Gamla Malmöbilder

Jag lägger vinn om att alla bilder jag lägger ut här är tagna av mig själv. Men ibland dyker det upp gamla negativ i gömmorna som blivit sparade av olika anledningar. Som nu till exempel; några gamla 9x12 negativ med Malmömotiv. Fotograf okänd, men sannolikt tidiga elever vid Fotoskolan på Malmö Yrkesskola. Så man kan sätta en bakre gräns vid 1957 när utbildningen startade.

S:t Andreaskyrkan med sin 41 meter höga kampanil vid Fridhemstorget invigdes 1959 och Thure Thörns skulptur Passionsblomma placerades i en fontän på torget framför kyrkan 1963. Eftersom fontänen ligger öde på bilden måste den följaktligen vara tagen någon gång mellan de här båda årtalen.

En underexponerad interiörbild från samma kyrka. Det är stilla i kyrkan, man kan endast skymta två kyrkobesökare i bildens vänsterkant. Jag är konfirmerad i S:t Andreaskyrkan, men det har inte blivit många besök där sen dess.

Ett något ljusskadat negativ från Simhallsbadet (invigt 1956) långt före äventyrsbadens tid. Svårt att tidsbestämma, men ser man på takarmaturerna skulle man väl gissa nån gång i skarven mellan -50 och 60-talet, kanske senare.

Det mest spännande med den här bilden är nog platsen den är tagen ifrån. Nämligen den slottsliknande byggnaden tillhörande Dahlgrenska stiftelsen som revs 1978. Ett oförlåtligt övergrepp från styrande politiker. Läs mer om det här.

Hursomhelst ser vi i fonden några industriskorstenar som är borta nu och även den gamla gasklockan som revs 1969.

Man ser också en äldre personbil i vänstertrafik (vi fick ju högertrafik 1967). Yrkesskolan som dominerar bilden, byggdes i etapper och stod helt klar 1959. Men man tog emot elever redan 1957. Så bilden bör vara tagen någon gång mellan 1959 och 1967.

Ännu en bild av Yrkesskolan (nuvarande Värnhemsskolan). Bilden tagen före 1967. Bilarna utanför skolan är ju parkerade i vänstertrafik. En kul grej är att vi ser skuggan av fotografen och hans kamera nere i bildens vänsterkant.

När det gäller den här bilden finns det ju inte så mycket att gå efter. Men eftersom den kommer ur samma kuvert som de andra bilderna kan man väl gissa på någon gång mellan 1957 och -65. Hursomhelst har den betydligt mer charm än de andra bilderna.

Negativen är avfotograferade på ljusbord med en Nikon D5100 och Micro Nikkor 60/2.8

Vasli Souza - Fotografiskt galleri

Häromdagen fick jag veta att det finns ett fotografiskt galleri i stan. Det var Viggo Persson på Perssons galleri som tipsade. Det här galleriet ligger på Gustav Adolfs torg 10 B och heter Vasli Souza. Det ligger inte i gatuplanet, men ändå enkelt att hitta. Det sitter en stor skylt på husväggen som vetter mot torget. Man får lämna gatubruset, gå in i portgången och sen ta hissen ner till källarplanet. Lite spännande, för det är inte vilken källare som helst; det är luftiga fina lokaler som lämpar sig perfekt för galleriverksamhet.

Just nu pågår här en utställning som heter “Övergångsriter”. Om man som jag kommer direkt från att ha kollat på 50 år gamla svartvita dokumentärbilder, så blir kontrasten enorm. Att ta till sig denna stora mängd av delvis minimala färgbilder blir nästan bedövande. Kanske får jag återkomma. Ska i alla fall hålla koll på vad som visas framöver och rapportera.

Besök på Galleri Persson

 Så blev det då äntligen av att besöka galleri Persson på Jöns Filsgatan för att titta på Strömholms Spanienbilder. I sista minuten kan man säga eftersom utställningen avslutades i söndags. Men det blev ett trevligt besök och en intressant diskussion om bilderna med den sympatiske och påläste galleriägaren Lars Viggo Persson. Jag passade också på att ta ett porträtt på honom. Svartvitt förstås.

Utställningen bestod av 40 bilder tagna av Christer Strömholm i samband med en resa som han och författaren Lasse Söderberg gjorde till Spanien 1962. Man utgick från Paris där båda vid det här tillfället var bosatta. Ambitionen var att göra ett resereportage från Spanien 25 år efter inbördeskriget. Det var en resa i all enkelhet, man färdades i Christers Saab med enkel packning, sovsäckar och campingkök. Lasse Söderberg som kunde spanska skulle sköta snacket och skriva, Strömholm fotografera. Tanken var att reportaget skulle bli en bok. Det blev det också, så småningom, efter dryga 50 år.

Att boken inte blev publicerad som det ursprungligen var tänkt kan ha berott på att förlaget såg Strömholms engagemang på den fascistiska sidan under inbördeskriget som negativt för projektet.

Jag har tidigare läst “Anteckningar om fotografen Christer Strömholm” av Lasse Söderberg, där han berättar om sin syn på Strömholm som fotograf. Den publicerades i tidskriften Paletten 3/86. Här nämner han bland annat “Irrfärderna i Spanien”. Jag förmodar det handlar om den här resan. Han skriver att, “Christer ofelbart stannade bilen så fort vi passerade en kyrkogård, ett hus i ruiner eller ett dött djur vid vägkanten.”

Jag upplever hans beskrivning av Christer Strömholm som ovanligt ärlig. Bland annat förvånas han över att Strömholm fullständigt ogenerad ställer sig och tar bilder av människor som lever i misär.

Det blev alltså en bok till sist. En bok med mjuka pärmar i ett behagligt format och till ett överkomligt pris. Trycket kunde förstås ha varit bättre, bilderna känns lite platta. Undrar också lite över den anspråkslösa titeln “Resa i svartvitt”.

Hursomhelst köpte jag boken och ser fram emot att läsa den. Dels ska det bli intressant att ta del av Lasse Söderbergs reseberättelse om människorna de mötte på spanska landsbygden för 50 år sedan. Men det ska också bli intressant att läsa om hans relation till Christer Strömholm.

Folkfest i Malmö 1974

Det var folkfest i Slottsparken i Malmö den 15 och 16 juni 1974.Arrangör var Föreningen Huset som höll en mycket tydlig (vänster)politisk profil. Detta gjorde att man kom på kollisionskurs med betongsossen Ulla Sandell som svarade med att dra in det tidigare utlovade bidraget på tiotusen kronor. Men folkfesten blev av i alla fall och Ulla Sandell fick heta “Drakulla” till allmän förtjusning. Folkfesten var mycket populär och det kom tiotusentals besökare för att delta i festligheterna och lyssna på artister som Röde Mor, Hoola Bandoola Band, Grus i Dojjan, Blå Tåget och en hel del andra mindre kända band.

Intressant är att 1974 när kulturen verkade vara som mest vänstervriden gick Abba och vann melodifestivalen med Waterloo. 

Kamera: Pentax Spotmatic, 55/1.8

Utflykt i det analoga arkivet

En blandat kompott av analoga bilder från arkivet. Negativen avfotograferade med Nikon D5100 och Micro 60/2.8. Se beskrivning här.

Den här bilden är från ett kort besök i Lysekil sommaren 1973. En papegoja hade rymt från hemmet och man försökte fånga in den med nät. Minns inte hur det gick, men jag kommer ihåg att måsarna attackerade rymlingen.

Mina föräldrar hade sommarställe i Höör och i den här byggnaden fanns tvättstuga och snickarbod. Bilden från nån gång i början av 70-talet. Allt är borta sedan länge.

Konstnär i arbete. Bilden tagen i Kungsparken 1969.

Min far sitter i backluckan på sin bil. Han ser lite sorgsen ut där han sitter och tittar ut över havet. Undrar vad han tänkte på. Lomma nån gång tidigt 70-tal.

Det här porträttet av min kompis Sven minns jag var inspirerat av ett skivomslag med gruppen Creedence Clearwater Revival. Ett populärt band vid den här tiden. Måste varit 1969.

Söndagsutflykt nån gång sommaren 1969 eller 70. Limhamn med cementfabriken i bakgrunden. Den stora kontorsbyggnaden till höger i bild minns jag inte alls. Revs förmodligen för ett bra tag sedan.

Korr: Fick ett mail som berättar att byggnaden (Cementas kontor) fanns så sent som 2011.

Vid samma utflykt hittade vi ett gammalt paraply. Christer med paraply på Ribersborg.

Alla bilderna tagna med Pentax Spotmatic och 55/1.8

Hamnen igen

Återigen bilder från en cykeltur i Malmö hamnområden. Det är väl mest för motionens skull man ger sig ut. Men samtidigt är det ju en fotografisk utmaning; att inte komma hem med samma bilder varje gång. Det blir i alla fall så att jag kommer hem med färre och färre bilder. För två år sedan när jag började cykla runt och nyupptäcka hamnområdena kunde det bli runt 100 exponeringar på en några timmar och jag kunde ha 10-20 hyggliga (och 3-4 bra) bilder. Nu blir det 20-30 varav 3-5 hyggliga (och kanske en bra).

Gjorde även ett besök på Sopstationen för att kolla ifall turen skulle vara med mig och jag skulle göra nåt fotografiskt fynd. Men nej, det blev inget. Där stod en hygglig förstoringsapparat från Durst, men den tiden har varit. Hittade några tidskrifter dock. Bland annat ett ex av Louisiana Revy från -94 med tema tysk fotografi som verkade intressant. 

Sopstationen ligger på Mercuriparken som inte är en park utan en gata. Och inte ett träd inom synhåll. En trädlös park som alltså är en gata. Hursomhelst gillar jag gatunamnen i de här områdena. Tex är en stor del av solsystemet representerat; Tellus, Venus, Jupiter och Mars. Sen finns här Donaugatan, Kinagatan och Vintergatan, för att nämna några andra spännande gatunamn. Eftersom farsan jobbade i hamnen hörde jag ofta de här namnen under min uppväxt. Jag kan fortfarande höra gatunamnen med min fars röst.

Annars blev det en lugn utflykt som även inkluderade en stunds avkoppling i solen med en god kopp kaffe från Gateau.

Bilderna är förresten tagna med min Panasonic G5 och en 12-50 Olympusoptik. Optiken är ett nyförvärv gjort på Blocket. Gillar inte riktigt Panasonics 14-42 som följde med kameran så jag tänker prova den här som verkar betydligt gedignare. Den är också lite roligare; man kan tex välja mellan manuell och motorzoom. Bra ifall man får för sig att filma. Den är också vädertätad, men det är ju inte kameran så det kan ju betyda mindre. 12-50-optiken är dock lite större, framförallt längre än 14-42. Skärpemässigt tror jag nog de båda objektiven är ganska lika. Kanske inte i närheten av mina fasta objektiv, men säkert tillräckligt bra i de flesta fall.

Det är ibland svårt att behärska sig att inte dra extra i spakarna när det är mycket moln på himlen

Andrahandsvärdet på Panasonic och Olympusobjektiv är ganska lågt, så det är all idé att leta på Blocket, Tradera och på Fotosidans annonser om man har M4/3-fattning och det är aktuellt med objektivköp.

Jag och mina kameror

En regnig dag

När jag först såg en Panasonic GF1 tyckte jag omedelbart om designen. När jag sedan tittade närmare och kände hur gedigen kameran var bestämde jag mig för att skaffa en sådan när priset blev det rätta. Jag tyckte nämligen att kameran var alldeles för dyr när den lancerades. Men priserna faller snabbt på Panasonics produkter (hänger kanske samman med att man släpper nya stup i kvarten) och i samband med att man släppte uppföljaren kunde jag köpa ett demoex fördelaktigt; ett kamerahus med 20/1.7.

Ganska snart upptäckte jag emellertid att det var väldigt begränsande att inte ha någon sökare att titta i. Skärmen gick heller inte att vinkla. Panasonics sökare som fanns som tillbehör var inte att tänka på; ful, dyr och dålig. Ingen bra kombination. Så jag köpte en rysk optisk sökare. Billig, men tyvärr inte så bra. Så när tillfälle gavs bytte jag upp mig till en sökare från Voigtländer som var riktigt bra (och snygg dessutom). I kombination med halvväska och ventilerat motljusskydd fick kameran ett närmast klassiskt utseende. Tyvärr påverkade det inte handhavandet. Kameran kändes fortfarande opraktisk för mig av någon anledning. Vilket störde mig eftersom jag ju bestämt mig för att gilla kameran. I alla fall utökade jag med ett Olympus 45/1.8. Vilket ju är ett klassiskt komplement till 20:an (motsvarar ju 40 resp 90 mm. Jämför med Leica CL). Tyvärr fanns det ingen ljusram i sökaren för den längre brännvidden vilket fick mig att ändå fundera över att komplettera med den fulare, mycket dyrare och dåliga originalsökaren. Men - så såg jag en annons om ett Panasonic G2 kamerahus i nyskick till ett pris som låg avsevärt under vad sökaren skulle kosta. Jag köpte kameran, fick den via posten i sin originalförpackning och var förundrad över att få så mycket för pengarna när jag packade upp den. Men ingen höjdardesign, snarare tvärtom, ganska ful. Långt ifrån den gedigna känslan som GF1:an förmedlade. Men, den hade sökare och en skärm som gick att vrida åt alla möjliga håll.

Det var i samband med en resa till Siena, Italien, några månader senare som jag upptäckte kamerans förtjänster. Med på resan hade jag G2:an och mina två objektiv plus ett Samyang fisheye som jag hittat till vrakpris, samt en nyinköpt Sony Nex5n med normalzoom. Sony Nex hade jag köpt som ersättare för min Nikon D80 som gått hädan. Nex 5N hade fått många goda recensioner, den saknade visserligen sökare men hade vinklingsbar skärm. Den påminde om en schaktsökare och såna hade jag ju viss vana från.

Jag hade väl egentligen tänkt att mest använda Nexen på resan och ha G2:an sidan av. Men vid en dagsutflykt till Florens upptäckte jag att jag glömt ladda batteriet till Nexen. Och blev tvungen att klara mig med G2:an och 20 mm. Det var då jag upptäckte fördelarna med denna fula kamera. Den vinklingsbara skärmen kändes bättre än den på Nex och menyerna mer logiska. Det var kort sagt en av de mest användarvänliga kameror jag stött på. Det var som att vara tillbaka till 1970 med min då nyinköpta Pentax Spotmatic. Lika roligt. Det blev G2 under resten av resan.

Vad jag mest ogillade med Sony Nex var nog att det inte gick att stänga av pekskärmen, det hände alltför ofta att jag ofrivilligt råkade flytta fokuspunkten ut i periferin vilket resulterade i en massa oskarpa bilder. Jo, också var menyerna upplagda efter sin alldeles egna logik, vilket gjorde vissa enkla funktioner förbaskat omständliga. Så efter en del velande blev konsekvensen att jag sålde min Sony Nex och efter viss vånda även min Panasonic GF-1. Ska även sälja G2:an då jag just köpt ett ex av den utgående Panasonic G5. Och, varför då byta? Jo, man kan få en ny G5 riktigt billigt och den är faktiskt ett par strå vassare än G2 i en del funktioner:

Fler pixlar; 16 mot 12 Mp.

Snabbare autofocus.

Mer användarvänlig, genom fler snabbmenyer.

Inbyggt vattenpass.

ISO upp till 12800.

Möjlighet att stänga av pekskärmen.

Dubbelt så hög upplösning på skärmen.

Ljudlöst slutarläge.

Med rullor på Ribban

Man har även gjort kameran något mindre och lite lättare, vilket kanske inte var nödvändigt, den har i övrigt samma knubbiga design.

Den vinklingsbara skärmen ger ett naturligt bra grepp om kameran. Remmen känns överflödig, man bär kameran i handen eller stoppar den i väskan. Jag håller nu på att vänja mig vid den plastiga normalzoomen. Det är inte helt enkelt, zoomningen är ganska trög och går allt annat än mjukt. Ska höra med Krille på Kamerateknik om det är enkelt att justera. Det klumpiga tulpanliknande motljusskyddet har jag ersatt med ett gammalt i metall från en Nikon 35:a. Betydligt snyggare. Jag har också anonymiserat kameran med lite svart tejp.

Hittills tycker jag att kameran håller vad den lovar. Jag tycker förstås fortfarande att den är ful, men det är ingen kamera som drar uppmärksamhet till sig och det känns bra. Jag tänker att Cartier-Bresson som verkligen inte ville uppfattas som en yrkesfotograf när han gick på stan med sin kamera, hade nog gillat Panasonic G5. Ingen med en sådan kameran blir tagen för att vara fotograf. Speciellt inte med plastzoomen på...

Gågata