På landet, nu i färg

Det finns dom som tycker att man gör det enkelt för sig när man tar bort färgen på bilder. Att det på nåt vis är fusk. Kanske ligger det lite i det, färgbilder är inte lätt. Jpeg direkt från kameran blir sällan bra. Och bildbehandla den oförfalskade verkligheten är inte helt enkelt det heller. Det blir lätt så att man använder färdiga presets som ska föreställa något trendigt. Det är roligt ett tag men man tröttnar snabbt.

Sen jag skaffade Silver Efex Pro har det blivit mycket sv/v med ett visst stuk. Kanske för mycket. Som det gärna blir. Hursomhelst provar jag här att lägga ut några färgbilder som jag inte har pillat så mycket med. Inga presets. Jag har använt Apples Aperture, som jag så smått börjar vänja mig vid. Förutom att det är lättanvänt så uppdaterar det sig själv efterhand till att kunna hantera RAW-filer från alla nya kameror. Något som ju inte Ps skämmer bort en med.

Utsikt genom ett växthus

Algpatinerat glas

En sittplats

Liten fors

 Den hulda modern (i blandljus)

Spång

Björk med holk

Livet på landet

Tillbringade större delen av förra veckan hos min dotter och hennes man på landet. Hjälpte till med lite av varje. Fick också tid att utforska omgivningarna med kameran. Jag är ju ingen naturfotograf, har svårt att se motiv bland grenar och trän. Ser väl naturen mest som en bakgrund till nåt annat. Men det var roligt ändå att vandra omkring. Fast nästa gång ska jag ha stövlar. Det var lite fuktigt på en del ställen.

Ett några dagar gammalt lamm

Bakom ett av uthusen fanns en del intressanta saker, bland annat ett gammalt element

Också dom här grejorna som jag inte vet vad dom är till

En vagn som verkar ha kört fast

Ett växthus i behov av reparation. Får bli nästa gång

Kaveldun

Katten betraktade mig, lätt ointresserad

Det rinner en bäck genom skogen. Vid en del ställen är det ganska bra fart på vattenflödet. En gång i tiden lär det ha drivit en såg, men det var länge sedan

Brandskadad räfsa

Huset värms upp med ved och det finns det gott om

Mera ved

Åter till ursprunget

På Kronprinstorget pågår sedan lång tid tillbaka renovering. Man håller långsamt men säkert på att återställa inredningen till ursprunget. Alla sentida uppfräschningar rivs ner och slängs på tippen. Nu ska det moderniseras tillbaka till ursprunget. Bort med de senaste decenniernas försköningar, för nu ska Malmös första köpcentrum åter visas upp i all sin originalprakt.

Modets svängningar är intressanta. Designers och modeskapare tittar ju alltid tillbaka för att kunna skapa något för framtiden. Det påstås att den som är opåverkad av modehysterin och väljer att alltid gå klädd i samma typ av kläder, är enligt modets regelbundenhet ett modelejon vart sjunde år (vilket den konsekvente kommer att erfara av  prislappen). 
Det svänger så klart långsammare för inredning och arkitektur. Kronprinsenkvarteret är från tidigt 60-tal, och jag tror den senaste stora ombyggnaden på torget är från slutet av -80, början av 90-talet. Åtminstone kändes det så. 

Som regel är det nog finast om byggnader konsekvent får behålla den stil de hade från början, oavsett om det handlar om charmiga funkishus eller strama byggen från 60-talet. Till och med fulbygge från 50-talet i gult fasadtegel med perspektivfönster kan faktiskt ha ett existensberättigande. Underhåll och modernisering bör alltid ske med eftertanke och varsam hand. Men, så klart finns  det undantag. Jag tänker väl närmast på Åhlenshuset på Södergatan. Där har fasaden bytt skepnad tre gånger och jag tror det faktiskt var fulast när det var nytt.

Förhoppningsvis försvinner även de här märkliga rörkonstruktionerna 

Så här fint blir det när det är klart

 Den gamla inredningen monteras ner...

...och väggarna kläs åter med mosaik

Fler onödiga dekorationer

Av Helgeandskyrkan återstår endast diffusa spår på den grå fasaden

Belvederen

Det finns en gammal utsiktsplats i Kungsparken (ursprungligen Kung Oscars park). Den heter Belvederen och är uppförd 1903. Belvederen har en vacker balustrad och en rejäl bänkrad i sandsten. Eftersom materialet inte är så hårt, har människor genom åren kunnat rista in sina namn, initialer och ibland även symboler. Sen har tidens tand och vädrets makter genom åren slipat till och mjukat upp linjerna. Trots att inskriptionerna inte berättar några egentliga historier, tycker jag ändå att man kan se dom som en slags moderna runor. 

Bortsett från ett malteserkors och ett välgjort ansikte är det hjärtformen som dominerar bland symbolerna. Ofta försett med en pil eller initialer, ibland både ock. Att hjärtat har ett starkt symbolvärde bland inristningarna borde glädja framtida folklivsforskare som hittar budskap ristade i sten från vår tidsålder. 

Den 30:de bagisen

När jag var barn fanns det en del tecknade karaktärer som jag ibland fortfarande tänker på. Som mina en av mina favoritserier; Biffen och Bananen. Fast dom fanns bara en gång om året, som jultidning. Vi köpte samma varje år; 91:an, Kronblom och så Biffen och Bananen. Ibland kunde Åsa-Nisse eller kanske August också vara med, men stående inslag var de tre förstnämnda. Jag tänker ibland att det skulle vara intressant att läsa om Biffen och Bananen nu och se ifall underhållningsvärdet har stått sig. Det var ju faktiskt skriven för en vuxen publik.

Biffen o Bananen tecknades av Rit-Ola (Jan-Erik Garland) och vad jag förstår var Bananen hans alter ego. Förlagan till Biffen hette Harry Dahlgren, en kraftkarl med 5 SM-titlar i tynglyftning.
Biffen o Bananen var ett synnerligen omaka par. Biffen stor och väldig, med förflutet som tyngdlyftare och alltid med en ciggarrstump i munnen. Bananen nådde honom knappt till armbågen, liten och tunn, oftast med en cigg i mungipan. Han kompenserade sin litenhet med en desto större svada, vilken ofta försatte honom i konflikter. Eftersom han inte backade men konstant var i fysiskt underläge, fick Biffen rycka in och rädda honom ur knipan. 
Egentligen var dom tre, även om Galento inte stod med i titeln. Även han hade en förlaga; boxaren Tony Galento som Rit-Ola träffade vid ett besök i USA. Galento var en piprökande tämligen välnärd kvinnotjusare med röd näsa och krulligt hår. De här tre karaktärerna delade en lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm. Detta var basen som deras äventyr utgick ifrån. Det var väl egentligen inte så mycket äventyr, utan ganska alldagliga saker som utvecklades/urartade. Fast de reste till både USA och Afrika. De verkade inte arbeta för brödfödan, i varje fall inte stadigt. Utan man fick en känsla av att de verkade hanka sig fram på någon slags kändisskap baserat på gamla meriter. Biffen och Galento slappade mest medan Bananen skötte hushållsarbetet och grälade på de två kumpanerna som skräpade ner i bostaden. Dialogen var slagfärdig stockholmsslang som jag gillade, och snabbt tog till mig. Men man fick ligga lågt, mina kompisar som inte läste Biffen o Bananen förstod inte kommentarerna. 

Jag hittade en riktigt bra sida här om man vill ha mer info om Biffen o Bananen.

FotnotRit-Ola var stark motståndare mot nazismen och Hitler både före och under kriget. Följaktligen var även Biffen o Bananen antinazister. Driften och häcklandet med Hitler gjorde att Rit-Ola periodvis fick ha livvakt pga de hot han utsattes för från svenska nazister.


Jag är själv ägare till ett samlingshäfte med Biffen och Bananen. En av berättelserna har rubriken ”Den 30:de bagisen”. Tror inte att den egentligen är ett Rit-Ola original, utan den finns nog i lite olika versioner. Men här är den apterad till Biffen och Bananens värld. Vilket inte gör den mindre klurig. Den känns som en av tidigare berättelserna med tanke på priserna, kanske från början 50-talet. Jag återger den som den berättades av Bananen:Det var tre herrar som bott en natt på ett hotell. På morgonen skulle dom betala. - Rummet kostade 25 bagis.Man ringde på en piccolo och bad honom kila ner till portiern och betala.Men då de tre herrarna inte hade växel fick piccolon en tia av dem vardera, alltså 30 kronor.Piccolon tog dom tre tiorna, sprang ner till portiern och betalade – han fick tillbaka fem enkronor, två stoppade han i sin ficka (dricks), gav sen de tre herrarna tillbaka varsin krona.Eftersom dom fått en bagis tillbaks, hade dom alltså betalt nio kronor var. 3x9=27, piccolon hade tagit två bagis. Det blir 27+2=29.VAR TOG DEN 30:DE KRONAN VÄGEN?

PSBilderna har som synes inget som helst gemensamt med texten utan är från en promenad i Västra Hamnen här i Malmö.

Filmtips

Såg en ganska bra film häromdagen. Den heter “Hemingway och Gellhorn” och handlar om kärlekshistorien mellan Ernest Hemingway och Martha Gellhorn och utspelas under -30 och 40-talet. Vi får bl.a. följa dem under spanska inbördeskriget där de arbetade som krigskorrespondenter och rapporterade från den demokratiska sidan. Robert Capa finns också på plats med sin Leica och vi få se när han tar sin mest berömda bild “Death of a spanish loyalist”. Vi får också höra när han med klassiska kommentarer förklarar sin teknik för Gellhorn: “Det är bara att fotografera, dramatiken finns där redan. Blir inte bilderna bra är man inte tillräckligt nära.” 
Alla karaktärerna i filmen konsumerar kontinuerligt enorma mängder cigaretter och alkohol. De tar stora risker och verkar leva i fullständigt dödsförakt mitt i kulregn och bombkrevader. Men de överlevde både kriget i Spanien och andra världskriget. Fast det visste vi ju. Eftersom vi har facit; Capa dog 1954 i Indokina, Hemingway sköt sig 1961 och Martha Gellhorn dog vid 89 års ålder 1998.
Man har på en del ställen klippt in dokumentära scener i filmen och då sepiatonat även det nya materialet för att få snygga övergångar. Ett trick man sett förut, men det är fint gjort och fungerar bra.
Huvudrollerna spelas av Clive Owen och Nicole Kidman. Man kan så klart ha synpunkter på att Kidman kanske är väl snygg i rollen, men det behöver man ju inte hänga upp sig på. Det är ju spelfilm, även om den bygger på en sann historia. Lite udda är att Lars Ulrich, trummis i Metallica också har en roll i filmen.

Något att skriva om

Att blogga utan att skriva blir fattigt. Även om det handlar om fotografi (en bild är ju förmodad att säga mer än tusen ord) så blir det torftigt att bara vräka ut lassvis bilder. Sanningen är ju tyvärr också den att långtifrån alla bilder håller den nivå man skulle önska. Det behövs för många. Det blir en hel del utfyllnad vare sig man vill eller inte. Och ibland vet man ju inte heller riktigt vad man ska skriva om. Så det blir en hel del alldagligt. Men det ska man inte vara rädd för. Jag läste för länge sedan om en dagstidning (har glömt vilken) som hade bestämt sig för att satsa rejält på att nå en större målgrupp. Man hade därför bjudit in en känd amerikansk expert (jag minns inte namnet). Journalister och ledning samlades med högt ställda förväntningar för att lyssna till denne vise mans ord. 

Han inledde ungefär så här: Det kanske finns här på tidningen en kvinna som regelbundet skriver en spalt som i stort handlar om hennes egna och hennes vänners vardagliga upplevelser. En spalt som ni “riktiga journalister” betraktar med visst överseende, eftersom ni skriver om de stora händelserna, ledare och andra krävande artiklar. Kanske finns det också ambitioner att bli uppmärksammade och belönade. Men ni ska veta att spalten hon skriver är den mest lästa texten i tidningen. De stora händelserna kan man höra och läsa om överallt, och många artiklar vänder sig till människor med olika intressen och fackkunskaper. Men den här spalten handlar om vanliga människor och läses av vanliga människor. Detta är den största målgruppen.

(Det här är inget direkt citat utan skrivit efter vad jag kommer ihåg)

Han sade förmodligen mycket mera. Men det här är det enda jag minns. Och vad resultat blev har jag ingen aning om. Jag tyckte bara det var ett intressant konstaterande. Inte så att alla skulle börja kåsera runt sina respektive uppdrag, men man kanske tänkte sig för och undvek den mästrande ton som var ganska vanlig förr.