En blomma till Pentti

Jag var på begravning i går. En vän, Pentti Melarti har gått bort. Han och jag träffades egentligen inte så många gånger eller särskilt ofta, men jag såg honom ändå som en god vän. Han var en mycket speciell människa och det var lätt att tycka om honom. 
Jag har aldrig träffat någon som kunde så mycket om konst och samtidigt varit så ödmjuk inför kunskapen som Pentti. Han var också den skickligaste pedagog jag mött. Något de flesta vet och få tillämpar, är att en bra pedagog hittar eleven på den nivå han eller hon är på och utgår från den i sin undervisning. För Pentti var detta en självklarhet. Han var också ständigt nyfiken. Han verkade tycka att allt var intressant. Vilket gjorde att man inte behövde vara orolig att verka dum eller ställa en fråga där man var rädd att svaret kunde verka självklart. Pentti såg varje fråga ur ett vidare perspektiv. Han var hela tiden öppen för intryck och jag tror att han älskade undervisa bland annat just för att en bra lärare inte bara lär ut, utan också lär av sina elever. Och ingen kunde vara en bättre lärare än Pentti. Vi är många som saknar honom.  

Jag har skrivit om Pentti tidigare, om hur han fick mig att se på konst med nya ögon.

Lagrade bilder

Några bilder från blandade händelser de senaste månaderna. Tex Linan i augusti. Som vanligt en trevlig upplevelse med massor av människor. Jag ställde ut Malmöbilder. Har redan börjat fundera på vad jag ska visa nästa gång. Bilder jag inte tagit än eller riktigt gamla bilder? Får se vad det blir.

Resor har det inte blivit. Har hållt på med lägenheten. Spackla/slipa/måla om och om igen. Men jag åkte till Höör. Gick som en vanlig man på byns gator. Fikade. En sann turist. 

En utflykt tid Helsingborg och Dunkers för att kolla på Hans Geddas bilder. Jag tycker mycket om att titta på fotografi hos Dunkers. Det blir alltid en bra upplevelse.

Jo, också har jag varit i Vitaby. Lennart på Analoga Utposten har ett sommarhotell där. Jag var där några dar och kittade fönster. Bilden visar matsalen på hotellet. 

Har också varit på vernissage på Still Kiking Gallery på Vintergatan. Det var en graffitikonstnär, Bates, som ställde ut. Jag känner till honom sedan tidigare, tycker nog han är en av de bästa i sin genre. Han är faktiskt duktig även när han gör tavlor. De flesta som målar graffiti klarar inte av ett mindre format som ska kunna hänga på en vägg hemma. Men Bates funkar. Fick också tillfälle och prata med honom. Han blev glad när han fick höra att jag kände till en jättestor (olaglig) målning som han gjort på dåvarande stationen på Svågertorp för många år sedan. 

Jag tog lite bilder på utställningen, men Bates ville inte synas på bild. Han vill vara lite hemlig. Lite mystisk som han sade. Han är dansk, men har bott i Malmö i tio år. Lite konstigt, man tycker ju att Köpenhamn har mer att erbjuda en konstnär än Malmö. Men han trivs här.

Apropå utställningar så hade Rei Trulsson och Nelly von Trott fotoutställning i vattentornet i Pildammsparken. Det var många år sedan jag besökte vattentornet. Faktiskt fin miljö att ställa ut i. Det verkar ju begränsande med runda väggar, men det var hur bra som helst.

Information sprids inte enbart på Facebook. En del trycks och klistras upp i det fysiska offentliga rummet.

Huvudlös vuxen på trottoar i Höör.

Ett avtryck på Konsthallen

Ett avtryck på Ribersborg.

På promenad runt dammarna.

Lördag på stan

Lördagar brukar jag ta en promenad i stan. Första målet brukar bli Sopstationen, återvinningsbutiken nere vid Slagthuset. 

Idag gick vägen genom gamla väster, en stadsdel som av en händelse överlevde rivningsraseriet på 70-talet. Vet inte varför rivningarna inte genomfördes, då det verkade finnas en plan för total utplåning av äldre kåkar på den tiden. Man hann väl inte med.

Jag fortsatte min promenad längs Norra Vallgatan. I byggnaden med tornet på Hjälmarekajen håller (eller kanske höll?) hamnförvaltningen till. 

Och mitt emot, på andra sidan N Vallgatan ligger Kebablandet. Jag minns att dom en gång i tiden låg betydligt mer centralt i stan, men tvingades flytta pga saftiga hyreshöjningar.

Och sidan om Kebablandet ligger en restaurang med tüska förtecken där maten smakar som precis som hemma hos "mutti".

Vid sidan om hamnförvaltningen ligger det här gula huset. En gång i tiden var det hamnkaptenens bostad. Nu är det en krog som huserar här.
Det fanns inga fynd för mig på Sopstationen den här gången (heller). Men det är alltid intressant att kolla det varierande sortimentet. Man vill ju inte missa något som kan berika ens liv.
Sen bar det iväg mot Triangelns köpcentrum, jag såg framemot en kopp kaffe hos Kals. Passerade Gustav Adolfs torg på vägen. Såg en en smärre folksamling med hundar och stannade till. Tänkte att där det samlas hundar brukar Rei dyka upp. Och jodå, han var där. Han gick runt och plåtade hundar med sin telefon. Anledningen var att hans kamera var på verkstaden efter att ha gått i backen. Men han verkade glad ändå.

Vägen fortsatte och folktätheten ökade. På Södra Förstadsgatan var aktiviteten stor. Både unga människor som spred olika slags budskap och ett varierande utbud av gatumusikanter.
Jag nådde så småningom fram till Triangeln för en kopp av stans bästa kaffe hos Kals (inte reklam, bara fakta). Trängseln var kompakt inne i varuhuset, så när jag fått mitt kaffe sökte jag mig tillbaka ut i verkligheten. Fast på baksidan denna gången, lite lugnare. Satte mig i solskenet utanför konsthallen och njöt av kaffet. Läste på skylten att det pågick en utställning som jag inte sett. Får väl erkänna att den långa titeln fyllde mig med skepsis. Det brukar ju vara så, att ju längre och mer komplicerad titel - desto mer krystat innehåll.

Nåväl, när jag var klar med kaffet och bestämt mig för att ge konsten en chans, steg jag in i helgedomen. Först fanns där ingenting, väggarna gapade tomma. Men det fanns en byggnation i mitten av lokalen bestående av enkla uppreglade väggar. Jag såg ingen ingång, utan tog ett varv runt bygget. Jag förstod att det måste pågå något därinne då man hörde en kaskad av märkliga ljud därifrån. En kakafoni av röster och musik. 

Hursomhelst, på mitt andra varv hittade jag, den i mitt tycke, väl dolda ingången till verket och fick ta del av vad som försiggick därinne. Man gick från rum till rum, och i varje rum fanns diverse prylar uppställda också visades film, på skärm eller på gammal tjock-TV. Kan tillägga att jag var ensam därinne. Folk skiter kanske i konsten när julen står för dörren.

Sammantaget var det en mycket intressant upplevelse. Man fick nästan en överdos av alla ljus- och bildupplevelser i de ganska små rummen. Det fanns säkert en djupare tanke bakom (det brukar ju vara så), men jag var inte påläst, gick bara på den omedelbara känslan. Och den var mycket positiv. Så vad jag ska göra är att läsa på vad det var jag upplevde, och sen kanske göra ett nytt besök. Utställningen pågår till mars 2015, så det är gott om tid. Vilket ju också kan vara en nackdel. Eftersom det är så gott om tid, så skjuter man på det, med resultat att det inte blir av.... Man känner sig själv. Får se hur det går med föresatserna.

Allt på konsthallen är kanske inte konst. Eller?

Vivian Maier

Emellanåt reser jag till Göteborg och hälsar på hos min dotter. Vid ett tillfälle i höstas passade jag på att besöka Hasselbladsstiftelsen och titta på utställningen med bilder av gatufotografen Vivian Maier. Det var en mycket positiv upplevelse. Jag kom att prata med en besökare som inte sett gatufoto tidigare. Hon var både lyrisk över utställningen och fascinerad över bildernas tidlöshet. Och kanske är det en av anledningarna till det stora intresset för gatufoto. Samtidigt som det ju är en tidsdokumentation, kan man också se tydliga likheter mellan gatubilder oavsett när de är tagna. Visst, ibland är det uppenbar skillnad i kläder och på bilar, men många bilder är överraskande tidlösa.
Hursomhelst. Några bilder från utställningen blev det. Vet inte om det var tillåtet att fotografera där. Ville heller inte fråga, för om det inte är tillåtet kanske se håller ögonen på en sen. Bäst att inte fråga och istället vara lite diskret.

De flesta känner väl till Vivian Maier (1926 - 2009), kvinnan som arbetade som barnflicka  i Chicago under 40 år och tog över 100 000 gatufotografier som hon aldrig visade för någon. Men så en dag 2007, köpte amatörhistorikern John Maloof en låda med 400 negativ på en loppmarknad. Han blev fascinerad över den höga kvalitén på bilderna och efter att ha konstaterat att fotografen hette Vivian Maier, lyckades han leta reda på och köpa ytterligare en stor mängd av hennes bilder och negativ. Av detta har blivit både film, böcker och utställningar. Se också hemsidan: http://www.vivianmaier.com

Vill också nämna att Göteborg verkligen känns som en stad som värnar om att kulturen ska vara tillgänglig för alla. Det kostar 40:- att besöka en utställning. Och för det får man en biljett som gäller på ett helt lass museer året ut! För förti spänn! Här ligger verkligen Malmö i lä.

Från i somras

Det har varit en torftig sommar vad det gäller fotografering men också blogginlägg. Andra saker har tagit min tid. Men snart är väl allt som vanligt igen. Hoppas jag.

 Hursomhelst har det ändå blivit några tillfällen då kameran kommit fram. Som tex när jag av en god vän fick disponera ett Skånekort för en dag.
Först tänkte jag åka till Kristianstad som  ju i spelfilmens barndom väl får ses som Sveriges Hollywood. Tänkte att det säkert finns nåt filmmuseum eller andra intressanta historiska rester där. Men så kom jag att tänka på Ljungbyhed. Där finns Sveriges första flygfält. Också gjorde farsan lumpen där nångång i slutet av tjugotalet. Där borde också finnas nåt intressant museum. Så jag bestämde mig för Ljungbyhed.
Det visade sig dock att det inte fanns någon direktförbindelse från Malmö till Ljungbyhed. Utan man får byta till annat fortskaffningsmedel i Stehag.
 Hursomhelst när jag stod på perrongen och väntade på tåget som skulle ta mig till Stehag, lade jag  märke till att ändhållplatsen för tåget var Höör. Vilket tog fram en del gamla minnen. Som barn tillbringade jag alla sommarlov i Höör. Vi hade ett hus där. Ett ganska stort hus med två lägenheter. En som vi disponerade och i den andra bodde min farmor åretom. Jag minns inte när jag besökte Höör senast, men det var ett bra tag sedan. Jag bestämde mig för att skjuta på Ljungbyhed till en annan gång och istället besöka Höör.

Jag anlände till Höör precis lagom för en förmiddagsfika. Det blev på bageriet mittemot järnvägsstationen. Roligt när saker inte förändras, i de här lokalerna var bageri redan när jag var barn.
Jag gav mig ut på promenad och bestämde mig för att besöka kyrkogården där farmor och farfar ligger begravda. Jag visste ungefär var kyrkogården i Höör ligger, men tog det säkra före det osäkra och frågade en kvinna som såg snäll ut och råkade finnas till hands. Vilket ju även gav en anledning till kontakt med urbefolkningen. Det visade sig att jag var på rätt spår och efter bara några minuter kunde jag se kyrkogården. Den var betydligt större än jag mindes, vilket kanske inte är så konstigt, det måste ju ha dött en himla massa människor sedan jag var här senast. Efter att ha promenerat omkring bland alla okända gravar en stund och insett att det nog inte var någon miljö som jag ville spendera resten av dagen i, bestämde jag mig för att ta hjälp. Jag hade lagt märke till några kyrkogårdsarbetera sysselsatta med att räfsa och göra snyggt, och styrde stegen dit. Jodå, det var inga problem. Den ena erbjöd sig att gå in på kontoret och ta reda på var graven låg. Det tog några minuter, sedan guidade hon mig dit. Jag tackade och hon återvände till sitt. Väder och vind hade gjort sitt bästa med att sudda ut årtalen. Men, här vilar Carl Emil, född 1881, död 1950, och hans hustru Karolina, född 1886, död 1971. Jag minns inte farfar (jag är född 1948) men farmor har jag många minnen av, Jag stannade en stund, var ju ett bra tag sedan mitt förra besök. Slog mig när jag var på väg därifrån att jag ju borde haft en blomma med. Men det kan ju bli nästa gång.

Den fortsatta promenaden tog mig till Höörs gamla infart. Som var ganska öde. Men så blir det ju när man drar en väg runt samhällena för att slippa genomfartstrafiken.
Efter ett tag fick jag syn på kyrkan. Kom på att jag ju var döpt i den. Det var riktigt länge sedan så det kunde ju vara befogat med ett besök. Visste förstås inte om kyrkan var öppen. Men på kyrktrappan mötte jag en kvinna på väg ut. Jag frågade om kyrkan var öppen. Hon lyste upp och sa att jag var välkommen in. Jag vet inte varför, men tyckte väl att jag skulle säga nåt. Så jag berättade att jag faktiskt var döpt i den här kyrkan och inte hade varit här sedan dess. Oj, sade hon, det måste ju ha varit för väldigt länge sedan! Jag tackade för komplimangen, lämnade henne på trappan och gick in i kyrkan.

Inne i kyrkan var det lugnt och stilla. Jag satte mig i en av kyrkbänkarna och beundrade den prydliga inredningen. Innan jag gick tog några bilder för att komma ihåg. Bland annat en på dopfunten, eftersom jag var döpt vid den. Det bör åtminstone ha varit den. Den såg gammal och gedigen ut, inget man sliter upp och byter ut i första taget.

Fortsatte min promenad i byn. Det var lika stilla som i kyrkan, lika öde. 

Jag minns att i gatukorsningen här fanns en liten oansenlig kiosk i trä där det satt en tant och sålde Åhusglass. Nu är kiosken borta, kanske tanten också. Andra etablissemang som verkar ha försvunnit är Alms foto och Altmans kläder. Men far var kompis med Jacob Altman och varje sommarlov började med ett besök hos Altmans. Det var alltid intressant, eftersom man inte visste vad man skulle gå därifrån med. En gång blev det ett par Wrangler jeans. Detta var vid en tid när amerikanska jeans var en sällsynthet och Wrangler hade jag aldrig hört talas om. Men jag minns att jag var mycket lycklig med dem. Och de väckte en behaglig uppmärksamhet från mina kompisar när skolan sen började.

Det började kännas som lunch så jag gjorde ett besök på Pizzeria Viking ett stenkast från järnvägsstationen. Pizzan var helt okej och jag såg att att jag  skulle hinna med att kolla hur det ser ut nuförtiden i mina gamla omgivningar, innan det var dags att resa vidare. 
Vårt gamla hus var borta sedan länge, det visste jag. Men vad som ersatt det gamla trähuset visste jag inte. Där stod nu en jättekolossal villa med ungefär lika många garage som en mindre hyresfastighet. Tomten med sin gräsmatta kunde vara hämtad från en reklamfilm för gräsfrön. Monotont perfekt. Och öde.
Det blev en rask promenad tillbaka till järnvägsstationen för att ta ett lämpligt tåg. Jag tänkte mig nämligen hinna med ett besök i Helsingborg och Dunkers för att kolla på Hans Geddas bilder.

Resan till Helsingborg gick hyfsat, blev dock aningen omständlig eftersom man inte kunde åka direkt utan fick byta i Lund. En liten omväg kan man säga. Men det gick bra ändå. Hamnade i Lund lagom till eftermiddagsrusningen och fick där uppleva det stationskaos som ibland uppstår med röster som i skallande högtalare deklarerar att inkommande tåg inte stannar och avgår vid det spår man först informerat om, utan ett annat. Perrongerna fylldes raskt av omgrupperande stressade människor med varierande gepäck.
Men det gick bra ändå. Jag anlände till Helsingborg ganska snabbt och utan missöden.

Och efter en kort promenad var jag så på Dunkers. Jag har skrivit det tidigare, men det kan gott upprepas; Dunkers är bra på fotografi! Man blir inte besviken. Bilderna exponeras på ett snyggt, intressant sätt och med god överblick. De tillhandahållna hörlurarna med personlig information om bilderna (vid det här tillfället var det Gedda själv som berättade) är ett stort extra plus. En jättefin utställning. Fortsätt så Dunkers!

Förutom Geddas bilder bjöds det även på inblick i Barbro Lindgrens värld. Ett kärt återseende. Hennes böcker blev flitigt lästa när dottern var liten. Favoriten var "Vilda beibin får en hund". Den var skriven på vers och hade fantastiskt fina illustrationer. Boken handlar om en liten grabb som mest av allt önskar sig en hund i födelsepresent. Han får en hund, men en i tyg. Grabben blir sur och säger: "Jag ville ha en riktigt hund, inte en sån där. Jag tänker skjuta den med mitt vigär!
" Såna rader glömmer man aldrig.

Cykelbilder

Man ska ju inte generalisera. Men jag är helt övertygad om att ägaren till den här cykeln är en glad och trevlig människa. Tack för att du förgyller din omgivning!

Förr var alla portar olåsta och de flesta stod öppna. Nuförtiden hör en öppen port till undantagen.

Några bilder på stan

Jag gillar den här typen av bilder även om den här kanske upplevs som lite rörig. Jag tycker det är ett bra utsnitt av en bild med människor som inte hör ihop.  Men alla bidrar till att göra bilden intressant. En man håller på att fotografera byggnaden i fonden. En äldre man med kamera, hund och grabb, kanske barnbarn, som verkar vänta på någon. Allt medan en grupp, förmodligen  en familj, passerar förbi i bakgrunden.

Romans på distans? Skulle kanske ha varit längre fram och fått honom mer i profil. Men allt hände så snabbt.

Färgbilder från festivalen

Trampbilar har ju funnits länge. Men nu finns det även en trampbuss. Det är Skånetrafiken som storsatsar på miljövänligt alternativ.

Man måste inte släppa taget om varken ölburk eller systempåse för att kramas.

Skål och välkomna till vår lilla fest!

Ibland vill man bara vila

Sommarigloo

En färgkomposition