Julstämning

Vad är egentligen den bästa julmusiken? Själv tycker jag nog att "Driving home for Christmas" (1988) med Chris Rea är självskriven vid julbordet. Eller kanske nån jullåt med Elvis? Han har massor att välja på. Som tex "Santa Claus is back in town" (1957) eller något annat.

Annars är ju "Mer jul" med Adolfson & Falk (1981) alltid ett gångbart alternativ i juletider. Kolla bara på textrader som:

Ge mig en svårknäckt nöt,

sötare gröt,

djupare dopp i grytan,

glittrigare glim

och grötigare rim

och mer Arne Weise i rutan.

"Fairytale of New York" från 1987, är en annan låt med mycket julstämning. Här ger oss Shane MacGowan och Pouges med bistånd av Kirsti MacColl, en god inblick i hur livet kan gestalta sig i fyllecellen hos NYPD.

Även "Snart kommer änglarna att landa" (1981) med Ulf Lundell tycker jag nog kan kvalificera sig som lämplig bakgrund för både julbord och julklappsutdelning.

Gillar man smörigare varianter är "White Christmas" från 1942 med Bing Crosby ett säkert kort. En klassiker som fungerar även i snöfattiga trakter.

När det gäller Julfilmer minns jag att jag som barn verkligen gillade "Livet är underbart" (It's a Wonderful Life) från 1946 med bland andra James Stewart och Lionel Barrymore. I den fick vi lära oss att förutom att det finns änglar, moral och rättvisa, även att "varje gång en klocka pinglar, är det en ängel som får sina vingar".

Fast den film jag numera mest förknippar med julen är nog "Ett päron till farsa firar jul" (National Lampoon's Christmas Vacation) från 1989, med Chevy Chase i huvudrollen. En film som jag tycker ger en god insikt i amerikanskt julfirande när det är som bäst. Och eftersom vi i Sverige bara blir mer och mer amerikaniserade kommer det kanske inte att dröja så värst länge förrän vi ser den här filmen som en dokumentär snarare än en parodi.

På senare år (2003) har det dykt upp ännu en julfilm, men som skildrar ett annat slags jultillstånd. Jag tänker då på "Bad Santa" med Billy Bob Thornton som i filmen spelar en inte helt vanlig varuhustomte.

Hursomhelst, med eller utan musik och film;

EN RIKTIGT GOD JUL!!

Gamla kontra nyare kameror

Jag ser att jag nu har tagit 7 180 bilder med min kompaktkamera; Canon S90 som jag köpte sommaren 2010. Antalet tagna bilder motsvarar ganska exakt 200 rullar 36-exp film. Jag betalade 3 700 för kameran sommaren 2010. Hade det varit på den analoga tiden så hade en kamera i den prisklassen lagt av för länge sedan. Man vill gärna tro att kameror var gedigna och höll bättre förr, men så var det egentligen inte.

1977 köpte jag en Minox 35 EL, en kompaktkamera som gav bra bildkvalitet (om man bländade ner ett par steg). Den hade ett fast 35/f2.8, manuell fokus, tidsautomatik och manuell frammatning. Det var en liten kompakt kamera byggd i plastmaterial i storlek med S90, fast lättare. Jag vill minnas att den kostade omkring 900:-, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ca 4 000:-. Jag hade kameran några år och jag minns inte hur många exponeringar det blev innan slutaren lade av, kanske runt 50 rullar film, dvs 2 000 exponeringar.

Naturligtvis finns det många kameror på marknaden från både 60- och 70-talet som fortfarande fungerar bra (jag har själv några stycken). En del är yrkeskameror som var ganska dyra när det begav sig. Exempelvis kostade 1969 ett Nikon F kamerahus 1 795:-, vilket motsvarar ca 14 000:- i dagens penningvärde. Men när det gäller enklare kameror från förr har de överlevt framförallt på grund av att de inte använts på långa vägar så intensivt som dagens digitalkameror när det gäller antalet exponeringar.

Mer kuriosa. 1963 lanserades Kodak Instamatic 100, en plastig kamera med en-linsig optik (plastlins), en fast bländare och en fast exponeringstid och med lösa blixtlampor. Detta var något av det simplaste man kunde tänka sig. Den kostade 95:-, vilket motsvarar ca 940:- idag, och blev en enorm försäljningssuccé.

Bilder från gatan

Första gången jag träffade på benämningen gatufotografi var i boken ”Cape Light” av Joel Meyerowitz som kom ut 1978. Där står det så här i förordet:”Meyerowitz’s earlier work is part of a modern tradition of ”street” photography in witch Cartier–Bresson and Robert Frank are central figures. This black-and-white work, made with a small (35 mm) hand-held camera, involves lightning-fast decisions, which results in images characterized by unusual angles of vision, stronggraphic patterns, surprising juxtapositions, and a livelyfeeling for irony and wit. ”Intressant är att ordet street står inom citationstecken, gatufoto verkar alltså inte vara en genrebenämning ens i USA vid den här tiden. När ordet gatufoto dök upp i vårt svenska fotovokabulär vet jag inte, men det är inte så många år sedan.

Sakkunskapen påstår dock att gatufoto faktiskt har sin uppkomst runt 1890-talet då emulsionerna blivit så pass snabba att man (nåja, relativt) obehindrat kunde söka sig utanför ateljén och ta bilder på gatan. Och att det gjordes liknande bilder redan på 1860-talet.

Fast ibland undrar man vad det är för skillnad på en bra turistbild, ett dokumentärfotografi och ett gatufoto? Och är det någon mening med regler i såna här sammanhang? En bild skulle antagligen kunna uppfylla eventuella regler men ändå vara både ointressant och kanske tom dålig. Många bilder blir också bättre med åren. En hel del gamla turistbilder ser man med nya ögon när det gått några decennier.

Ibland kan man se ordet ”obeskuren” under ett fotografi och man kan ju undra varför. Är det skryt eller kanske en ursäkt varför kompositionen inte blev mer bättre än så? För egentligen är det ju tämligen ointressant ifall bilden är beskuren i kameran eller efteråt. Det är ju så att när jag tar en bild, väljer jag ett utsnitt av det som finns omkring mig och väljer samtidigt bort allt annat, eftersom det av mig bedöms som mindre intressant, eller kanske rent av störande i just detta ögonblick. Dvs en bild visar alltså inte nödvändigtvis hela sanningen. Vad finns eller sker utanför ramen? Naturligtvis är det bara fotografen som får beskära bilden. Man gör inte ingrepp i andras bildmaterial.

Puritanerna ser förstås helst att man använder analog tysk mätsökarkamerasom var omodern redan för 40 år sedan och som har överlevt som märke endast på grund av att man började tillverka sk ”samlarkameror” som kommit att placeras i vitrinskåp av ekonomiskt välbärgade köpare snarare än att användas av fotografer.

Hursomhelst så riktigt inspirerande bilder hittar du här http://www.humansofnewyork.com

Slightly out of focus

Det händer ibland att jag missar skärpan. Det beror på olika saker, inte på min kamerautrustning, den är bra nog. Nej, det brukar bero på en kombination av svagt ljus och att motiven eller jag själv (ibland både och) är i rörelse när jag tar bilden. I och för sig kan man ju säga att jag borde vara bättre förberedd genom att tex i god tid ha höjt ISO-talet. Det händer också ibland att autofokusen spelar mig spratt (eftersom jag inte läst manualen ordentligt). För det mesta irriterar det här mig, men ibland gör det inte så mycket. Jag kan till och med tycka att i en del bilder förstärks den dokumentära känslan med lite rörelseoskärpa (felfokus är svårare att prata bort).

Men vad gör en ögonblicksbild/snapshot till en bra bild? Jag tror att de flesta håller med om att det viktigaste är att bilden lyckas förmedla en känsla. På andra plats skulle jag säga bildkompositionen. Sedan bakgrund och miljö. Extremt god skärpa kommer längre ner på listan. För visst är det så att när man tittar på bilder vill man nog i första hand bli berörd av innehållet i bilden snarare än fascinerad av den goda skärpan? Tänk bara på den legendariske fotografen Robert Capa, som döpte sina memoarer till “Slightly out of focus”, säkert inte utan anledning.

Fast, visst finns det tillfällen när man både blir berörd av innehållet och fascineras av detaljåtergivningen. Som till exempel när man ser på bilder av den amerikanske fotografen Gregory Crewdson. Men då handlar det förstås inte om några snap-shots utan om extremt välplanerade och iscensatta bilder. Hursomhelst är det mycket intressant. Om du inte har sett den så kolla dokumentären “Förortens magi” som handlar om honom på Svt play. Den är tillgänglig fram till Jul ungefär.

Fler bilder från Siena

Ytterligare några bilder från gatorna i Siena, en stad av en storlek som är helt perfekt att strosa omkring i. Turistflödet är inte så starkt i november, vilket gör det lite enklare att fotografera, samtidigt som det är svårare att vara diskret. Men folket som bor i Siena verkar ganska vana vid att främlingar med kameror dyker upp lite varstans.

Det är första gången jag använder Lumix G2 till den här sortens bilder.Jag använde tidigare en Nikon D80, men den slutade ju fungera för ett tag sedan. Jag har också en GF1 men där saknar jag en vettig sökare. Men med G2:an har jag hittat ett arbetssätt som jag tycker fungerar överraskande bra. Jag lägger kameran i kameran i vänster hand, greppar runt optiken med tumme och pekfinger. Med skärmen utvinklad mot vänster handled och riktad uppåt, blir det nästan som att använda en schaktsökare. Jag håller kameran i midjehöjd, kollar ner på skärmen och trycker av med höger tumme. Det är ett mycket diskret sätt att plåta på som passar mig bra. 

Ska bara vänja mig lite bättre vid hur kamerans autofokus och automatik fungerar. Jag är dålig på att fördjupa mig i manualer och missar säkert en del inställningar som kunde vara bra att känna till och som kan ge mig bättre bilder under vissa omständigheter. Som när ljuset blir svagt tex. Det händer också lite tokiga grejor ibland när man råkar röra vid skärmen. Så det blir nog trots allt nödvändigt att läsa bruksanvisningen...

Gatubilder från Siena

Att besöka staden Siena i Italien är som att hälsa på i ett annat århundrade. Stundtals kan det liknas vid att vistas ibland kulisser vid en seriös filminspelning med enorma resurser. Miljöerna är helt enkelt otroliga. I synnerhet för en Malmöbo uppvuxen i ett politiskt klimat där det ansågs att alla gamla byggnader borde ersättas med nya då allt gammalt var omodernt och opraktiskt och inte värt att bevara. Hade man inget nytt att bygga istället fick man lämna ett tomrum så länge, det viktiga var ju att det gamla kom bort. Det är sådant som gör ett besök i Siena till ett besök i en annan värld där aldrig funnits någon anledning att riva ner gamla byggnader och ersätta dem med  lådor av glas och betong.

Att Italien är ett katolskt land är inget man behöver tveka över. I Siena är det tätt mellan kyrkorna och klangen från klockorna överröstar allt inklusive den mest intensiva vespamotor. Klockorna klämtar alla dagar; vardag som helg låter man medborgarna njuta av den tunga klangen av malm. Första ringningen för dagen är klockan sju. Sedan halv åtta. Därefter paus och sedan ringer det igen halv nio och klockan nio. Sedan anser man antagligen ett morgonen är förbi och alla kommit upp så det blir tyst till lunch. Vi har för vana att sova för öppet fönster, och med en kyrka på knappt hundra meters avstånd fanns det knappast något behov av väckarklocka. 

Mer Siena och Florens

Ytterligare några bilder från besöket i Florens och Siena i Italien nu i november, tagna med en Panasonic G2 och 20/1.7.

En eller ett par röda detaljer kan lyfta intresset i en bild. Här var det mössan som fångade min uppmärksamhet. Fick av en tillfällighet också med en tjej uppe i vänster hörn klädd i rött, även hon är sysselsatt med sin telefon.

Femton plusgrader är ingen ovanlig sommartemperatur för en nordbo och är det på hösten är man väldigt nöjd. Men här huttrar befolkningen och tar på sig vintergarderoben.

Så det är egentligen inte alls så bitande kallt och ruggigt som den här mannen ger intryck av.

Det kan inte speciellt roligt att vara hund i Siena. Solen tränger sällan ner i de smala gatorna vilket gör att bortsett från rondellen på Piazza Matteotti, finns det knappt ett grässtrå innanför stadsmurarna, och än mindre några träd att lyfta på benet mot. Alla gator är stensatta, det finns inga trottoarer men det gör inte så mycket då biltrafiken är obefintlig. Jag tror många hundar framlever sina dagar i Siena utan att någonsin få känna gräs under sina trampdynor.

En allvarlig och kanske något frusen gatuförsäljare av konst.

Siena och Florens

Så var man då hemma igen efter två veckor i Siena, Italien. Siena ligger lite avsides, så det blev först flyg till Amsterdam och därifrån nytt flyg till Pisa. Det finns direktbuss mellan Pisa Airport och Siena, men den går bara en (1) gång om dagen och hade naturligtvis redan gått. Så det fick bli tåg till Pisa Centralstation, sedan byte till tåg mot Empoli och där byte till tåg mot Siena. I Empoli var marginalen för skifte liten, endast fem minuter. Där fanns också några spår att välja mellan. Men en blick i parlören och ett “Binario, Siena?” till en man i uniform gav svaret “Cinque!”. Så var det bara att springa mot spår fem med allt gepäck.

Senast jag åkte tåg några längre sträckor i Italien var på 70-talet och man kan lugnt säga att det inte har förändrats mycket. Det var samma vagnar nu som då, fast de var ju nyare då förstås. Att åka tåg på kvällen har sina sidor då stationsskyltarna saknar belysning. Det blir till att förlita sig på den skrapiga rösten i högtalaren och på medpassagerarna i vagnen. Men allt gick bra. Fast det känns ändå lite osäkert att kunna läsa ortsnamnet först sedan man kommit av tåget.

Ljusmätare i papp

Ljusmätare var länge en exlusivitet. De blev inte speciellt vanliga bland hobbyfotografer förrän en bra bit in på 50-talet. När man köpte en filmrulle fanns i kartongen en så kallad exponeringsguide som utgick från Sunny 16 och de flesta klarade sig med den. Det fanns också mer ambitiösa exponeringstabeller att köpa. Som Hasselblads exponeringssticka med bifogad 30 sid bruksanvisning från 1948. Den har en slogan; ”12 lyckade bilder på dussinet.” I inledningen står att man absolut inte behöver läsa manualen för att kunna använda stickan, vilket får ses som ett försök att göra exponeringsguiden enklare än det intryck den ger vid första ögonkastet. Man kan nog lugnt säga att ambitionen har varit att täcka upp de mest skiftande belysta motiv en fotograf kunde tänkas ställas inför.

Några exempel:

Fjälltoppar i snö

Fjällvidder i snö

Gator, landskap

Skuggiga gator

Badbilder

Personer i lätt skugga

Personer under fristående träd.

Personer i öppna båtar.

Närbilder i skugga

Arkitektur, medelljus

Arkitektur, mörk

Fjärrvyer

Det finns fler motiv att välja bland; forsar vattenfall, segelbåtar etc. Man får också veta att man vid fotografering av personer mot snötäckt mark bör öka exponeringen med två steg och vid fotografering av snötäckta landskap bör öka exponeringen med tre steg. Man rekommenderar exponeringstider på 1/25 och 1/50 "om ej motivets rörelse fordrar snabbare ögonblick." 
Jag tror detta är det mest (över)ambitiösa försök jag har sett i att teoritisera en ljusmätare.