Jag och mina kameror

En regnig dag

När jag först såg en Panasonic GF1 tyckte jag omedelbart om designen. När jag sedan tittade närmare och kände hur gedigen kameran var bestämde jag mig för att skaffa en sådan när priset blev det rätta. Jag tyckte nämligen att kameran var alldeles för dyr när den lancerades. Men priserna faller snabbt på Panasonics produkter (hänger kanske samman med att man släpper nya stup i kvarten) och i samband med att man släppte uppföljaren kunde jag köpa ett demoex fördelaktigt; ett kamerahus med 20/1.7.

Ganska snart upptäckte jag emellertid att det var väldigt begränsande att inte ha någon sökare att titta i. Skärmen gick heller inte att vinkla. Panasonics sökare som fanns som tillbehör var inte att tänka på; ful, dyr och dålig. Ingen bra kombination. Så jag köpte en rysk optisk sökare. Billig, men tyvärr inte så bra. Så när tillfälle gavs bytte jag upp mig till en sökare från Voigtländer som var riktigt bra (och snygg dessutom). I kombination med halvväska och ventilerat motljusskydd fick kameran ett närmast klassiskt utseende. Tyvärr påverkade det inte handhavandet. Kameran kändes fortfarande opraktisk för mig av någon anledning. Vilket störde mig eftersom jag ju bestämt mig för att gilla kameran. I alla fall utökade jag med ett Olympus 45/1.8. Vilket ju är ett klassiskt komplement till 20:an (motsvarar ju 40 resp 90 mm. Jämför med Leica CL). Tyvärr fanns det ingen ljusram i sökaren för den längre brännvidden vilket fick mig att ändå fundera över att komplettera med den fulare, mycket dyrare och dåliga originalsökaren. Men - så såg jag en annons om ett Panasonic G2 kamerahus i nyskick till ett pris som låg avsevärt under vad sökaren skulle kosta. Jag köpte kameran, fick den via posten i sin originalförpackning och var förundrad över att få så mycket för pengarna när jag packade upp den. Men ingen höjdardesign, snarare tvärtom, ganska ful. Långt ifrån den gedigna känslan som GF1:an förmedlade. Men, den hade sökare och en skärm som gick att vrida åt alla möjliga håll.

Det var i samband med en resa till Siena, Italien, några månader senare som jag upptäckte kamerans förtjänster. Med på resan hade jag G2:an och mina två objektiv plus ett Samyang fisheye som jag hittat till vrakpris, samt en nyinköpt Sony Nex5n med normalzoom. Sony Nex hade jag köpt som ersättare för min Nikon D80 som gått hädan. Nex 5N hade fått många goda recensioner, den saknade visserligen sökare men hade vinklingsbar skärm. Den påminde om en schaktsökare och såna hade jag ju viss vana från.

Jag hade väl egentligen tänkt att mest använda Nexen på resan och ha G2:an sidan av. Men vid en dagsutflykt till Florens upptäckte jag att jag glömt ladda batteriet till Nexen. Och blev tvungen att klara mig med G2:an och 20 mm. Det var då jag upptäckte fördelarna med denna fula kamera. Den vinklingsbara skärmen kändes bättre än den på Nex och menyerna mer logiska. Det var kort sagt en av de mest användarvänliga kameror jag stött på. Det var som att vara tillbaka till 1970 med min då nyinköpta Pentax Spotmatic. Lika roligt. Det blev G2 under resten av resan.

Vad jag mest ogillade med Sony Nex var nog att det inte gick att stänga av pekskärmen, det hände alltför ofta att jag ofrivilligt råkade flytta fokuspunkten ut i periferin vilket resulterade i en massa oskarpa bilder. Jo, också var menyerna upplagda efter sin alldeles egna logik, vilket gjorde vissa enkla funktioner förbaskat omständliga. Så efter en del velande blev konsekvensen att jag sålde min Sony Nex och efter viss vånda även min Panasonic GF-1. Ska även sälja G2:an då jag just köpt ett ex av den utgående Panasonic G5. Och, varför då byta? Jo, man kan få en ny G5 riktigt billigt och den är faktiskt ett par strå vassare än G2 i en del funktioner:

Fler pixlar; 16 mot 12 Mp.

Snabbare autofocus.

Mer användarvänlig, genom fler snabbmenyer.

Inbyggt vattenpass.

ISO upp till 12800.

Möjlighet att stänga av pekskärmen.

Dubbelt så hög upplösning på skärmen.

Ljudlöst slutarläge.

Med rullor på Ribban

Man har även gjort kameran något mindre och lite lättare, vilket kanske inte var nödvändigt, den har i övrigt samma knubbiga design.

Den vinklingsbara skärmen ger ett naturligt bra grepp om kameran. Remmen känns överflödig, man bär kameran i handen eller stoppar den i väskan. Jag håller nu på att vänja mig vid den plastiga normalzoomen. Det är inte helt enkelt, zoomningen är ganska trög och går allt annat än mjukt. Ska höra med Krille på Kamerateknik om det är enkelt att justera. Det klumpiga tulpanliknande motljusskyddet har jag ersatt med ett gammalt i metall från en Nikon 35:a. Betydligt snyggare. Jag har också anonymiserat kameran med lite svart tejp.

Hittills tycker jag att kameran håller vad den lovar. Jag tycker förstås fortfarande att den är ful, men det är ingen kamera som drar uppmärksamhet till sig och det känns bra. Jag tänker att Cartier-Bresson som verkligen inte ville uppfattas som en yrkesfotograf när han gick på stan med sin kamera, hade nog gillat Panasonic G5. Ingen med en sådan kameran blir tagen för att vara fotograf. Speciellt inte med plastzoomen på...

Gågata

Gamla Väster

Gamla väster

Drällde några timmar med Rei på stan idag. Det blev mest fika och snacka. Tog några bilder men ganska få och inga riktigt bra. Så småningom hamnade vi på gamla väster och då jag läst att Christer Strömholm ställde ut på Galleri Persson så gick vi dit. Strömholm hör ju egentligen inte till mina favoriter, men utställningen handlade om en resa till Spanien som han och författaren Lasse Söderberg gjorde på tidigt 60-tal. En resa som nu blivit en bok. Jag har tidigare hört talas om den här resan och är lite nyfiken på hur de egentligen förhöll sig politiskt under resan i Francos Spanien. Med tanke på att Strömholm ju var på fascisternas sida under inbördeskriget på 30-talet. Lasse Söderberg har visserligen sagt (Paletten 3.86) om Strömholm att han inte drivs av medkänsla utan snarare av fascination inför sina motiv.

Hursomhelst är galleriet stängt månd - tisd. Får väl titta dit en annan gång. Utställningen pågår till 13/10.

Stängt idag

I Kongens by

Ytterligare några bilder från Kongens by, den här gången i svartvitt. Bilderna är konverterade i Silver Efex pro, sedan har jag småjusterat, tonat och ändrat storlek i Ps.

Kameran är som tidigare nämnts, senaste nyförvärvet; en Panasonic G5 med normalzoom 14-42. G5:an är en liten kompakt systemkamera som kom förra året (G6:an kom just) och som ska ersätta min G2:a, man måste ju byta upp sig ibland. Det här är små kameror men lika fullproppade med (onödiga?) finesser som alla andra. Vad jag spontant såg som en fördel med G5 är möjligheten att stänga av pekskärmen (något som jag aldrig lyckades med på G2). Det finns naturligtvis fler fördelar, men det ska jag återkomma till i ett annat inlägg länge fram.

Panasonic hör ju till de företag som uppdaterar sina kameramodeller varje år. Vilket ju gör det ekonomiskt fördelaktigt om man inte absolut måste ha det senaste utan kan nöja sig med förra årets modell.

Lite märkligt är att efter G3, kom G5. En förklaring till att det inte blev någon G4 lär vara att talet fyra förknippas med otur i Japan. Folket på Panasonic verkar betydlig mera skrockfulla än man är hos tex Nikon där man ju länge använt beteckningen fyra på sina toppmodeller.

En förklaring till talet fyra som olyckstal lär vara att uttalet av talet “fyra” är snarlikt ordet “död”. Talet nio ska inte heller vara populärt av något liknande skäl. Precis som västerlänningar gillar man inte heller talet 13. Det finns mycket för den skrockfulle att hålla reda på i Japan.

Jag ska redovisa mina (om än begränsade) erfarenheter av Panasonic och M4/3 i ett inlägg längre fram. Det är ju kameror som jag tidigare inte kunde förstå att de över huvudtaget gick att sälja; fula och med en sensorstorlek som borde sitta i en kompaktkamera. Som det kan bli...

Tips på bildbehandling

Jag är en regelbunden besökare på Fotosidan. Inte för att söka bildinspiration, det tycker jag inte man hittar där. Men jag har hittat många bra tips på allt möjligt fotorelaterat. Som idag tex, hittade jag ett bra tips på ett program för bildbehandling. Programmet påminner delvis om Silver Efex Pro, fast gratis.

Åtminstone stod det att det var gratis. Jag laddade ner programmet och skulle få en kod via mail, men den har i skrivande stund inte kommit, och utan koden varar programmet bara i en månad. Jaja, vi får se. Hursomhelst är programmet både kul och lättanvänt och nog i klass med Silver Efex Pro. Testa själv, här kan du ladda ner DxOI Film Pack 3.

Bilderna i det här inlägget är behandlade med en ngt justerad preset; Polaroid 669.

Bilderna är tagna i går i Köpenhamn med nyförvärvet Panasonic G5 med standardzoomen 14-42 som följde med. Vet inte om jag gillar zoomen riktigt. Optiskt är den överraskande bra, autofokusen är tyst och snabb. Men den saknar pecision när man zoomar. Halvtrög och vill gärna ”sätta sig”, kanske blir gången mjukare efter att tags användning? Men man ska inte klaga, man får vad man betalar för. Jag köpte den på Fotokungen. Tänkte bara köpa ett hus, jag har ju ett gäng objektiv. Men när jag såg priset inkl. optik, extra batteri o minneskort. Ja, då blev det som det blev...

Besök hos bokhandlaren

Det här är Roger. Snett emot Analoga Utposten, tvärs över Bergsgatan ligger Rogers antikvariat. Eftersom jag ser mig själv som en bred konsument av både bilder och det skrivna ordet, så blir det ett och annat besök hos Roger när jag ändå är i närheten.

Jag upplever att de flesta antikvariat verkar drivas av sura gubbar som misstänksamt bevakar sina kunder så de inte inte ska ge sig till att stjäla de älskade gamla böckerna. Men sån är inte Roger, han är den vänlige bokhandlaren som gör att man känner sig välkommen när man gör ett besök.

Igår eftermiddag när jag hälsade på hos Lennart och han var upptagen med en segdragen föreläsning för en av sina kunder, gick jag över gatan för att se hur det stod till i boklådan. Lugnet härskade i den lilla butiken med sina smala gångar och hyllor från golv till tak. Och minsann - ett fynd. Ett och ett halvt kilo fotobok med rock'n'rollbilder sammanställda av redaktionen på Rolling Stone. Ingen dyrgrip, men med bra tryck och i mycket fint skick och till ett pris som inte gick att motstå. Fotoböcker tryckta i modern tid är ju så mycket bättre än de som trycktes på 60- och ända fram på 80-talet med sitt valörfattiga tryck och grova raster. Äldre fotoböcker från tex 50-talet har däremot oftast bra tryck. Brytpunkten verkar ligga nånstans på 60-talet när alla började köra offset innan man hade fått riktigt styr på tekniken. Det hjälpte säkert till att de svartvita bilderna vid den tiden till stor del var både sotiga, urfrätta och grovkorniga. Så fotoböcker från de decennierna är oftast inte intressanta för mig.

Hursomhelst blev jag lycklig med mitt nya bokfynd. En bra fotobok är alltid inspirerande även om man inte är just nån rock'n'rollfotograf.

Alla bra böcker är för övrigt inspirerande. Som tex “Just kids” av Patti Smith, som handlar om hennes och fotografen Robert Mapplethorpes liv tillsammans. Rekommenderas.

Blandade ögonblick

Än finns det några turister kvar i stan. Entusiastiskt fotograferande. Åtminstone när de plåtar varandra.

En stilla väntan på grön gubbe ger också möjlighet till en stunds kontemplation.

Mata ankor i parken har folk gjort i alla tider. Skillnaden är att nu för tiden tycks ankorna vara i klar minoritet mot fiskmåsarna. Annars dominerar gässen parkerna och mellan husen härskar kråkor och skator. Undrar var alla småfåglar tagit vägen? När såg du en gråsparv i Malmö senast?

Så här ser det ut framför Analoga utposten. Nån slags fasadarbete som till stor del gömmer butiken bakom byggnadsställningar. Snart hittar bara den trognaste skaran hit.

Ännu en turbild

Cyklade förbi en rad parkerade bilar när jag i ögonvrån fick syn på det här udda fordonet. Minns inte när jag såg ett sådant senast, men det måste ha varit länge sedan.

Hursomhelst stannade jag och vände tillbaka för att ta en bild. När jag plockat fram kameran ser jag den här tjejen som också just fått syn på bilen. Och det framgick tydligt att hon aldrig sett en sådan förut. Hon gick runt och tittade och det gick inte att ta miste på hennes förtjusning över detta märkliga fordon som verkade hämtat från nån film med Lasse Åberg. Jag hade tänkt att bara ta en statisk bilbild, men den här blev ju betydligt bättre.

Katastrofturism

Katastrofturism är väl inte så vanligt. Jag tänker på tex Costa Concordia som gick på grund och kantrade vid ön Giglio i januari förra året. En katastrof som lockat massor av turister. Och nu har det hänt i Malmö. Förra veckan kantrade en husbåt i Västra hamnen. Fast egentligen kantrade den inte, den delade på sig. Ett större sällskap höll fest på båten och de flesta befann sig antagligen på terassen överst. Båten fick slagsida och själva byggnaden lossnade från underredet med pontonerna och lade sig i kanalen.

Även för en knappt simkunnig landkrabba känns det som nåt slags konstruktionsfel. Antingen borde båten vara lägre eller så måste byggnaden sitta bättre fast i underredet. Det ligger ytterliga två husbåtar av samma konstruktion i kanalen. Hoppas de är bättre hopsatta.

Vi var några stycken katastrofturister som gick runt och betraktade förödelsen i den sena eftermiddagssolen.

Pilgrimsfärd

Har du läst “Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd”? Om inte så har du en trevlig läsupplevelse framför dig. För naturligtvis måste man läsa boken om Harold Fry som gav sig iväg på vad som var tänkt att bli en kort promenad till brevlådan, men istället blev en vandring på 100 mil.

Kanske var jag inspirerad av Harold Fry då jag i söndags promenerade till cementfabriken i Limhamn och tillbaka. En sträcka på lite drygt en mil. Det tog två och en halv timme. Harolds vandring tog 87 dagar. Men jag har bättre skor än Harold. Vädret var inte det bäst, stundtals var det ganska molnigt.

Cementfabriken som jag tidigare liknat vid en medeltida borg, ser nu mest ut som en ruin. Det verkar som allt ska bort. Hade för mig att något skulle sparas, men det verkar inte så. Synd, man kunde ju bygga studentbostäder i silosarna. Jag tror många skulle kunna tänka sig bo i en rund lägenhet med havsutsikt. Byggtekniskt hade det säkert gått att lösa. Säkert inte billigt. Men ingen är ju intresserad av att bygga billigt i alla fall.

Limhamns Sjöstad är närmaste granne med resterna av cementfabriken. Här kan man bo i lägenhet med båtplats ifall man disponerar båt. Annars kan man gå med i sjöscouterna och segla jolle.

Här finns också rader med sjöbodar, eller hoddor, eller kan man kanske använda det gamla skånska uttrycket “ludor”? De ligger hursomhelst tätt och jag vet inte vad de används till. Antagligen till förvaring av marina tillbehör.

Lagunen ligger strax intill följt av Limhamnsfältet och Ribersborg. Här har det pågått hästtävlingar av olika slag de senaste dagarna. Men nu är det över och hästarna håller på att åka hem. De var i alla fall inte synliga.

Över huvudtaget var det väldigt öde här nere. Men hindren från tävlingarna står än så länge kvar. Fantasifulla påkostade byggen.

Jag tycker det är trevligt att man tar tillvara de fina möjligheter som finns i Malmö. Bara det att kunna hålla internationella hästtävlingar så centralt i en storstad. Något som hade varit fullständigt omöjligt i 70-talets Malmö.

Det var gråväder och duggade lätt under promenaden, men var ganska varmt. Jag hade nyinköpt regnjacka så istället att bli blöt av regnet blev jag istället sjöblöt av kondens eftersom jackan var så tät. I övrigt inga men av projektet. Det kändes dock fint att komma hem och byta skjorta.

Kamera: Panasonic G2 med 45/1.8

Turbild

Ibland har man tur. Som med den här bilden. Jag passerade Centralstationen med kameran i handen och fick syn på de här två tjejerna försjunkna i sina telefoner. Det var egentligen kontrasten i motivet som fångade mitt intresse. Tjejerna stod fint fram mot den mörka omgivningen. Jag stannade till obemärkt och tog en bild. När jag nu tittar på bilden ser jag att den innehåller så mycket mer än vad jag lade märke till då. Som skylten i bakgrunden med budskapet att Sverige borde vara färgstarkare. Passar ju extra bra i en sv-vit bild. Och att personerna som kommer och går befinner sig i positioner som hjälper upp kompositionen just i detta ögonblick är naturligtvis rena turen. Jag tycker mycket om bilden som för mig nästan känns som en regisserad stillbild ur en film. Ibland har man tur.