Roskopf och Dunkers

Hittade mitt gamla fickur i en låda i garderoben. Jag minns att jag köpte klockan nån gång på 60-talet, kanske var det vid ett besök i Polen1968. Hursomhelst är den av märket Roskopf och är troligen tillverkad någon gång i slutet av 1800-, eller början av 1900-talet. Jag har läst att Roskopf var en driftig man vars företag hann tillverka minst 10 miljoner klockor (någon påstår tom 20 miljoner) innan det lades ner. Ambitionen var att tillverka klockor som alla hade råd med; folkur. Det är med andra ord ingen sällsynt raritet jag hittade i garderoben.

 

Men i alla fall så fungerar den, vilket inte är dåligt med tanke på att det är åtminstone 30 år sedan den var uppdragen senast. Den gick igång utan några tveksamheter. Visserligen går den inte helt rätt, den saktar sig något. Cirka fem minuter i timmen, vilket kanske är i mesta laget om man har en tid att passa. Det sitter en spak inuti verket där man kan justera gången. Jag hoppas skalan räcker till. Det finns också en ful spricka i glaset, men jag tror det kan vara svårt med tillgången på reservdelar. Så det kanske är något man får leva med. Man får också leva med att den tickar ganska högt. Men då vet man i alla fall att den är igång.

Jag läser i Sydsvenskan idag att politikerna i Helsingborg nu bestämt att Dunkers kulturhus i Helsingborg ska ändra konstnärlig inriktning och satsa mer på fotografi i framtiden. I samma artikel står att Dunkers måste spara. Finns det månne en koppling? 

Antalet besökare på Dunkers 2010 var ca 30 000 personer. Fotografiska i Stockholm hade under samma tid ca 370 000. Kan det vara de här siffrorna som inspirerat politikerna i Helsingborg?

Vad är dokumentärfotografi?

Det avhandlas ganska ofta i fotosammanhang varför det är så lite intresse för svensk dokumentärfotografi. Men diskussionen är inte ny. Så här stod det i en ledare i tidningen Aktuell Fotografi, november 1980 (alltså för drygt 30 år sedan): "Dokumentärfotografin är stendöd och många av de svenska fotograferna ägnar sig ensidigt åt en mer subjektiv, poetisk stil."

Så, redan tidigt 80-tal bekymrade man sig över den svenska dokumentärfotografin, och till den grad att den dödförklarades. Men i samma ledare konstaterar man även att utvecklingen av kvaliteten på det fotografiska hantverket är positiv: "...som varit bedrövligt eftersatt under 60- och 70-talet..."

Så, vad är då dokumentärfotografi? Jo, bilder av samtiden, som på ett ärligt sätt visar hur vi bor, lever och arbetar. Inte så svårt egentligen. Men man får betänka att en del av det som vi upplever som vanligt förekommande och därför känns meningslöst att dokumentera, kanske kommer ses med helt andra ögon av en framtida betraktare.

Jag får ibland frågor från ungdomar som i olika sammanhang ska göra ett bildprojekt och söker hjälp att komma igång. Ett enkelt svar är; gräv där du står. Känns kanske som en klyscha, men om man alltid har kameran med sig och är öppen för intryck i de miljöer man rör sig i, så kommer man att se omgivningen med helt andra ögon efter ett tag. Jag har fått se många bra enkla dokumentationer gjorda av unga fotografer. Som här till exempel.

Dokumentärfotografin är långtifrån död, den lever och frodas även om den inte gör så mycket väsen av sig.

Men den pretentiösa synen på dokumentärfoto, den får gärna vara både död och begraven...

Bilderna i inlägget kommer från en civilförsvarsövning som jag blev kallad till i april 1989. Inte speciellt roligt, men det gick inte att komma undan. Ska väl tilläggas att jag var inkallad brandman inte fotograf. Men jag tog med mig en kamera och en rulle film ändå. Jag minns inte vilken kamera men det känns som objektivet nog var en 35:a. Filmen var i alla fall en Ilford XP1 som framkallades i C41.

Även om bilderna blev mer dramatiska än verkligheten, var det en tämligen stillsam övning. Gubbe med brandslang, ingen action precis. Man kan nog säga att det dokumentära värdet på bildmaterialet som helhet är ganska marginellt.

Att skanna negativ vid den här årstiden är en lika besvärlig procedur som när man gjorde bilder i mörkrum förr. Luften är torr och filmen blir lätt statisk och suger åt sig damm. För att slippa det värsta retuscharbetet brukade jag ha en luftfuktare i gång i mörkrummet vintertid. En gång hade den hamnat under takarmaturen och efter ett tag gick proppen och allt avstannade. Luftfuktaren hade blåst upp vattenånga i lampan och orsakat kortslutning. Så kan det gå. Det är lugnare nu.

Bara kaffe

Nikon D80

En kopp kaffe på stan med stor variation. När jag fikar med Rei, ”fotofika” på Mormors brukar det vara vanligt bryggkaffe med mjölk som gäller. Mormors latte går också an men hennes cappuccino gillar jag inte. På Espressohouse snålar man på bönorna, vilket gör att en latte blir alltför blek i smaken, så det får bli cappuccino (ganska klen den också, men det får gå) på Waynes brukar det också bli cappuccino, ingen rysare men helt okej. Bästa cappucinon någonsin får man hos Fogarolli (det är dom som serverar kaffe från bakluckan på en Piaggio), men finns bara när det är nåt event i stan. Hoppas att de så småningom öppnar ett stationärt cafe någotsånär centralt.

I espressokaffets hemland Italien, är det definitivt espresso som gäller, där dricker man inte cappuccino efter klockan 12. Och definitivt inte en cappuccino dekorerad med löv, hjärtan och annat trams som våra baristor tenderar att briljera med. Det bör nämnas att en typisk frukost för en vuxen italienare består av en kopp espresso och en biscotti. Snacka om rivstart!

Fotnot
Bilden visar hushållets 30-åriga Pavoni. Klassisk italiensk espressobryggare för hemmabruk. Inga pods utan en riktig maskin med ångrör.

Blommor och blad

Jag har tidigare skrivit om en idé till en trädgårdsbok som jag påbörjade nån gång på 90-talet. Tanken var att bilderna skulle spegla det förfall som uppstår i en trädgård när hösten börjar komma och allt börjar vissna och färgerna dämpas.

Häromdagen hittade jag en bunt bilder från ännu ett ofullbordat och bortglömt naturprojekt. Man kan se det som artbilder fast av det lite dystrare slaget.

Upplägget här var tänkt att det skulle vara en bild på höger sida av varje uppslag och bildtexten på den motsatta sidan. Texterna skulle relatera till den avbildade växten med tex ett recept, en dikt, en text från en låt, eller bara en tanke.

Bilderna är tagna med Nikon F4 och Nikkor 85/2,0. Filmen tror jag var Ilford Delta 100. Jag har inte hittat negativen utan skannat påsiktskopiorna. De är kopierade på Ilford Multigrade papper och svagt tonade i Kodak sepia toner. 

Malmös Fotografiska

Jag använde del av sommaren 2011 till att för egen del dokumentera gamla industribyggnader i Malmö. Jag är intresserad av gamla hus, och med den takt som Malmö nu förändras finns risken att en del kommer att försvinna. Byggnaden på bilden ovan är Magasin M1 som ligger väl inhägnat på Grimsbygatan i Malmö hamnområde. Magasinet började byggas strax efter första världskrigets slut, blev ett gediget bygge som stod klart 1921.

Magasin M1 har stått tomt i 30 år, men jag läser i Sydsvenskan att det nu ser ut att hända något. Adam Haglund, fotografisk eldsjäl vill göra byggnaden till en fotografisk institution med internationella utställningar, men också ytor för fotobutik, bokhandel, kafé, restaurang och konferensutrymmen. Byggnaden är stor och det kommer också bli möjligt att hyra ut ytor till företag inom foto, video, reklam etc.

Vi är nog många som skulle glädjas över en sådan satsning. Det ligger ju verkligen i tiden då intresset för fotografi har ju aldrig varit större. Att Malmö skulle få en motsvarighet till Fotografiska i Stockholm känns verkligen som ett lyft.

Om allt går som tänkt kommer man att börja ombyggnaden nästa år och planen är att man kan öppna i början av 2015!

Presstöd

Läser i tidningen att det kanske är dags att avskaffa pressödet. Och det kan man ju verkligen tycka. Det var tokigt från början och skulle aldrig införts. Så här skrev DN, 4 januari 2011: ”EU-kommissionen anser att det svenska presstödet snedvrider konkurrensen och vill att det ska ändras så det stämmer överens med EU:s regler för statligt stöd.”

Hur mycket handlar det då om? Jo, drygt 500 miljoner betalas ut varje år, ofta till vinstgivande företag. Presstödet har funnits sedan mitten av 60-talet och var avsett att främja (den politiska) mångfalden genom att betala ut stöd till den näst största tidningen (som regel socialdemokratiska) på orten. Man införde även en reklamskatt för tidningar men med ett grundavdrag på 50 miljoner, vilket innebär att bara de mest framgångsrika tidningarna behöver betala.

Den tekniska kvaliteten på tryck av bilder i dagstidningar minns jag som riktigt usel på 60- och 70-talet. Första dagstidning att skaffa sig bättre tryckteknik i Malmö var det socialdemokratiska språkröret Arbetet, och den möjligheten fick man då man var den näst största tidningen i stan. Presstödet gav resurser att investera i bättre teknik än Sydsvenskan som var störst. Turerna kring tidningen Arbetet blev många men trots stort ekonomiskt stöd från skattebetalarna under många år gick tidningen till slut i konkurs år 2000 med ett underskott på bortåt 100 miljoner.

Fotnot
Bilden är inte från gamla Östberlin på 70-talet. Den är alldeles nytagen och visar baksidan av Malmö Opera (eller Stadsteatern som jag envisas med att kalla den).

Mirotar 35/2.8 för Sony Nex 5N

För ett tag sedan anpassade jag en optik från en Minox 35EL från mitten av 70-talet till att passa Micro 4/3. Det var ganska enkelt och resultatet blev bra. Då jag hittade ytterligare en trasig Minox hos Analoga Utposten fick jag för mig att anpassa den optiken till Sony Nex. Den här Minox-kameran var lite nyare, en 35 PL från 1982/83. Men optiken är samma; Color-Mirotar 35/2.8 vilket motsvarar ungefär 50mm på Sony Nex.

Kameran är enkel att plocka isär, en liten stjärnskruvmejsel är allt som behövs. Själva anpassningen är också ganska enkel. Förutom optiken och ett kamerahuslock behövs en svart filmburk. Burken kapar jag och använder som fläns för att anpassa registeravståndet så att objektivets avståndsskala stämmer.

Monteringen gick fint. Först limmar jag fast optiken i filmburken. Sedan justerar jag in avståndet, det är små marginaler och det är ju viktigt att det verkligen blir skarpt på oändlighet. När allt stämmer limmas flänsen fast i kamerahuslocket. Allt limmas med tvåkomponentslim.

Jag fick för ett tag sedan ett mail från en man som jobbat som kamerareparatör åt företaget som på sin tid importerade Minox. Han berättar om problemen med Minox 35 EL:

"Det fanns en plastplatta med spår inne i optiken och efter ett tag krympte plasten och slutaren upphörde fungera. Plattan fick bytas på i stort sett alla kameror vars serienummer började på 37xxxx.

Av Minox-kamerorna var nog GL-modellen den bästa. Men annars var det största problemet med alla Minox 35 att kamerorna inte var tätade mot smuts."

Nu är jag fått ett nytt objektiv till min Sony Nex måste det ju testas.Så det fick följa med till Västra Hamnen förra veckan. Optiken har ingen bländarskala, man får ställa på känn. Kan vara lite knepigt eftersom bländaröppningen inte är rund. Jag ser att jag borde bländat ner mer då kantskärpan inte blev så bra, speciellt inte i vänsterkant.

Det var ödsligt, kallt och blåsigt i Västra Hamnen, så bilderna fick lite undergångskänsla. Det är inte HDR, utan jag har maskat himlen, höjt kontrasten och mörkat ner.