Skolfilm

En dag när jag passerade Stortorget stod det en skolklass och väntade utanför biografen. Man kunde märka en viss uppsluppenhet kombinerad med rastlöshet i gruppen. Helt normala väntande barn med andra ord. 
Jag kom att tänka på filmvisningar från min egen skoltid. Det var aldrig några biobesök, utan filmvisningen försiggick i skolans aula. Ofta med kort varsel, vilket gjorde glädjen desto större. Filmerna som visades var naturligtvis ingen underhållning. Det var dokumentära epos med syftet att visa Sverige som en självförsörjande nation. Filmerna andades stolthet och handlade oftast om gruvdrift, järnverk, skeppsvarv eller älvar och elproduktion. Gemensamt var att de alltid visade produktionen som enormt storskalig. Människan anonymiserades till en producerande robot som aldrig kom till tals i filmerna. Det förekom inga närbilder och aldrig några intervjuer. Enda ljudet förutom den mässande pålagda rösten var delar ur lämpliga musikstycken vars tempo passade händelserna på vita duken.

Men varför blev vi då så glada över dessa, vad vi idag nog skulle se som lätt förljugna propagandafilmer? Svaret är enkelt; vi betraktade all film som underhållning, och detta var vad som erbjöds. Och i jämförelse med övrigt skolarbete blev de här filmerna ett kärt avbrott. Idag tillämpas en annan metodik. Skolfilm är av en helt annan kaliber och visas på bio. Men, eleverna tvingas som regel att skriva en redogörelse när de återvänder efter dessa organiserade upplevelser utanför skolan. Det slapp vi. Tack och lov, eftersom de flesta av oss slappnade av så fullständigt i den mörklagda aulan att när gardinerna hissats upp, återstod bara fragmentariska minnen av den cineastiska upplevelsen.