Ett besök i staden Lund

Större delen av gårdagen tillbringade jag med att fotografera på gatorna i Lund. Det var Rei som föreslagit en fotografisk utflykt. Vi har gjort en sådan dagsutfärdtill Lund en gång tidigare. Men det var ett tag sedan, så det kunde ju vara dags för ett nytt besök.

Vi anlände med buss till Lund strax före elva, och bestämde oss för att det kunde vara bra att inleda vandringen med kaffe och wienerbröd hos Mormors. En fotofika.

Sedan blev det några timmars strövande kors och tvärs i de centrala stadsdelarna. Vi passade också på att besöka anrika Mattssons foto på Klostergatan. Främst för att botanisera i den begagnade avdelningen. Här fanns dock inget som vi spontant föll för. Så vi fortsatte vår vandring. Stannade och tog lite bilder där det passade.

Så småningom hamnade vi på Mårtenstorget där vi hälsade på hos Apple, då Rei ville titta närmare på en IPad. Eftersom jag själv är Ipadentusiast, tyckte jag naturligtvis att det var något han verkligen borde skaffa sig. Rei bestämde sig för att fundera på saken.

Lunchen blev snabbmat hos Burger King där Rei berättade att man varken på MacDonalds eller hos Burger King steker några burgare längre. Allt levereras färdiglagat, djupfryst. Sedan värmer man bara upp och monterar ihop vad kunden beställt. Det är därför man inte längre känner någon stekos och att det går så snabbt att få sin beställning. Det här hade jag ingen aning om. "Om du tittar på burgaren", sa Rei som är pedagogiskt lagd, "så ser du att den har ingen stekyta!" Och, minsann tror jag att han har rätt.

Efter ytterligare någon timmes vandrande på Lunds gator bestämde vi oss för att det kunde vara dags för återfärd. Nästan framme vid busshållplatsen kom Rei på att det nog var lika bra att han köpte sig en IPad. Sagt och gjort; vi återvände till äpplebutiken och efter Rei gjort sitt inköp gick vi sedan tillbaka till Bankgatan för att ta bussen mot Malmö. Rei hoppade av i Arlöv och jag fortsatte mot Malmö i en buss som blev alltmer populär. Vid varje hållplats steg det på en massa folk och snart var bussen knökfull av allvarliga manspersoner, uppsluppna ungdomar och några kvinnor med barnvagnar innehållande skrikande barn. Det tog en evighet att komma fram till Södervärn där jag kunde stiga av, lätt åksjuk. Nästa gång får det bli tåg.

Nu något helt annat

Visst är det helt fantastiskt att Searching for Sugarman fick en Oscar! Malik Bendjelloui är väl annars okänd för de flesta. Men jag ser att han som barn var med i Tv-serien Ebba och Didrik där vi såg bland andra Johan Widerberg och Helge Skoog. (En ur flera aspekter sevärd TV-serie från 1990) Men nu är han vuxen och filmregissör och Oscarsvinnare!!

Analog blomma

En gammal analog blomsterbild. Enkel och okomplicerad både till teknik och komposition. Den är tagen med en Nikon F4 och ett gammalt Nikkor 85/2.0 för cirka 15 år sedan. Filmen var en Ilford Delta 100. Jag gillar bilden för just enkelheten men också den dystra känslan som den förmedlar. Jag tycker den skulle kunna funka som omslag till en deckare eller något liknande. Eller nån dyster diktsamling. Men kanske inte som gratulationskort. Fast kanske ändå...

Jag läser att klädföretaget JC har problem med finanserna och hotas av nedläggelse. Även om jag väl inte i första hand tillhör företagets målgrupp tycker jag spontant att det känns väldigt trist. Anledningen är delvis nostalgisk. Jag minns att det 1962, när kvarteret Kronprinsen i Malmö var nybyggt, öppnade en butik med ungdomskläder som hette Junior Center. Modebutiker för ungdomar var inte vanliga vid den här tiden så Junior Center innebar en stor förändring i mina tidiga tonår. Åren har gått och butiken på Kronprinsen är borta sedan länge och Junior Center har blivit JC som först kom att stå för Jeans & Clothes och så småningom för Jeans Company. Men för mig finns fortfarande kopplingen till Junior Center kvar och ibland smyger jag in och köper jeans i deras butik på Mobilia. Jag hoppas den kommer att finnas kvar, jag uppskattar den goda servicen där.

Lutande tornet i Pisa 1980

Vid resan till Venedig 1980 blev det också tid för en vecka i Florens samt ett besök i Pisa. Bilderna från Florens har jag inte hittat och det enda jag minns från Pisa är lutande tornet, men det är ju det som staden är känd för. Tornet som är klocktorn till katedralen (som ingen bryr sig om) började luta redan under bygget. Totalt tog det över hundra år att få tornet klart. Men inte bara på grund av att man var osäker på stabiliteten, det kom också ett krig emellan. Hursomhelst, 1372 stod det klart; 54 meter högt med sju rejäla klockor i rummet överst. Det verkar som man haft lite bekymmer med att få upp alla klockorna då det sägs att de sista inte var på plats förrän nån gång på 1700-talet. Man kan se att klockrummet överst har en lite annan vinkel än de övriga sju våningarna. Får väl ses som ett försök att kompensera för lutningen. Arkitekten till tornet är okänd, kanske av förklarliga skäl.

Det fanns åtminstone då, inga skyddsräcken och sådant runt de första sju våningarna så man undvek att gå för nära kanten. Man kunde se en del människor stryka längs väggarna med lätt panikartad blick. 54 meter motsvarar ju ungefär ett hus på 17-18 våningar så det är ju ganska högt. Faktiskt högre än man förväntar sig. Klockrummet överst saknar tak, men det gick att ta sig upp kransen och härifrån kunde man se de sju kyrkklockorna hänga i en ring.

Vad som slår mig när jag tittar på bilderna nu är den nästan totala avsaknaden av människor. Men så var det att turista vid den här tiden. Glest med folk, sällan några avgifter och framförallt: inga köer.

Vid mitt besök kunde man röra sig obehindrat i tornet, men det stängdes 10 år senare då man ansåg att risken var överhängande att det skulle rasa. Efter att ha förstärkt grunden och även rätat upp tornet en aning kunde man åter öppna för besök 2001.

Februarisöndag

Trots visst inre motstånd mot vädret (cirka en minus) tvingade jag mig ut på en promenad. När jag väl kom ut upptäckte jag att det faktiskt inte var så illa utan tvärtom ganska skönt. Först förstod jag inte varför, men så märkte jag; det blåste inte. Det kanske låter konstigt, men bor man i Malmö så är blåsten nästan alltid närvarande. De dagar det inte blåser minns man.

Det pågick fotbollsmatch på planen vid Kronprinsen. Engagemanget var på topp bland juniorerna och påpälsade vuxna vrålade uppmuntrande ord. Vet förstås inte om entusiasmen bland de unga beror på möjligheten att kanske bli upptäckt som ett nytt Zlatan-ämne eller om man höll igång bara för att hålla värmen. Den stillastående målvakten ser lite frusen ut med sina röda öron.

Jag bestämde mig för att dra mig neråt Ribban. Ganska många, både motionärer och sådana som nöjde sig med att strosa med eller utan fyrbenta vänner hade sökt sig hit. Eftersom jag i ett ambitiöst tillstånd hade tagit med en kamera, letade jag motiv. Men inte bland alla svartklädda människor eller bland hundarna, nej lite mer spännade måste det vara. Någon hade satt upp en rostfri låda på en påle. Sådana här lådor brukar vara försedda med skyltar som varnar eller uppmanar, men inte den här. Kan ju bero på att lådan är ny och skylten är beställd men inte uppsatt. Känner att jag får titta hit igen vid ett senare tillfälle.

Den mest fotograferande byggnaden i stan, Turning Torso bildar en fin fond till den här delen av Limhamnsfältet. Och efter att ha konstaterat att stockarna som utgör hinder vid de årliga fälttävlingarna ligger kvar som de ska, styrde jag åter kosan hem till den uppvärmda bostaden.

Objektivet jag använde till de här bilderna är ett Nikon 18-135 som jag haft ett bra tag. Jag köpte det hösten 2008 tillsammans med en D80-kamerahus. Jag var nöjd med objektivet ända tills jag läste testerna som berättade hur dåligt det var. Men jag gillade optiken i alla fall. Emellertid så dog min D80 i höstas och jag bestämde mig för att satsa på spegellöst. Men hur det nu var så saknade jag det här med att titta i en riktig sökare. Jag har ju använt spegelreflex i alla år tidigare. Så, nu har jag köpt mig ett nytt kamerahus. En Nikon spegelreflex. Det här är mina första bilder med den. Med mitt gamla objektiv, 18-135. Jag återkommer till mitt val av kamerahus längre fram.

Venedig 1980, del 2

Ytterligare några bilder från Venedig tagna i maj 1980. Liknande motivval som i förra inlägget, samma ödslighet. Jag minns att resan till Venedig tog lång tid. Först buss från Malmö via Trelleborg /Sassnitz till München där det blev uppehåll några timmar. Sedan blev det nattåg till Venedig. Sammanlagt tog resan ca 36 timmar. Inget hotell var bokat i förväg, det behövdes inte. På stationen i Venedig gick det folk omkring som ägde små hotell och pensionat och frågade ifall man sökte någonstans att bo; pensione? Vid den här tiden kunde man bo både billigt och bra, och framförallt äta gott. 

Venedig 1980

Jag har åter gjort några utgrävningar i det gamla analoga arkivet.Hittade några filmer från en resa till Venedig i maj 1980. Jag kommer ihåg att jag kopierade en hel del av bilderna när jag kommit hem och gjorde en liten utställning. Jag minns också att bilderna blev ganska uppskattade. Men nu när jag har skannat in de fem filmer jag hittat känner jag mig ganska besviken. Var det inte mer än? Om än hyggliga kompositioner, så ganska tråkiga. Nästan inga människor, inget liv. Känns nästan som pesten dragit fram i mina bilder. Jag har tidigare berättat om mina öde bilder, och de här är faktiskt ifrån ungefär samma tidsperiod. Min ödsliga period. Kanske blir de bättre om man tittar på dem ett tag? Jag vet att jag också har några rullar diafilm från resan någonstans. Med förmodligen likartade motiv.

Kameran var Nikon FM och jag brukade resa med två objektiv; 35 och 85mm. Filmen var Trix, det fanns inget annat.

Apropå skanning så tycker jag att jag börjar bli om inte kompis så i alla fall lite bekant med min skanner. Jag torkar glaset med antistaticduk, negativen med en stor mjuk pensel och blåser till sist negativen med gummiblåsa. Det blir praktiskt taget dammfritt.

När det gäller inställningarna på skannern så har jag börjat använda exponeringsautomatiken, men sänker generellt kontrasten och ändrar mättnaden till mörkare vid behov. Oskarp mask stänger jag av (programmet envisas med att ha den på som standard). Automatisk dammborttagning använder jag inte, dels tar det för lång tid, dels tar den bort detaljer som den tror är damm.