamla kontra nyare kameror

Jag ser att jag nu har tagit 7 180 bilder med min kompaktkamera; Canon S90 som jag köpte sommaren 2010. Antalet tagna bilder motsvarar ganska exakt 200 rullar 36-exp film. Jag betalade 3 700 för kameran sommaren 2010. Hade det varit på den analoga tiden så hade en kamera i den prisklassen lagt av för länge sedan. Man vill gärna tro att kameror var gedigna och höll bättre förr, men så var det egentligen inte.

1977 köpte jag en Minox 35 EL, en kompaktkamera som gav bra bildkvalitet (om man bländade ner ett par steg). Den hade ett fast 35/f2.8, manuell fokus, tidsautomatik och manuell frammatning. Det var en liten kompakt kamera byggd i plastmaterial i storlek med S90, fast lättare. Jag vill minnas att den kostade omkring 900:-, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 4 000:-. Jag hade kameran några år och jag minns inte hur många exponeringar det blev innan slutaren lade av, kanske runt 50 rullar film, dvs 2 000 exponeringar.

Naturligtvis finns det många kameror på marknaden från både 60- och 70-talet som fortfarande fungerar bra (jag har själv några stycken). En del är yrkeskameror som var ganska dyra när det begav sig. Exempelvis kostade 1969 ett Nikon F kamerahus 1 795:-, vilket motsvarar ca 14 000:- i dagens penningvärde. Men när det gäller enklare kameror från förr har de överlevt framförallt på grund av att de inte använts på långa vägar så intensivt som dagens digitalkameror när det gäller antalet exponeringar.

Mer kuriosa. 1963 lanserades Kodak Instamatic 100, en plastig kamera med en-linsig optik (plastlins), en fast bländare och en fast exponeringstid och med lösa blixtlampor. Detta var något av det simplaste man kunde tänka sig. Den kostade 95:-, vilket motsvarar ca 940:- idag, och blev en enorm försäljningssuccé.

Bilder från gatan

Första gången jag träffade på benämningen gatufotografi var i boken ”Cape Light” av Joel Meyerowitz som kom ut 1978. Där står det så här i förordet:”Meyerowitz’s earlier work is part of a modern tradition of ”street” photography in witch Cartier–Bresson and Robert Frank are central figures. This black-and-white work, made with a small (35 mm) hand-held camera, involves lightning-fast decisions, which results in images characterized by unusual angles of vision, stronggraphic patterns, surprising juxtapositions, and a livelyfeeling for irony and wit. ”Intressant är att ordet street står inom citationstecken, gatufoto verkar alltså inte vara en genrebenämning ens i USA vid den här tiden. När ordet gatufoto dök upp i vårt svenska fotovokabulär vet jag inte, men det är inte så många år sedan.

Sakkunskapen påstår dock att gatufoto faktiskt har sin uppkomst runt 1890-talet då emulsionerna blivit så pass snabba att man (nåja, relativt) obehindrat kunde söka sig utanför ateljén och ta bilder på gatan. Och att det gjordes liknande bilder redan på 1860-talet.

Fast ibland undrar man vad det är för skillnad på en bra turistbild, ett dokumentärfotografi och ett gatufoto? Och är det någon mening med regler i såna här sammanhang? En bild skulle antagligen kunna uppfylla eventuella regler men ändå vara både ointressant och kanske tom dålig. Många bilder blir också bättre med åren. En hel del gamla turistbilder ser man med nya ögon när det gått några decennier.

Ibland kan man se ordet ”obeskuren” under ett fotografi och man kan ju undra varför. Är det skryt eller kanske en ursäkt varför kompositionen inte blev mer bättre än så? För egentligen är det ju tämligen ointressant ifall bilden är beskuren i kameran eller efteråt. Det är ju så att när jag tar en bild, väljer jag ett utsnitt av det som finns omkring mig och väljer samtidigt bort allt annat, eftersom det av mig bedöms som mindre intressant, eller kanske rent av störande i just detta ögonblick. Dvs en bild visar alltså inte nödvändigtvis hela sanningen. Vad finns eller sker utanför ramen? Naturligtvis är det bara fotografen som får beskära bilden. Man gör inte ingrepp i andras bildmaterial.

Puritanerna ser förstås helst att man använder analog tysk mätsökarkamerasom var omodern redan för 40 år sedan och som har överlevt som märke endast på grund av att man började tillverka sk ”samlarkameror” som kommit att placeras i vitrinskåp av ekonomiskt välbärgade köpare snarare än att användas av fotografer.

Hursomhelst så riktigt inspirerande bilder hittar du här http://www.humansofnewyork.com