Irving Penn på Moderna museet i Malmö

Man får bara inte missa ett tillfälle som detta. Att se en utställning med bilder av Irving Penn i hemstaden gör mig glad. Alltör ofta när det visas fotografi i sådana här sammanhang är det så kallad ”konstfoto” (lägg märke till de välförtjänta citationstecknen) Det vill säga taffligt framställda obegripligheter som måste förklaras i långa ordrika kataloger. Alltså så långt ifrån talesättet: ”En bild säger mer än 1000 ord”, som man bara kan komma.

Därför är det extra roligt att se Irving Penns fantastiska bilder. Majoriteten av bilderna är beställningsverk av tidningen Vouge, alltså kommersiell fotografi. Och av högsta klass.

Man ska inte glömma att även så gott som alla de stora mästarna i klassiskt måleri på sin tid ju var kommersiella. Man hade sina uppdragsgivare som gav konstnären sitt levebröd, oftast kyrkan eller någon adelsman. Men för Penns del var det alltså Vouge som till stor del var uppdragsgivaren.

Hoppas verkligen på fortsatta utställningar med fotografiska bilder av hög klass. Gärna av de klassiska fotograferna. Men gärna också bilder av samtida kommersiella fotografer. Det är inspirerande för alla intresserade, vare sig man har foto som yrke eller hobby. Och intresset för fotografi har aldrig varit större än vad det är idag. Jag tror också att en utställning som Irving Penns klassiska bilder kan göra att intresset för analog fotografi ökar bland fotointresserade ungdomar uppvuxna med digitalkameror.

Utställningen pågår till den 2 september. Missa den inte! Det är sällan man får en sådan upplevelse för den 50-lapp inträdet kostar.

Samtidigt pågår en utställning av Niki de Saint Phalle som man gott kan titta på när man ändå är i huset. Det här är något helt annat. Men ändå sevärt tycker jag. I stora drag kan man dela upp hennes utställning i två delar. Hon visar oss dels en ganska mörk, rentav dyster värld.

Den andra delen är betydligt gladare, färgrik, nästan naivt lycklig. Det går säkert att göra djupa analyser av det här och och det är möjligt att jag har helt fel. Men tolkningen är fri och spontant gillar jag vad jag ser, både det mörka och färgglada. Jag ser en passion i verken som är lätt att ta till sig.

På Moderna pågår också något som kallas Propro Prop och som är verk att lyssna till. Det är en samling elektronmusik gjort mellan 1963-2012. Mycket kan nog upplevas mer som ljudeffekter än musik. Mina egna erfarenheter av den typen av musik inskränker sig till rastlösa försök att lyssna på Stockhausen på 60-talet eftersom jag hört att gitarristen i The Who, Pete Townshend var inspirerad av honom. Jo, och så en konsert med Jimi Hendrix i Lund (1968?) där det ingick en hel del feedback och elektroniska disharmonier. Kan väl säga att jag föredrog både The Who och Jimi Hendrix framför Stockhausen.

Verken som spelas upp på Moderna ligger som en slinga så man kan gå in i rummet, sitta ner ett tag och lyssna och gå som det passar. Ett kul initiativ.