Strosande

När man strosar omkring på stan blir det oundvikligen så att man av olika skäl återkommer till en del platser. Anledningarna varierar. Det kan ju vara intressanta eller vackra omgivningar. Men oftast handlar det om platser där det rör sig mycket folk, att där händer saker, att där finns något att titta på. Den omgivande miljön får nöja sig med att vara bakgrund till det som sker. Och att betrakta det som sker har varit en populär sysselsättning i alla tider. Betrakta och kanske även dokumentera. 

Apropå dokumentera, så köpte jag en bok på Rogers antikvariat för en tid sedan. Den heter "Från lustgården till Möllevången" och innehåller 400 bilder tagna av Gunnar Lundh och med text av Björn Ranelid. Jag har alltid gillat Gunnar Lundhs lågmälda bilder, så när jag blev visad den här boken på Rogers antikvariat, gick den bara inte att avstå ifrån. 
Gunnar Lundh promenerade runt i Malmö 1949 - 1950 och dokumenterade vardagen åt Allhems förlag till boken "Malmö ett bildverk" som kom ut 1950. Totalt tog han ca 2500 bilder varav 150 användes i boken. Negativen arkiverades sedan på Malmö Museum. 
Gunnar Lundh är väl annars mest känd för sina statarbilder och sitt samarbete med Ivar Lo Johansson. 

Var ett ärende på varuhuset Mobilia häromdagen. Där hittade jag minsann en av Gunnar Lundhs bilder uppförstorad på en vägg. Mobilia är ju en gammal industribyggnad, byggd i slutet av 1800-talet. Här var textilfabrik fram till 1968 då det blev varuhus. Gunnar Lundhs bild är från den stora vävsalen (700 vävstolar på 8000 kvadratmeter).

På vernissage

Var på vernissage på Still Kicking Gallery i lördags. Man visar verk av NUG och utställningen heter "So you can't polish a turd".  Jag läser att NUG är en graffitimålare som tagit akademisk konstexamen och blivit etablerad i konstvärlden. Jag har inte kompetensen att bedöma hans kvalitéer som konstnär, men jag ser ju på prislapparna att han är etablerad. Det brukar ju vara så. Först är man rebell och spottar på det etablerade, det kommersiella. Sen när man börjar kunna se inkomster dröjer det inte länge förrän man blivit en del av det man föraktade från början. Det komiska är bara att man inte märker det själv utan är övertygad om sin "kompromisslösa linje".  Men så har det nog alltid varit. Listan är lång på revoltörer som sålt sig till Mammon.
Hursomhelst, även om man inte gillar konsten på väggarna kan man alltid plåta besökarna. 

Fotnot
Uttrycket är ett amerikanskt talesätt och lyder i sin helhet: "You can't polish a turd, but you can roll it in glitter".
Det handlar om att man lagt ner tid och jobb på en grej som var dålig från början. Sen försöker man rädda helheten med med en överarbetad finish, istället för att bita i det sura äpplet och börja om från början. Sånt här är vanligt bland elevarbeten i skolans värld.
Men vad uttrycket hade med konsten på utställningen att göra har jag ingen aning om. Kanske är det en beskrivning av NUGs sätt att arbeta.

På cykelspaning

Det finns väldigt många cyklar i Malmö. Jag tror att det aldrig tidigare funnits så många cyklar i stan som nu. Det är heller inte så konstigt, cykeln är perfekt i en stad av den här lättillgängliga storleken.
Titta på bilden ovan. Ett stiligt ekipage. En stolt man med sitt transportmedel. En märkescykel med stålram, rostfria skärmar och fälgar. En trotjänare inköpt för decennier sedan, men fortfarande i mycket gott skick.

Kolla den här cykelparkeringen. Hojen är inte bara fastkedjad, utan för säkerhetsskull har ägaren också dragit några varv silvertejp runt ram och broräcke.

Apropå silvertejp. Titta på den här innovationen. Undrar vad det här ska vara bra för? Kanske ett sätt att fortsätta använda cykeln trots punka på bakhjulet eller är det kanske bara ett sätt att visa att det faktiskt går att åka så här? Fast man får förstås låta bli att trampa...

Och titta här; en kameleontcykel. Åtminstone tror jag att det är en sån. Den har ju faktiskt gjort ett seriöst försök att färgmässigt smälta ihop med närmsta stolpe.

Åter på loppis

Jag gillar att gå på loppis. Speciellt när det är mycket folk. Inte så att jag shoppar loss precis. Utan för det nästan alltid blir någon hygglig bild. När det är trångt kan man dessutom köra med kortare brännvidd och gå nära. Bilderna här är tagna med 20 mm, som ju motsvarar 40mm på fullformat. Moderat vidvinkel kan man säga. Vilket innebär att man i de flesta fall ligger på avstånd mellan en och två meter. Jag har provat att plåta på gatan med 14 mm, men då måste det vara riktigt gott om folk, annars känns det konstigt när man går så nära. Det är inte kul om folk blir förbannade. Jag frågar nästan aldrig. Dom gånger jag pratat med de jag fotograferat, skriver jag det under bilden. Det är liksom en annan genre; gatuporträtt. Som jag också gillar, men inte gjort i nån större utsträckning. Jag gillar bäst det här diskreta fotograferandet där man inte har full koll. Saker händer snabbt och oftast blir det bara en bild. Det är ingen ide att kolla på displayen efter varje bild. De går ju ändå inte att ta om.

Konsten att bara sitta

På nåt vis känns det ovanligt att se människor som sitter offentligt utan att pilla på sina telefoner. Folk som gör andra saker, äter, läser, eller koncentrerar sig på sitt rökande. Eller kanske bara sitter i solskenet. Hur många av oss klarar det?

Musik på stan

Den här killen med sin enmansorkester såg jag för några år sedan. Nu har han lagt till ytterligare några instrument med silvertejp som sammanhållande faktor. Men det låter ungefär som senast. Man kan ju tillägga att det ser betydligt roligare ut än det låter. Variationen på musiken blir ju av förståeliga skäl ganska begränsad. Det är inte så många låtar som lämpar sig för den här typen av framförande. Men han är ett uppskattat inslag i gatumiljön. Fast nog mer av de förbipasserande än av de boende.

Sedan dök det upp en annan slags orkester några gator bort. En trumorkester. Högt, ihållande och entusiastiskt tågade de i riktning mot Gustav Adolfs torg. Dom verkade vara inhyrda av nåt företag som huserar i omgivningarna. Det blev förunderligt stilla när de hade passerat.

Glada miner på stan

När man plåtar på stan är det väl vanligast att man strosar omkring och letar motiv. Men man kan också prova att göra tvärtom. Dvs man placerar sig på lämplig plats och väntar. Man kan antingen välja en plast med lämplig bakgrund och miljö och vänta på att någon ska passera. Eller så kan man bara sätta sig någonstans där det passerar mycket folk. Som på Gustav Adolfs torg i Malmö en lördag. Man får ändå lite tålamod eftersom många människor är antingen för långt borta eller för nära. Lagom är ju bäst, speciellt när man använder fast brännvidd. Gemensam nämnare för människorna som passerar är att de allra flesta ser väldigt glada ut. Men det är ju lördag och solen skiner.

Den här mannen stod på Södergatan när jag passerade. Han väntade förmodligen på någon och ljuset föll fint på hans ansikte. Och så såg han cool ut. Det hade så klart blivit bättre utan plastpåse. Men det är ju så det var.

Baltiska utställningen i Malmö 1914

Idag klockan tolv är det precis 100 år sedan invigningen av Baltiska Utställningen. Då anlände den kungliga kortegen till Malmö för att inviga utställningen. Ett evenemang som med arkitekt Ferdinand Bobergs hjälp kom att placera Malmö på kartan som industristad. Det är svårt att tänka sig in i storleken på projektet. Pildammarna som var Malmös gamla vattenreservoar låg på landet och var omgivna av åkrar och ängar. Området var helt obebyggt, det blev till att börja från noll.
Sex år tog det från att beslutet var fattat till att utställningen stod klar, trots högljudda protester från Stockholm. Kostnaden var 3,2 miljoner och största delen av finansieringen kom från försäljning av lotter(!). Och budgeten höll. Utställningen lämnade tom ett litet överskott.  
Byggnaderna ser pampiga ut på bilderna, men det mesta var träställningar klädda med väv och målade att se ut som sten. Det skulle ju bara stå mellan maj och september 1914.