Var som sagt i Beijing häromveckan. Ett intressant besök på många sätt. Det som överraskade mest var nog den uppmärksamhet vi mötte av folk på gatan. Där var nämligen väldigt få västerlänningar. Vi såg några enstaka vid de mest kända platserna; Himmelska fridens torg, Förbjudna staden och naturligtvis Muren. Men annars på våra irrfärder i staden så var det bara kineser vart man såg. Många turister naturligtvis, men de var också kineser.
Man kan lugnt säga att folk lade märke till oss. Det hände vid flera tillfällen att kinesiska turister ville fotografera varandra tillsammans med min fru, själv var jag av någon anledning inte lika intressant. Man vill ju gärna smälta in för att kunna fotografera, men det är inte så enkelt när man är bevakad hela tiden. Barn stirrade så de glömde se sig för utan gick in i varandra.
Apropå barn så har man ju lagstiftat om enbarnsfamiljen, så det drällde ju inte av barn precis. Barnvagnar såg vi inte en enda, de som var ute med sina barn gick och bar på dem, och riktigt små barn såg vi inga alls. De växer förmodligen upp inomhus.
Cyklar ska det ju finnas många i Kina, men inte i Beijing. Cykelbanorna är väl tilltagna, men cyklisterna är förhållandevis få.
Cyklar ska det ju finnas många i Kina, men inte i Beijing. Cykelbanorna är väl tilltagna, men cyklisterna är förhållandevis få.
Biltrafiken däremot är hysterisk. Det blir väl så efterhand som folk får det bättre ställt. Alla bilar har körförbud en dag i veckan efter ett system som bygger på registreringsskyltens slutsiffra. Jag antar att det även finns andra trafikregler, men det var inget man märkte av som fotgängare, mer än att bilarna tycks ha företräde i alla sammanhang.
Fotgängarna är som sagt lågt rankade, övergångsställen som saknar trafikljus invaggar en bara i falsk säkerhet så de gör man klokast i att undvika. Rött ljus behöver bilisterna inte bry sig om vid högersväng, så man måste se upp även om man som fotgängare har grönt eftersom bilarna i innerfilen ju bara kör.
De två- och trehjulingar man ser är mestadels eldrivna och följaktligen ljudlösa, vilket är lite lömskt då de dels är snabba men också att de lika gärna kör på trottoarerna. Men de tutar om man råkar vara i vägen. Bensindrivna motorcyklar och mopeder finns inte, är antagligen inte tillåtna.
Att som bilist köra slalom i filerna är inte bara tillåtet, det verkar snarare vara ett påbud. Man får också tuta, gärna mycket och länge, det hör liksom trafiken till. Men – det tycks inte som den genomsnittlige kinesiske bilföraren blir speciellt upprörd. Vi åkte taxi ganska flitigt, då det var billigt och staden är stor, riktigt stor (lär ju hysa drygt 20 miljoner människor). Och inte vid något tillfälle blev föraren upprörd och muttrade eller svor över trafiktillståndet och hötte åt sina usla medtrafikanter.
Alla som åkt taxi i Rom eller Paris vet vad jag menar. Men sådant beteende såg vi inte i Beijing, utan man bränner på och tutar och far som en skållad råtta i filerna, med vad som åtminstone på ytan verkar vara stort jämnmod. Dock får man som passagerare kolla så att chauffören startat taxametern, annars vet man inte vad det kommer att kosta.
Språket vållade vissa problem eftersom väldigt få pratar engelska och skrivtecknen är helt omöjliga att begripa för en västerlänning. Det blev mycket pekande och gestikulerande. Siffrorna är desamma, vilket ju underlättar. Prutning och förhandlingar sker via miniräknare.
Vi hade med oss ett block med nyttiga ord nedskrivna på kinesiska som en god vän hade hjälpt oss med. Vissa svårigheter uppstod ibland när vi skulle fråga efter vägen, då vi inte kunde uttala gatunamnet korrekt och det stod med vanliga bokstäver på kartan vilket gjorde att bara vi kunde läsa det. Men förutom karta har jag alltid en kompass med när vi reser, så att vi i alla fall går åt rätt håll.
Folk är vänliga och trevliga, men det är som sagt svårt att ta några obemärkta bilder. Så ibland blev det till att fråga; jag pekade på kameran, tittade på personen, log och sade: okej? Ibland blev det nobben, men för det mesta gick det bra. Jag siktade vid ett tillfälle på en polis, han höll omedelbart upp handen, såg bister ut och skrek något åt mig. Jag tolkade detta som ett nej.
Vi försöker alltid så gott det går att ta seden dit man kommer, och är man i Kina finns det ingen anledning att leta västerländsk mat utan man äter av det lokala utbud som finns. Även de enklaste matställena serverar god, väl tillagad mat. Man äter med pinnar och ölen heter Yanjing som tyvärr är åt det amerikanska smaklösa hållet, men det får gå, då den i alla fall inte är fullt lika urvattnad som Budweiser.
Nikon D80, 18-135/4.5-5.6
