Fest på gatorna i Malmö

Det är festival i Malmö. Vilket betyder massor av folk på gator och torg

En delegation någonstans ifrån blir lotsade omkring. Undrar om de tror att det alltid ser ut så här i centrala Malmö. Det torde bli en chock för de som till äventyrs skulle återvända någon gång, i tex november…

Försäljaren av smycken utstrålade en viss värdighet, trots halsbandet.

Metropojkar delar ut tidningar och betraktar intensivt den kvinnliga delen av målgruppen.

Det gäller att ligga i, marknadsföringen är viktig i alla sammanhang. Speciellt den personliga.

Trängseln är stundtals ganska kompakt.

Även om en del områden är lite glesare finns det ändå en viss, men kanske lite mer dämpad festivalstämning.

Här sitter de coola killarna med mörka glasögon.

Många som vanligtvis knappast sticker näsan utanför dörren av rädsla för både det ena eller andra, spankulerar nu helt frimodigt omkring. Visserligen med ett fast grepp om väskan, men ändå.

Fast en del ser lite förskräckta ut, men kanske är de ovana vid folksamlingar.

Cafe i bakluckan på en Piaggio verkar kanske inte så seriöst. Men det är riktigt gott kaffe. Betydligt bättre än hos många av de etablerade stationära cafeerna.

Halmtak och käpp var förr en klassisk utstyrsel för en gentleman sommartid. Kanske något att fundera över för en mogen man.

Här man kan se ett visst släktskap och inte bara genom frisyren, även i klädsmaken finns det något gemensamt.

Man kan bli avritad. Fast som karikatyr, vilket förutsätter en god självkänsla hos motivet. Det var ingen kö till konstnären. Kanske säger en del om oss Malmöbor.

Burksamlarna ligger i, konkurrensen är stenhård. En del stirrar lystet på folk som går med en burk i handen och frågar djärvt ifall de druckit klart. De som blir utsatta för detta lämnar raskt över burken.

Man kan också få sig gjort ett ballongdjur . Eller något annat, det är bara att önska. Jag såg två barn som pucklade på varandra med ballongsvärd. Alla önskemål blir tillfredsställda.

Fotnot
Malmöfestivalen (som för övrigt delar upp stadens invånare i två läger; de som älskar den och de som hatar den) är årligen återkommande sedan 1985.
Man har försökt sig på en liknande festival även i 08-området (fast naturligtvis i kolossalformat, som det anstår). Men trots inträdesavgift och en massiv (gratis) marknadsföringsinsats i nationell TV, fick man det inte att fungera ekonomiskt. Malmöfestivalen är nog knappast någon god affär heller, men jag tror att politikerna biter ihop. Man får väl spara in på barnomsorg, sjukvård eller liknande.

Panasonic GF1, 20/1.7

Åter i Malmö hamnområde

Det här är väl knappast rätt plats för en panoramabild, men jag kunde inte låta bli. Bilden är tagen i Malmö inre hamnområde, från Beijerskajen i riktning mot Kockums varv (eller vad som återstår av det). Längst till vänster i bild skymtar Nordmills silos och längst till höger ligger klaffbron. I mitten ser vi Turning torso och Kockums kontorsbyggnad.

Bilden är hopfogad av sju bilder. Jag använde stativ, men hade bara en enkel kulled utan panoreringsmöjlighet så jag fick vrida hela stativet. Men det gick ju bra det också.

Kockums kontorsskrapa från 1958 är med sina 65 meter fortfarande en av de högre byggnaderna i staden. Byggnaden gick under namnet "gängtappen" i folkmun pga sin form. Jag tror att man ändrat bla färgsättningen på fasaden. Jag vill minnas att byggnaden tidigare hade vita "knutar" och att fönsterna var annorlunda. Men förändringen har smugits på så jag vet inte riktigt. Hursomhelst känns den inte så 50-talistisk längre.

Längre västerut, på Neptunigatan hittar man denna stillsamma vy med Turning torso i fonden.

På bron mellan Södra varvsbassängen och Citadellshamnen finns det här eleganta räcket.

En kanotist eller möjligen en kajak-man? Hursomhelst är han på väg mot Citadellshamnen i en hisnande fart.

Lite längre österut på Neptunigatan ligger Nordmills byggnader med sina silos.

Det är roligt att se dessa genomtänkt färgsatta byggnader som i vissa vinklar ger ett nästan klassiskt sydeuropeiskt intryck.

Jag läser att färgsättningen gjordes på 1980-talet av Perry Martin.

Man har genom åren lyckats anpassa nybyggnationen till den befintliga på ett så snyggt sätt att helhetsintrycket blivit mycket harmoniskt trots de olika byggnadsstilarna.

De äldsta delarna är från 1880-talet och sedan har det byggts på efterhand. Fascinerande att alla byggnaderna fick stå kvar under rivningsraseriets 70-tal men också att de slapp undan med att bli totalt söndermoderniserade. Men här hade våra politiker på den tiden uppenbarligen inget inflytande. Tackolov.

Mitt emot Nordmill står det något som påminner om en ruin. Antar att det ska läggas nytt tak och sättas i fönster så småningom. Fint att 70-taletspolitiken är borta. Att man kommit till insikt att även gamla byggnader har ett existensberättigande. Men ändå lite märkligt att just den här fick stå kvar?

Ännu en bit österut, vid Styrmansgatan hittade jag denna moderna fasad. Man får känslan att arkitekten lekte med Lego som barn.

Nikon D80, Nikkor 28-70/3.5-4.5D, Tokina 20-35/3.5-4.5

NYC en sommardag 1972

Manhattan ligger praktiskt taget övergivet denna sommardag 1972. Det är söndag och då jobbar man inte, och eftersom de flesta pendlar till sina arbeten och nu väljer att stanna hemma så blir det tomt, riktigt tomt.

De här bilderna är skannade från en rulle film tagen vid ett besök i New York City 1972. Inga märkvärdiga bilder, snarare rena turistbilderna. Jag vet att det fanns fler, mer intressanta rullar från besöket men de tycks ha förkommit.

Hursomhelst var söndagens stillhet en stor kontrast mot vardagen då trafiken brusade och gatubilden dominerades av gula taxibilar av märket Checker.

Ville man se folk en söndag fick man ta sig till China-town där den bofasta befolkningen och turisterna höll igång folklivet.

Eller kanske en tur till Battery Park och titta på färjorna som transporterade turister till Liberty Island och Frihetsgudinnan.

Och kanske även åka med själv.

Från färjan kunde man bland annat se World Trade Centers tvillingtorn som praktiskt taget var färdigbyggda. På bilden skymtar man en byggkran på taket på det ena tornet. Invigning skulle blev det först 1973.

Så ville man se staden uppifrån sommaren 1972 så var det fortfarande Empire State Building som gällde.

Filmerna jag använde var Kodak Plus-X, och de råkade bli aningen misshandlade i framkallningsprocessen. De blev överframkallade vilket resulterade i hög kontrast och ett betydligt grövre korn än det var tänkt. Inte kan jag skylla på någon heller, det var jag själv som framkallade.

Man kan säga att jag lyckats kombinera lägre filmkänslighet med ett grövre korn. Det sämsta från två världar…

Pentax Spotmatic, Takumar 55/1.8

Malmö spårvägsnät

Träffade av en händelse på museets spårvagn häromdagen. Den är bara i trafik under sommaren och går mellan stadsbiblioteket och museet. Tjugo kronor kostar äventyret, men eftersom jag var till cykel, avstod jag. Det får bli en annan gång.

Elektrisk spårvagn har funnits i Malmö från 1906 fram till 1973. Min far, som föddes 1911, berättade en gång för mig att han hört av sin far att när man övergick från hästdragna spårvagnar till elektriska, gick det en man till fots före spårvagnen och varnade allmänheten genom att ropa: ”Se upp för elektrisk vagn!”. Detta berodde på att spårvagnen nu var näst intill ljudlös och tidigare hade fotgängarna ju hört klappret från hästhovarna mot gatstenen och kunde lämna plats.

Min far blev för övrigt ganska upprörd när spårvägstrafiken lades ner (samma år som oljekrisen) 1973. Han tyckte det var ett oerhört slöseri att riva upp ett lagt spårvägsnät. Han menade att nästa politikergeneration säkert skulle vilja införa spårvagnar igen och då skulle kostnaderna för att lägga nya spår bli enorma.

Pekoralvarning! HDRbilder

Blandade bilder från några kvällsfotograferingar på Ribersborg i somras. Alla bilderna är hoplagda av tre exponeringar (HDR).

Word Trade Center 1990

Det här inlägget består av drygt 20 år gamla bilder som jag skannade in i vintras. Nu är det dags:

Ett besök på World Trade Center i New York 1990

När man stod på observationsdäcket 417 meter upp i norra tornet och såg bort mot det södra, kunde man i sin vildaste fantasi aldrig ana att de här byggnaderna bara skulle finnas ett drygt decennium till.

Vi var ett gäng som blev bjudna på en kortresa till New York i mars 1990. Mina reskompisar valde alla att ta med sig med sig avancerade systemkameror.

Autofocus och inbyggd motor i kamerahusen hade gjort att kamerorna vuxit rejält i storlek i förhållande till tidigare. Utvecklingen hade ju under 70-talet gått mot att systemkamerorna hade blivit mindre, kompaktare men ändå gedigna. Men nu gick det nu raskt på andra hållet; större och plastigare.

Eftersom jag ogillar att kånka på mer grejor än jag har användning för, valde jag från samlingen ett 15 år gammalt Pentax ME-hus med en 40/2,8. Jag tog med ett tele också, minns inte vilket men det var kort i alla fall, förmodligen en 85:a. Filmen blev Ilford XP1 som jag exponerade efter 200 ASA.

Naturligtvis blev jag utsatt för diverse kommentarer från mina modernare kompisar. Frågor som: ”Har du lånat kameran på museet?” och liknande tillrop förekom. Ännu roligare blev det när de fick reda på att jag fotograferade i svartvitt. Viss avund väckte det dock när det visade sig att jag var den ende som kunde stoppa min systemkamera i rockfickan och sålunda ha den med överallt.

Det blev ganska få bilder från WTC och egentligen rena turistbilder. Men nu har ju tiden gjort att man kan se andra värden i bilderna.

Jag har aldrig varit begränsad av den utrustning jag haft. Jag tror att man missar fler bilder på grund av att man köpt på sig alltför omfattande och tung utrustning som man sedan inte gitter släpa med sig.

Pentax ME, 40/2.8