söndag 1 juni 2014

Gatufoto


Fick för ett tag sedan frågan om jag kunde berätta lite om min syn på gatufoto. Och lite om hur jag själv gör när jag plåtar. 
I princip kan man dela upp förhållningen till gatufoto genren i två läger. Strömholm och Bresson. Skillnaden är ganska stor. Strömholm betonade vikten av att vara delaktig. Bresson snarare  motsatsen. Strömholms gode vän Lasse Söderberg skriver vid ett tillfälle att han är förundrad över Strömholms sätt att närma sig och fotografera utsatta människor. Han lägger till: fast de verkar inte bry sig. Hursomhelst blev det bra bilder när Strömholm tog fram kameran.
Bresson smygfotograferade. Han kunde positionera sig vid en lämplig plats och vänta på att något som passade in skulle hända. Var en del av omgivningen mörk kunde han vänta in en ljusklädd person för att ta en exponering när kompositionen bra perfekt. Han hade tålamod och han förivrade sig inte. Han klädde sig propert och ville inte bli tagen för yrkesfotograf. Han ville snarare ge sken av att vara en hobbyfotograferande kontorsmänniska. Men det blev bra bilder.
Vill tillägga att jag anser mig inte på långa vägar vara inte ens i närheten av vad dessa båda fotografer kunde åstadkomma. Men man kan inte undgå att bli inspirerad av deras bilder.



Jag frågar sällan om jag får ta en bild. Det händer, men då är det inte gatufoto utan ett gatuporträtt. Pratar man med sina motiv har man ju egentligen också påverkat det dokumentära värdet. På bloggen skriver jag alltid om jag pratat med den som jag plåtat. 
Men jag gillar gatuporträtt och har tänkt mycket på att ta försöka mig på att göra en serie bilder av människor på stan. Men det har inte blivit av.  
Jag försöker ta bilder utan att märkas, men jag skjuter inte hur som helst utan komponerar bilden på skärmen. Jag fotograferar oftast från brösthöjd och använder en kamera med vinklingsbar skärm. Lite som att använda schaktsökare. Det svåra är att hålla kameran i våg. Jag har ett vattenpass i tillbehörsskon och ett i sökaren, men ofta blir det krokigt i alla fall. Och jo, man måste gå nära. Inte ha för mycket saker som stör med i bilden. Också ska skärpan hamna rätt. Det blir en hel del oskarpa bilder som får kasseras. Oftast är det autofokusen som hamnar fel. Men trots det är det toppen med automatik i alla dess former. 
När jag plåtar utomhus i bra ljus, använder jag ISO 200 och programautomatik. I mulet väder och skugga blir det ISO 400, bländarautomatik och 1/250. Inomhus ISO 1600, bländarautomatik med tiden inställd på 1/125. Det är riktvärdena, sen får man justera efterhand. Jag kör aldrig helt manuellt. Men eftersom jag inte vill fräta ut högdagrarna blir det mycket kompenserande. Standard är minus 1/3 steg. Finns det ljusinslag eller ljusa föremål med i bilden kan det bli minus 1-1.5 eller mer. Aldrig plus. Det besvärliga är att komma ihåg att ställa tillbaka justeringarna sen. Och att ändra värdena när man tex går inifrån och ut. Det blir fel ibland. Det blir fel för jag är så bekväm med automatiken att jag ibland glömmer grundinställningarna. Har kanske med åldern att göra, vet inte riktigt.



Extra hänsyn får man visa när man plåtar på platser där man egentligen måste ha tillstånd. Som på varuhus. Och så på platser där det inte är tillåtet. Då måste man vara riktigt diskret. Där det är känsligt använder jag en kompaktkamera, en Canon S90. MaxISO med den är 400. Sen blir det gräsligt brusigt. Annars inomhus använder jag Panasonic G5 som klarar ISO upp till 1600 bra. Den har också ett elektroniskt slutarläge där den är helt tyst. 
Jag använder som regel två fasta objektiv. Panasonic 20/1.7 och Olympus 45/1.8.  Ibland ett Olympus 12-50. Men det är ljussvagt och förhållandevis klumpigt. Men praktiskt ibland.
20/1.7 är perfekt när det är mycket folk i rörelse och man kan komma nära. Men Malmö är en ganska gles stad och ofta blir det bättre och renare kompositioner med 45/1.8 som nog är favoriten. Jag har alltid gillat korta telen, även på den analoga tiden. Det blir bättre perspektiv och, åtminstone för mig, snyggare kompositioner. 
Jag har också en vidvinkel till min Panasonic; en 14mm. Men då måste det vara riktigt mycket folk. Så man kommer nära på ett naturligt sätt. Annars fixar jag inte det. 


Jag försöker alltid komma så nära som möjligt. Man vänjer sig vid utsnittet för de båda objektiven så man har rätt så bra koll på när man måste ta ett steg fram eller tillbaka. Det finns dom som kör med vidvinkel, stor sensor, många pixlar, skjuter från höften på behörigt avstånd och beskär hårt efteråt. Och det är klart att man ska beskära om det behövs. Med det känns bra om man får till en hygglig komposition i sökare.
Ändå blir kassationen hög. Tar jag 100 bilder kan 50 kasseras direkt. För det mesta är det skärpan som hamnat fel. Och folk som kommit emellan, vänt sig bort sig. Har jag tur kan jag använda 15-20 st i bloggen. Och ska man vara riktigt kritisk så är det väl bara två bilder som är riktigt bra.



Kan tilläggas att alla bilderna i det här inlägget är tagna med kameran i ögonhöjd. Men det är bara personen på sista bilden som lägger märke till mig. Vilket inte är så konstigt då jag står en bit ut i gatan med kameran uppe.

9 kommentarer:

  1. Hej,
    Tack för ditt inlägg om gatufoto. Jag har inte varit hemma, så jag har inte kunnat se det förrän nu.
    Det var informativt och tänkvärt.
    Dina inställningar i kameran suger jag åt mej och dom skall jag prova. Och det lustiga är att i förra veckan så beställde jag ett Panasonic 20/1.7.

    Men det är det där smusslandet och smygandet med kameran som tar emot. Och du säger ju själv att du går nära och har kameran i brösthöjd. Reagerar inte folk? Eller ... Men det släpper kanske efterhand.

    Men dina bilder visas bara som ett stort utropstecken.
    Tack än en gång.
    Olle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker absolut inte man ska smyga med kameran. Det skulle kännas om man höll på med något skumt eller skamligt. Jag är öppen med att jag har en kamera i handen, men jag gör inte så mycket väsen av mig. Jag plåtar vanliga människor i vardagen. Jag undviker att plåta utsatta människor som tiggare och hemlösa. Det händer att jag tar en bild på någon som kan räknas in i den gruppen, men då frågar jag alltid först. Följdfrågan brukar bli, om jag har några kronor över. Vilken jag ju har. Och bilden blir ju ett porträtt sannare än gatufoto. Jag tar nästan aldrig bilder på barn. Barn är roliga, men det känns som det är läge för missförstånd om man plåtar barn på stan som man inte känner.
      Men folk ser att jag plåtar. Men kanske inte just i det ögonblick som dom själva kommer med på bild. Jag har faktiskt inte fått många tillsägelser; jag minns en gång på Malmö konsthall, och en gång när jag plåtade en skylt jag tycker var komisk i ett skyltfönster. Butikschefen kom ut på gatan och sade åt mig att jag inte fick plåta butiken. Jag svarade vänligt att det fick jag visst. På konsthallen var det ju bara att acceptera tillsägelsen. En gång fick jag en skarp tillsägelse av en arg polis i Peking. Även där fick jag ligga lågt.
      Jag er också att mina bilder inte finns i bloggen. Jag vet var som är fel, måste lägga in bilderna på nytt, men jag är bortrest och kan inte fixa det förrän nån gång i nästa vecka.
      Tack för din kommentar, och ha det fint!

      Radera
  2. Hej Stig!
    Det var ett tag sedan jag kommenterade något, men jag kollar dina bloggar med jämna mellanrum. En liten kommentar till det här med gatufoto. Jag har köpt en samsung nx 1000 på ebay, för att köra mina gamla canon fd objektiv. Och så råkar jag ha en samsung smartphon också som jag hittade en app till för att styra min kamera med. Toppen jag kan sitta med kameran på magen i en rem runt halsen, och sen sitter jag och flippar på mobilen, och mobilen fungerar som sökare, och vem kan gissa att jag faktiskt fotograferar? Alla sitter ju och pillar på sina mobiler.Så det är ju perfekt om man vill vara så osynlig så möjligt som fotograf. Fungerar ju som fjärrutlösare också när man fotar annat, Sådan app finns säkert till Iphon och andra kameror med WiFi också. Håller med föregående talare att dina senaste bilder bara visas som utropstecken.

    Ha det bra Stig
    Med vänliga hälsningar
    Arnbjörn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arnbjörn,
      blir det inte svårt att komponera bilden. Du måste väl då sitta och vaga med kroppen fram och tillbaka hela.
      Men jag antar att du menar att det funkar att göra på det sättet. Idén är god.
      Olle

      Radera
    2. Intressant det du berättar om. Jag hade ingen aning om att man kan fjärrstyrda kameran med telefonen. Fast jag vet inte om det är min grej riktigt. Men det kan säkert vara användbart vid något tillfälle. Man kan ju tex rigga upp en kamera vid fågelbordet.
      Ha det fint, Arnbjörm!

      Radera
    3. Vad har hänt kan inte se dina bilder bara ett utropstecken, fel hos mig eller?
      /pivaren

      Radera
    4. När, det krånglade till sig kan man säga. Fick lägga in bilderna på nytt. Jag har varit bortrest en vecka, såg det försent och kunde inte rätta till det förrän nu.

      Radera
  3. Det har varit utropstecken en lägre tid nu!
    Kanske dags att byta till frågetecken?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller kanske ska man sätta punkt? Nä, det är verkligen dags att komma (,) igen !
      (Det ska fungera nu)

      Radera