Tog en julrepa på stan. Säsongsrunda kan man säga. Gick in om Triangeln för att köpa en kopp kaffe hos Kahls. Där hade det hänt något nytt; han hade satt ut tre stolar. Nu gjorde det ingen större skillnad eftersom de var upptagna. Där satt tre unga män iklädda vad som verkade vara nån slags arbetskläder. Fast det kan också vara nån modedesign som gått snett. Sånt ser man ibland. Jag fick mitt kaffe, gick en sväng och satte mig på en strategisk bänk utanför Kjell o Co. Där var det full rulle. Folk som stod, satt eller bara hängde, allt medan de skärskådade Kjells kataloger som det fanns drivor av. Den här julen verkar det som årets julklapp kommer från Kjell.
Vid sidan om Kjells affär ligger Lagerhaus. Stor diverseaffär med en massa prylar. Några tjejer höll på att packa upp varor. De hade tröjor med text på ryggen. Jag satt på lite avstånd, men tyckte mig urskilja ordet “kuli”, vilket kändes ovanligt. Jag minns ordet från tidiga pojkböcker som handlade om upptäcktsresanden till främmande länder. Jag associerade ordet till folk som arbetade under närmast slavliknande förhållanden. Kändes lite oväntat att se det tryckt på ryggen på personalens tröjor. Tänker på facket och så. Jag blev helt enkelt tvungen att gå in i butiken och diskret kolla närmare på dessa kulier. Det visade sig vid denna granskning att texten var en uppmaning till att shoppa, eftersom “det är kul!”. Ordet “kul” var större än övrig text och jag hade läst utropstecknet som ett “i”. Efter jag konstaterat att det inte jobbade några kulier på Lagerhaus och druckit upp mitt kaffe, lämnade jag varuhuset i min jakt på nya spännande äventyr.
Tornet efter stormen 28 sept 1914
Jag fick några intressanta kommentarer till förra inlägget om Baltiska utställningen.
Först ett tips från Benny som jag vill vidarebefordra. En intressant bok “ Malmö 1914 - en stad inför språnget till det moderna” som jag definitivt tänker inhandla.
Jag fick också en kommentar från Jan, som handlar om stormen som skadade utställningens utsiktstorn. Tornet (läser jag mig till) var en 87 meter hög träkonstruktion(!) och i en storm bara några dagar innan utställningen skulle avslutas, blåste taket av. Det sägs att olyckan berodde på att träkonstruktionen hade torkat under sommaren vilket hade gjort att bultarna som höll ihop stommen hade lossnat. Jan berättar också att olyckan av en del människor kom att betraktas som “Guds straff”, orsakats av att man grävt upp och flyttat gravar för att kunna dra Slottsgatan genom gamla kyrkogården. Detta för få en paradgata till Baltiska utställningen. Att flytta gravar rörde upp starka känslor.
När jag googlar runt på nätet hittar jag bl.a. en artikel från Sydsvenskan (26/3-13) där man berättar vad vi kan vänta oss av 100-års jubileet. Och det är faktiskt en hel del. Dels ska Pildammsparken renoveras och vara klar lagom till mitten av maj nästa år. Men det kommer mera. Jag citerar:
Malmö museer kommer att ta fram jätteförstoringar av bilder från Baltiska utställningen. Bilderna ska placeras ut i parken så att man ska kunna stå på den plats som avbildas och på så vis kunna jämföra nu och då. (Detta beskrev jag som en tanke i mitt förra inlägg, helt ovetande om att det redan var bestämt!)
Även Sommarscen Malmö kommer att involveras i jubileumsplaneringen. Nästa sommar ska repertoaren på Pildammsteatern ha en anknytning till 1914.
Under hösten 2014 kommer Malmö museer att göra en utställning för att visa hur människor i Malmö hade det 1914.
Malmö konstmuseum ska också visa delar av den ryska konstsamling som, på grund av krigsutbrottet, blev kvar i Malmö efter Baltiska utställningen.
Visst verkar det spännande, och jag tror det kommer att bli hur bra som helst.
Måste rätta mig själv; jag skrev i förra inlägget att Baltiska utställningen hölls i Pildammsparken. Så var det ju inte. Vi tiden före Baltiskan var området åkrar och ängar och dammen var stadens gamla vattenreservoar. Under kriget användes området till potatisodling och park blev det först på 1926.
Bilden överst är från en samling bilder med motiv från Baltiskan som jag haft sedan slutet av 70-talet. Jag hjälpte då ägaren till bilderna att reproducera dom. Jag gjorde det gratis mot att jag fick göra en omgång bilder för egen del. Vem som är fotograf har jag inte lyckat få reda på. Men det kan vara Alfred Wilhelm Rahmn (1871-1947).
En dag när jag passerade Stortorget stod det en skolklass och väntade utanför biografen. Man kunde märka en viss uppsluppenhet kombinerad med rastlöshet i gruppen. Helt normala väntande barn med andra ord.
Jag kom att tänka på filmvisningar från min egen skoltid. Det var aldrig några biobesök, utan filmvisningen försiggick i skolans aula. Ofta med kort varsel, vilket gjorde glädjen desto större. Filmerna som visades var naturligtvis ingen underhållning. Det var dokumentära epos med syftet att visa Sverige som en självförsörjande nation. Filmerna andades stolthet och handlade oftast om gruvdrift, järnverk, skeppsvarv eller älvar och elproduktion. Gemensamt var att de alltid visade produktionen som enormt storskalig. Människan anonymiserades till en producerande robot som aldrig kom till tals i filmerna. Det förekom inga närbilder och aldrig några intervjuer. Enda ljudet förutom den mässande pålagda rösten var delar ur lämpliga musikstycken vars tempo passade händelserna på vita duken.
Men varför blev vi då så glada över dessa, vad vi idag nog skulle se som lätt förljugna propagandafilmer? Svaret är enkelt; vi betraktade all film som underhållning, och detta var vad som erbjöds. Och i jämförelse med övrigt skolarbete blev de här filmerna ett kärt avbrott. Idag tillämpas en annan metodik. Skolfilm är av en helt annan kaliber och visas på bio. Men, eleverna tvingas som regel att skriva en redogörelse när de återvänder efter dessa organiserade upplevelser utanför skolan. Det slapp vi. Tack och lov, eftersom de flesta av oss slappnade av så fullständigt i den mörklagda aulan att när gardinerna hissats upp, återstod bara fragmentariska minnen av den cineastiska upplevelsen.
Gjorde en utflykt i lördags. Jag inledde med en promenad till Södervärn för att där ta bussen till Arlöv. Min fotokompis Rei ställer ut bilder tillsammans med några andra på Arlövs bibliotek, och det är ju alltid kul att titta på bilder. Därav utflykten.
Reis bilder från utställningen kan du se här.
Dagens lärdom blev annars att bussar inte är att lita på. Speciellt de gula bussarna verkar inte bry sig så mycket om tidtabellen. Men färden mot Arlöv gick bra. Visserligen gick bussen, lite överraskande, 10 minuter tidigare än den skulle. Men jag kom med ändå. Hemresan gick sämre. Bussen var en halvtimme försenad. Men när den väl kom hade den sällskap av ytterligare en. Man fick alltså två identiska bussar att välja mellan. Jag valde den första och när vi kom in i Malmö, bestämde jag mig för att hoppa av redan vid Konserthuset. Var lätt frusen efter en dryg halvtimmes väntan i Arlövs snålblåst, så jag bestämde mig för en rask promenad till Triangelns köpcentrum, för att där köpa en god kopp kaffe hos Kahls. Jag vet att jag vid tidigare tillfällen skrivit om vem som har det godaste kaffe i stan. Men, nu är det alltså Kahls som gäller. Tyvärr finns det ingen mysfaktor hos Kahls, det finns inte ens stolar. Man får sätta sig på någon lämplig bänk i varuhuset med sitt kaffe. Det finns så klart andra caféer i huset som har både mysfaktor och stolar med deras kaffe är ingen höjdare. Man får välja.
Utanför varuhuset lutade julgranen betänkligt. Den ser tveksam ut, hoppas det blir jul i år också.
För några år sedan skrev jag ett inlägg om Fridhemstorget (med rubriken “Waste Land”). Kan väl säga direkt att det har inte hänt så mycket sen dess. Det är antagligen ett av de mest öde torgen i Malmö. Så “Waste Land” får nog gälla fortfarande. Fast det lär vara torghandel här någon gång under veckan, och då kanske det hettar till.
Apple-datoraffären (fruktaffären) är en av få verksamheter på torget. I de lokalerna huserade förr en biografen Fontänen. Men det var länge sedan den försvann. Det känns inte som datoraffären har varit här så länge. Där borde ha varit någon verksamhet i glappet mellan filmens värld och datorernas. Kan inte komma på vad. Förutom Äpplebutiken så är det i stort sett bara kyrkan, alltså S:t Andreas och en förskola som håller liv i torget. Också förstås torghandeln. När den nu är.
Apropå S:t Andreas så läser jag att kyrkans klocktorn, eller kampanilen som den kallas, håller på att vittra sönder. Går tydligen inte att reparera, utan det verkar som det blir till att riva och bygga en ny. Byggnaden är K-märkt så enligt reglerna måste ersättaren se likadan ut som det nuvarande tornet. Fast helt säker kan man aldrig vara. Politiker har ju förmågan att kunna omforma reglerna när det passar. Jag minns att man 1978, rev den slottsliknande Dahlgenska stiftelsen på Kungsgatan trots att den var K-märkt. Den avlägsnades häsynslöst, och vad blev där istället? Jo, några parkeringsplatser och en bollplan. Så man får vara beredd på det värsta.
Det sitter en skylt på hörnet av fasaden vid datoraffären. Där står det “Elon Arenhill”. Jag minns att han hade sin guldsmedsverkstad på torget för säkert 40 år sedan. Trodde först skylten var en kvarglömd relik, men när jag svängt runt hörnet såg jag en ny skylt i ett fönster mågon trappa upp. Och minsann, där uppe lyste flitens lampa trots att det var söndag eftermiddag. Han måste vara av segt virke, Arenhill. Över nittio och still going strong. (Fast han kanske sov middag och hade glömt släcka lampan.)
I kvarteret vid sidan om kyrkan ligger Fridhemsskolan. Den byggdes i samma svep som torg och kyrka, och skolan stod klar att tas i bruk lagom till höstterminen 1958. Jag ingick i en av de första klasserna som fick börja här när skolan var alldeles nybyggd.
