Prag igen

Åter ett inlägg med bilder från Prag. Ska det aldrig ta slut? Nä, det finns hur mycket material som helst.

Vi hade varit uppe och tittat på slottet och när vi skulle promenera tillbaka bestämde vi oss för att stanna någonstans på vägen och ta en öl. Efter bara en liten bit låg det en liten restaurang strategiskt till. Den hade en medeltida framtoning med halm på golvet - typisk turistfälla med andra ord. Men det spelade ju ingen roll, de tog cz 39 för en öl (ca 15 kr) vilket ju är helt ok.

Väl inne satte vi oss på en bänk vid ett fönster och jag undvek nogsamt att luta mig mot väggen då det bakom mig hängde ett fårskinn som såg ut att kunna vara boplats för icke önskvärda smådjur. Fönstret stod öppet och jag lade märke till att väldigt många stannade till och tittade. Inte på mig utan på något annat, nedanför fönstret. En del tog fram sina kameror och fotograferade. Efter ett tag började jag fotografera de som stannade.

När vi hade avslutat vår pilsner och gick därifrån var vi naturligtvis nyfikna på vad alla hade stannat och tittat på eftersom vi inte lade märke till något när vi kom.

Sista bilden i serien visar vad det var som väckte sådan uppmärksamhet.

Prag street

På gatorna i centrala Prag tycks det alltid vimla av folk, mest turister. Allra mest vimlade man på Karlsbron, där det vid vissa tider var minst sagt trångt om saligheten.

Vid det här tillfället spelade ett jazzband på bron och de drog en ganska kompakt publik.

På 70-talet skaffade man sig vissa fördomar gällande japaner och deras kameror. Alla japanska turister, upplevde man hade betydligt mer avancerade kameror än vi andra, och man dokumenterade allt.

Fast nu för tiden har ju alla avancerade kameror och plåtar som besatta, även om just det här råkade vara en japan; in med kompisen i bandet, och så föreviga detta.

Typiska jazzdiggare.

Ytterligare några som gillar musiken.

Visst ger den här mannen ett religiöst nästan lite dalailamiskt intryck?

En konstnär i arbete på bron. Det kändes som här var betydligt fler konstnärer än arbetstillfällen.

Jag vet inte vad den här kvinnan väntade på. Men hon gav ett något stressat intryck.

Jag fick vänta en bra stund på att det skulle bli en glipa i trängseln så jag kunde ta en hygglig bild på den här positivhalaren med sin konstgjorda apa.

En menytankepaus i dörröppningen.

Den här ensamme musikanten stod och gned på sitt instrument på vägen upp till slottet.

I slutet av uppförsbacken framme vid slottet hittade vi det här bandet; Prague Funfair Orchestra.

Detaljbild av orkestern.

Stod utanför en butik när den här kvinnan kom ut. Innan dörren gått igen bakom henne hade hon fått fyr på en cigg. Det kallas begär.

Den gamla bebyggelsen på min sida av gatan speglar sig i den moderna fasaden på den motsatta.

Man upplever inte Prag som någon hektisk storstad precis. Även bilförarna är ganska avslappade. Man kan lugnt strosa omkring och korsa gator utan att känna sig hotad av trafiken.

Kamera: Nikon D80, 18-135mm

The Waste Land

Fridhemstorget är nog ett av de tråkigaste torgen i Malmö. Torget är anlagt någon gång i slutet av 50-talet och säkert med de bästa ambitioner, men jag tror inte det var speciellt livfullt ens då. Och nu känns det som wasteland (fri tolkning av T S Eliots dikt).

Inte mycket att titta på. Skyltfönsterna gapar tomma, och det finns en ful inhägnad längs fasaden, ett trästaket som hålls på plats av betongklumpar. Inhägnaden verkar vara en del av en dagisverksamhet, och är väl ett försök att hålla barnen kvar i verksamheten. Jag förstår, hade jag varit barn här hade jag nog också försökt rymma.

Kullanders som flyttat in i den gamla biografen Fontänens salonger, säljer datorer. Vilket verkar gå bra, folk kommer och går. Annars ligger torget öde, kommersiell öken kanske man kan säga.

S:t Andreaskyrkan i fonden, och framför den kan man skönja en skulptur med springvatten; Passionsblomman av Thure Thörn.

Mitt emot torget på hörnet av Kilian Zollsgatan ligger Malmö radio. Här köpte man skivor på 60-talet. Butiken drevs av ett äkta par där frun hade hand om skivavdelningen och mannen reparerade radioapparater och liknande teknisk apparatur. Det var prydliga människor av sin tid, hon alltid klädd i dräkt och vit blus, han i vit nylonskjorta och smal svart slips. Hon alltid nylagd i håret och han med hårolja och spikrak bena.

Skivavdelningen hade lyssningsmöjligheter. Man lyssnade i något som liknade en handhållen telefonlur av äldre modell, fast utan något att tala i. Det fanns utrymme för två att lyssna samtidigt, men det tror jag aldrig hände, det var ingen rusning i den lilla butiken.
Jag köpte min första skiva här: "Murder she says" med Ron Goodwins orkester. Låten var tema från en miss Marplefilm och etta på listorna.

Så har man klistrat papper för skyltfönsterna, lokalen är tom. Undrar vad som ska öppna, det är ju inget strålande affärsläge precis. Nu går nog inte ens att driva ett café här, eller apotek som ju också verkar ligga i tiden.

Malmömässan

Var nere i Västra hamnen häromdagen och tittade på Malmömässan. Eller rättare sagt resterna av den. Det känns lite märkligt när man river så relativt nya industribyggnader. Hallen lär vara byggd under tidigt 70-tal när det fortfarande var efterfrågan på båtar.

Det här är ursprungligen en monteringshall (hall 7) dvs en rest från Kockums som startade här nere redan 1870, och höll på fram till någon gång i mitten av 1980-talet. Varvskrisen uppstod ju redan på 70-talet, men våra politiker lyckades hålla igång verksamheten med skattemedel och konstgjord andning ytterligare ett decennium innan det var dags att ge upp.

Eftersom Volvo hade fått hjälp och fördelaktiga villkor av staten (Uddevallaverken) så tyckte Saab att det var läge att även de fick något stöd. Och självfallet, våra politiker vid den här tiden vräkte ut pengar och frikostiga löften så snart någon företagare hotade med uppsägningar eller nerläggning.

Så Saab fick köpa mark och byggnader till fördelaktigt pris mot att man etablerade en bilfabrik här.

Bilfabriken blev även den konstgjord andning och det äventyret varade bara i två år (1989–1991). Sedan var det lugnt ett tag och så 1994 flyttade Malmömässan in. Och nu ska hela rasket rivas och här ska bli kontor och bostäder och kvarteret ska heta bilen 7. Hej och hå.

Detta innebär att bland annat Skånemässan kommer att bli husvill. Det har pratats till och från om att bygga en mässhall i Burlöv eller i Hyllie. Tycker nog att Hyllie känns mera centralt. Men det lär väl politiker och kanske marknadskrafter avgöra. Får se hur det blir.

På vägen mot Västra hamnen gick jag över bron där Mariedalsvägen byter namn till Västra Varvsgatan. Västerut får man den här pastorala vykortsaktiga utsikten. Vackert, men kanske inte så spännande, men jag tog en bild ändå.

Österut från bron blir det än mer lantlig idyll. Den gamla järnvägsbron har fått ligga kvar och fått en ny funktion som cykelbro. Verkar inte så vältrafikerad dock, jag väntade på att det skulle komma en cyklist och ge lite liv åt bilden, men det kom ingen förrän jag var på väg därifrån. Så kan det bli.

Nikon D80

Konst åt folket?

Så har jag då åter gjort ett besök på Malmö Konsthall. Och ännu en gång undrar jag varför det ska vara så förbenat svårt att skapa intressant konst och göra bra utställningar.

Med tanke på att det ett bra tag har varit ganska skräpigt i omgivningarna kring Konsthallen, tycker jag att man borde man anstränga sig lite extra för att skapa intressanta utställningar. Eller har man kanske givit upp? Eller, hemska tanke, kan man inte bättre?

Man kan ju undra för vem man åstadkommer detta. För man måste väl ha en publik i åtanke, eller kanske inte?

Jag förstår ju att en konstnär utgår från sina egna idéer och utifrån detta skapar något som kanske även någon annan kan finna intressant.

Men sedan måste ju någon ansvarig med kunskap och gott omdöme tycka att det som skapats är värt att visa för en större publik. Det är antagligen här det brister.

Den som någon gång haft ett läckande tak har nog svårt att känna någon uppskattning över det här ”verket”.

En enkel sammanfattning av den här utställningen av Rivane Neuenschwanders verk, måste bli: ”Var det allt?”

Som vanligt är det inte tillåtet att fotografera på konsthallen och jag undrar verkligen varför. Och eftersom jag inte ser någon logik i detta fotoförbud tycker jag man kan bortse från det.

Det är klart att man kan undra varför jag går hit när jag varje gång mest gnäller över det som visas. Men är man skattebetalare i Malmö är man också delfinansiär i utställningarna. Därför vill jag hålla mig informerad om hur man använder mina pengar. Och jag är inte helt nöjd…

Dan Jönsson på Dn är däremot helnöjd, han kallar utställningen ”en pärla”.

Dold kamera: Canon S90

Mera Prag

När vi planerar en resa till någon ny storstad, är det alltid två ställen som jag kollar vad de ligger.

Det ena är Starbucks, som dels har gott kaffe men också gratis wifi så man kan kolla mail och övrig internetbaserad information.

Det andra är Hard Rock Café, så jag kan kolla om de har någon tröja jag tycker om. Jag gillar också att 15% av försäljningspriset går till något nyttigt ändamål. Jag köper sällan deras traditionella tröjor med text utan hellre något som finns just vid det tillfälle man är i stan. I Amsterdam blev det Green Day och nu blev det the Who. Bra band båda, även om jag slutade lyssna på ny musik från the Who någon gång tidigt 70-tal.

Populärt snabbmatsställe. Undrar varför det heter Döner kebab? Har sett det i Berlin tidigare. Heter det så även här för att tyskarna ska känna igen sig? Får forska lite på det här känner jag.

De här två kvinnorna, kanske mor och dotter, stod och hade en lång konversation utanför en butik. Vi stod mittemot i kö till en konsert.

Konserten var i en kyrka, en kammarorkester spelade och det var tämligen fullsatt. Vi var extra glada, dels var konserten bra, men också eftersom vi lyckades få studentrabatt på biljettpriset. Men det hade kanske resten av publiken också fått…

Segwayåkare fanns här en hel del. Man kunde göra sightseeing i grupp med likasinnade. Men dels är grupparbete inget för oss, dels måste det vara en skakig upplevelse med tanke på vägbeläggningen i Prag. Tror också att det är svårt att plåta från en sådan mackapär, så jag strosar hellre.

Den här damen stod och pratade med sin hund och försökte reda ut kopplet som snott sig. Hunden höll sig avvaktande.

Spårvägsnätet är omfattande och populärt. I min barndoms Malmö åkte man också spårvagn och ända sedan den sista linjen lades ner har våra lokala politiker pratat om att återinföra dem. Den som lever får se…

Centrala Prag är en stillsamt att strosa i. Mycket folk men inte mycket trafik, dock lite livligare här på Vaclavplatsen.

Här hade man också satt upp en rejäl, vedeldad utomhusgrill. Grillad sunka…