Jag får ibland frågor om foto via mail från unga människor som studerar fotografi i olika sammanhang. Det här blogginlägget är ett svar på ett sådant mail. Jag publicerar det här (i något modifierad form) ifall någon annan också kan ha nytta av det. Det är naturligtvis en kort text om ett stort ämne, men förhoppningen är att den kan sätta igång tankar och idéer som kan vara intressanta att gå vidare med.
Som studerande får du i ditt skolarbete fritt använda texter och bilder som du hittar här i bloggen (sk citaträtt) bara du anger källan. Använd bloggens sökmotor när du letar. Inlägg av mer teknisk karaktär hittar du på fotoapparater.blogspot.com
Den fotografiska tekniken har de senaste decennierna genomgått den största förändringen under sin drygt 170-åriga historia. Aldrig tidigare har tekniken varit mer avancerad och så tillgänglig. Vilket har lett till att allt fler kan ta tekniskt bra bilder. Avancerad teknik, för alla. Vilket för tankarna till Kodaks slogan från 1889; “You press the button, we do the rest!”. Med den skillnaden att vi nu gör allt själva.
Den digitala revolutionen har förutom att underlätta själva fotograferingen även betytt otroligt mycket när det gäller den tryckta bildkvaliteten. Att man äntligen till rimliga kostnader kan återge bilder i böcker och tidningar med ett tonomfång som ger originalbilderna rättvisa.
Många säger att “det var bättre förr”, men det är inte sant. Titta på bilderna i en gammal dagstidning, och jämför med dagens. Och det handlar inte bara trycket utan även bildspråket är idag mycket mer spännande och informativt. Jag tittade för ett tag sedan i en fototidskrift från 70-talet, och slogs av hur dåliga bilderna var vid den tiden jämfört med de bilder hobbyfotograferna tar idag. Jag ser också i senaste numret av tidningen Foto, att fotografen Torbjörn Andersson är av samma uppfattning.
Vi lever i en spännande tid när det gäller bilder, utbudet är enormt. Förr diskuterades ofta pictoralism kontra “den raka fotografin” (straight photography), alltså den den romantiska bildsynen kontra den dokumentära. Dessa två trender avlöste varandra i längre eller kortare perioder under lång tid. Så ser det inte ut längre. Inom den kommersiella fotografin ser vi generellt en större variation och högre klass än någonsin tidigare (trots att en del hävdar motsatsen). Sen har såklart möjligheterna med bildbehandling gjort sitt till.
Bland allmänhet och hobbyfotografer har det aldrig fotograferats mer än vad det gör nu. Det har aldrig varit enklare och billigare. Man kan vara kreativ på ett helt annat sätt eftersom tekniken idag är både lättbegripligare och mer pedagogisk än tidigare.
Men visst finns det bilder från förr som griper tag i en. Capas krigsbilder, Gene Smiths bildreportage för tidningen Life, för att nämna några. Det finns många böcker att försjunka i, där bilderna förmedlar starka känslor. Och det är ju det som fotografi egentligen handlar om; att förmedla en känsla. Jag tycker nog att den dokumentära grenen av fotografi har överlevt bäst. Och kanske har förändrats minst. Titta på Anders Petersens bilder tex. Är böckerna dessutom tryckta på senare tid är kvaliteten ypperlig. (Undvik fotoböcker tryckta på 60- och 70-talet, kvaliteten är för det mesta bedrövlig)
Men för dagspress, kommersiell fotografi och för den breda allmänheten så har den nya tekniken inneburit enorma förbättringar. Samtidigt lever vi i ett bildflöde som vi egentligen inte kan ta till oss. Tiden medger inte att vi betraktar varje bild så länge att vi tar in all information som finns i den. Vi ger bilderna långt ifrån den uppmärksamhet som upphovsmannen tänkt sig. Det går helt enkelt inte. Många bra bilder drunknar i flödet.
Så samtidigt som fotografin har blivit enklare och bättre, har det också blivit svårare. Konkurrensen om uppmärksamheten är hårdare än någonsin.
Att det finns en kamera i varje persons ägo har även förändrat bildens roll som nyhetsförmedlare. Händer det något, oavsett var, så finns det alltid någon som tar bilder eller filmar. Ofta med telefonen. Allt blir dokumenterat och läggs blixtsnabbt ut med egna kommentarer på sociala medier av olika slag. Detta och Photoshop gör att vi även tvingas se på bilder med ett ifrågasättande av äktheten på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag läste om Christer Strömholm i en blogg på Fotosidan häromdagen. Den som skrev, berättade om sina möten med honom, vilket var både välskrivet och intressant. Inte förrän i slutet gick det galet. Man kan undra varför. Är folk så dåligt pålästa eller försöker dom göra karlen bättre än han var? I alla fall, i slutet av inlägget i en slags summering av Strömholms person, står det: “Hans (Strömholms) liv som Spanien-frivillig på 30-talet...”
Att resa till Spanien som frivillig på 30-talet innebar att man riskerade sitt liv för frihet och demokrati i kampen mot fascismen. Detta gjorde inte Christer Strömholm. Han deltog inte i några strider, men agerade vid ett eller två tillfällen kurir åt den fascistiska sidan, där han hade sina sympatier. Men när detta nuförtiden nämns i olika sammanhang är det som regel förvanskat och Strömholm har istället gjorts till en frihetskämpe på den demokratiska sidan. Så det är inte första gången jag ser sådana här felaktigheter.
Nåväl, jag skriver och påpekar felaktigheten i en kommentar. Man kan lugnt påstå att det blev ett farligt liv på gubbarna på Fotosidan. Detta eftersom de ansåg att jag hade pinkat på deras helgon. Men dom missade helt att det inte handlade om Strömholm utan om faktafelet i bloggen. Hursomhelst gick dom igång ordentligt. Jag drog slutsatsen att dom var så förblindade av upprördhet att deras förmåga att ta till sig skriven text trubbades av. Jag fick bl.a. veta att jag var patetisk. Tydligen är det så bland Strömholms fans att myten är viktigare än sanningen, det går heller inte att bemöta åsikter med fakta. Märkliga människor, hoppas dom lugnar sig.
Strömholms engagemang på den fascistiska sidan på 30-talet fick även andra konsekvenser, i annat sammanhang, betydligt längre fram. 1962 gjorde författaren Lasse Söderberg och Christer Strömholm en resa till Spanien. Tanken var att det skulle bli en bok om hur det såg ut i Spanien 25 år efter Francos maktövertagande. Men någon bok blev det inte (då). Lasse Söderberg skriver varför (i boken Resa i svartvitt, 2013), ”Någon bok blev det aldrig. Christers dunkla förflutna kom ikapp oss. Förläggaren uttryckte sitt misshag och drog sig ur…”
Fotnot
Inbördeskriget i Spanien startade med att fascisten general Franco ledde en militärkupp mot den sittande demokratiska regeringen. Stöd fick han snabbt från Hitlertyskland och Mussolinis Italien. Andra länder valde att ställa sig utanför inbördeskriget, men frivilliga runt om i världen, däribland 500 svenskar reste till Spanien för att slåss mot fascisterna (ca 30 % stupade). Eftersom det var en noninterventionspakt fick man resa till Paris - att resa direkt till Spanien kunde ge upp till 6 månaders fängelse. Benämningen Spanien-frivillig innebar att man tog ställning och kämpade för demokratiska värderingar.
Här finns en lisa över samtliga svenska som deltog som frivilliga i inbördeskriget i Spanien 1936-39. Här kan intresserade förgäves leta efter Christer Strömholm.
Svenska Spanien-frivilliga
Jag läser i tidningen att författaren Susanna Alakoski förra året tackade nej till Jan Myrdals Leninpris på 100 000 kronor.! “Jag vill aldrig någonsin förknippas med totalitära ideologier eller regimer. Det är mycket pengar, men det finns rötter och en historia att visa respekt”, säger hon.
Jag känner inte Susanna Alakoskis författarskap, har ingen som helst aning om vad hon skriver om. Visste inte ens om existensen av detta litteraturpris. Men - jag blir helt tagen. Tänk att ha en sådan integritet att man tackar nej till hundratusen!
En som däremot inte alls dras med sådana skrupler är Jan Guillou som är årets Lenin-pristagare. Han tackade ja. Han lär ju å andra sidan för länge sen haft nån slags relation med KGB. Kanske var det därför han tackade ja.
Undrar hur många som tackat nej till det här priset under årens lopp?
Det finns även andra människor som skiljer sig åt. Jag tänker på dokumentärfilmaren Fredrik Gertten som bl.a. gjort filmen “Bananas”. Det är också en kille med integritet. Han heter ju egentligen Carl Fredrik von Gertten och är alltså adlig. Jag läste i en intervju ned honom för länge sedan att han skippat “von” då han ansåg att det begränsade hans rörelsefrihet i vissa sammanhang. Då kommer man osökt att tänka på en annan filmmakare; Lars Trier i vårt grannland Danmark. Han är ju inte adlig men har på eget bevåg lagt till ett “von” för att öka intresset för sin person.
Intressant!
Ibland ställer man sig undrande till siffror som presenteras sådär i förbifarten. Så här stod det på Fotografiska museets hemsida i samband med utställningen CHR 2012:
“Det har i år gått 50 år sedan Strömholm 1962 startade Fotoskolan tillsammans med Tor–Ivan Odulf. Skolan var banbrytande och metoderna var annorlunda. Christer Strömholm myntade begrepp som ”det befintliga ljuset” och ”personligt ansvar” och hans teorier förändrade synen och förhållningssättet inom svensk fotografi. När skolan upphörde 1974 hade över 1200 elever utbildats, varav många idag räknas till Skandinaviens främsta fotografer.”
Det är ju intressant och så, men jag måste säga att jag ställer mig undrande till dessa siffror. Drygt 1200 fotografer på 12 år. Hur i hela världen kunde man utbilda i snitt 100 fotografer/år? Jag har sett de här siffrorna tidigare och varit lika undrande då. Som jämförelse kan nämnas att det vid den, sedan många år nerlagda, tvååriga fotografutbildningen på Värnhemsskolan här i Malmö, utbildades 8 fotografer/år. Det skulle alltså ta Värnhemsskolan 150 år att utbilda samma mängd fotografer som Strömholm utbildade på 10 år.
Det framgår inte hur lång utbildningen var vid Strömholms fotoskola men med det måste uppenbarligen ha rört sig om ganska korta kurser.
Hundpromenad 2
Jag läser på Fotosidan att Johan Rheborg ställer ut bilder på Fotografiska i Stockholm. Läser man kommentarerna från Fotosidans medlemmar får man känslan att det borde han inte ha gjort. En förvånansvärt stor del av de som härjar i kommentarsfältet ser sig uppenbarligen själva som auktoriteter på vad som kan räknas som god fotografi. Fast lite lustigt blir det när man kollar runt lite på vad de här gnällspikarna själva producerar. Det finns såklart även duktiga fotografer på Fotosidan, och det gläder mig att ingen av dom deltar i den här pajkastningen.
En del skräder inte på orden, utan tycker att enda anledningen till att Rheborg får ställa ut, är att han är en kändis och har plåtat sina kända kompisar. Inget annat. Förfärligt och djävligt orättvist alltså.
Sedan finns det de "sakkunniga", de pålästa kritikerna som tycker att visst verkar Rheborg både seriös och tar hyggliga bilder. Men - han når liksom inte på långa vägar upp till de stora elefanter som dessa salonger är avsedda för. Alltså borde han inte vara där.
Sådana här åsikter är inte ovanliga. Så fort någon känd person röner framgång och får uppmärksamhet för något som inte är hans egentliga yrke, dyker “expertisen” upp och har synpunkter. Här blir det förstås extra komiskt när hobbyfotograferna blir både överlägsna och förbannade. Märkligt också är att alla kommentarerna är skrivna av män. Antagligen är dom även vita och medelålders...
Ska tilläggas att det faktiskt även finns några kommentarer som är positiva till Rheborg och till hans bildskapande. Man ser honom som en både seriös och skicklig fotograf och tycker det är helt okej att han ges möjligheten att ställa ut på Fotografiska.
Var med Rei och några av hans fotokompisar och kollade på fotoutställning på Kommendanthuset. Utställningen heter Lina Haskell möter Georg Oddner och pågår till 19 januari.
Lina Haskell har rest runt i Sverige och avbildat Folkets hus-byggnader. Tyvärr blev resultatet lika tråkigt som det låter. Det känns varken som arkitekturfotografering eller en dokumentation. Det blir bara ett större antal statiska avbildningar utan tillstymmelse till mänskligt liv. Att ställa dessa enformiga kompositioner mot Oddners betraktelser av livet bakom järnridån 1967, känns lite märkligt. Lina Haskell framstår som den statiske fotografen med stativ och vattenpass som viktigaste hjälpmedel. Medan Georg Oddners bilder är resultatet av en tre månaders reportageresa i Sovjetunionen 1967.
Oddners bilder var ett beställningsarbete åt tidskriften “Vi” där det kom att publiceras över 33 sidor i septembernumret samma år. Man ska vara medveten om att vid den här tiden reste ingen obevakad omkring i Sovjet. Det avdelades ett gäng pålitliga personer som höll ett konstant öga på resenären. Det gick heller inte att resa var som helst, platser var valda och godkända på förhand. Jag kan tänka mig att de utvalda övervakarna gick med ständig ångest. Att bevaka en fotograf måste vara det värsta. Man ska ha klart för sig att obehagligheter väntade övervakaren ifall bildreportaget skulle visa vad som upplevdes som en kritisk bild av Sovjetunionen.
Trots omständigheterna som måste ha begränsat fotograferingen tycker jag att det blivit en mycket sevärd utställning av Oddners reportageresa.
Haskells stela kompositioner tycker jag visst kan vara intressanta som enstaka bilder, men som utställning blir det helt enkelt för enformigt.
Efter utställningen blev det fotofika på caféet på Kommendanthuset. Gott kaffe och i trevligt sällskap!
Jag har just tillbringat några dagar i radioskugga. Dvs utan fungerande mobiltelefoni och internetuppkoppling. Ändå har jag varken varit i nån avfolkningsbygd eller vildmark. Snarare tvärtom. Jag har varit några mil utanför storstaden Göteborg.
Jag har alltid trott att om man har Telia som operatör så kan man nå och bli nådd överallt. Men jag har nu blivit varse om sanningen. Och inte måste man ge sig särskilt långt ut i vildmarken heller. Visst var det några mil ut på landet, men där finns både hus, elektricitet och asfalterade vägar. Så nu har jag lärt mig att internet och mobilteckning är inget man alltid kan ta för självklart. I varje fall inte om man valt Telia som operatör. Kanske hör det till saken att platsen är väldigt idyllisk. Alldeles för idyllisk för radiovågor tycker kanske Telia.
Långa utevistelser känns ibland tämligen överskattade. En promenad i en närliggande park kan räcka gott.
Igår, på nyårsdagen låg Pildammsparken grå och nästan helt tom på människor. För ovanlighetens skull fanns där inte ens några hurtbullar, utan bara en och annan motionsstrosare som jag själv. Alltså folk som egentligen vill sitta hemma i stugvärmen, men som tvingas utomhus av sitt dåliga samvete. Där fanns också några familjer, som förutom barn även tagit med sig gårdagens bröd för att utfodra ankorna. Åtminstone var det säkert så de hade planerat. Men man hade inte tänkt på den svärm av fiskmåsar, som dök upp från ingenstans och som hysteriskt flaxande och skränande tränger sig emellan, och roffar åt sig det som var tänkt åt ankorna. Fiskmåsarna tar raskt herraväldet över land, luft och vatten och de stillsamma ankorna är helt chanslösa i konkurrensen om brödbitarna mot denna skränande hop.
Vi vill ha fler ankor och färre fiskmåsar i parkerna!
Första januari. Låter lite skräckinjagande. Det är som att allvaret återigen tar sin början. Eller kanske ska man se det som man fått ännu en chans?
Som vanligt har julhelgen haft en passiviserande inverkan på livet. Man hasar runt i innetofflorna och konstaterar dystert att det redan börjat mörkna trots att man praktiskt taget just avslutat frukosten. Julmaten har förlorat sin tjusning och man ser fram emot att stuva undan glitter, ljusstakar, tomtar och annan skit. Längtan till våren börjar göra sig påmind även om man får räkna med att det kan dröja tre månader till innan den blir verklighet. Härda ut.
Kanske lite musik att lyssna på medan man väntar på att ljuset ska återvända? Varför inte lite melankolisk country som “Sunday Morning Coming Down” skriven av Kris Kristofferson, men bäst framförd av Johnny Cash.
