På bruksloppis

Ännu några blandade bilder från loppisen om söndagar på Drottningtorget. Det är en mycket populär loppmarknad och jag har försökt att vara där så tidigt som möjligt för att kunna få några hyggliga bilder. Men det är lika mycket folk hela tiden. Jag ser det här som en bruksloppis, det vill säga de flesta kommer hit för att leta grejor som de har nytta av och kan använda, snarare än leta fynd som man kan visa upp på Antikrundan eller sälja igen.

Kortbyxor och några bilar

Efter de senaste dagarnas värmebölja insåg jag att det kunde vara läge att inhandla ett par kortbyxor, eller shorts som antagligen är den korrekta benämningen. Jag har inte haft shorts på många herrans år, och minns inte när jag senast köpte ett par. Hursomhelst begav jag mig till Triangelns köpcentrum. Inte för att det är bäst, alla köpcentra har ju samma urval av butiker. Nä, det ligger helt enkelt närmast till. Väl där upptäckte jag att dagens mode tycks föreskriva betydligt längre kortbyxor än vad jag tänkt mig. Jag vill ha kortbyxor som slutar vid knäet. Inga vadarbrallor. Man är ju ingen musselplockare heller.

Efter att ha skannar sortimentet i några butiker med ungefär samma innehåll, hamnade jag på HM (undrar hur många av deras kunder som vet vad bokstäverna H och M egentligen är en förkortning av?). Efter att ha strosat runt i butiken ett tag frågade jag en vänlig dam som höll på att fylla upp på hyllorna. Det blev en annorlunda konversation mot vad jag väntat mig:

- Ursäkta. Shorts?

- Ja, det har vi!

- Fint, var?

- Ja, dom är överallt!

- Förlåt?

-Ja, vi har inte samlat dom på ett ställe. Vi har sorterat allting efter garderober.

-Jaha?

-Ja, efter plagg som matchar. Färger och stil och så. Du får gå runt och titta och se vad som kan passa.

Ett annorlunda upplägg kan man säga. Men eftersom jag bara hade tänkt köpa ett par kortbyxor och inte en hel hop matchande plagg, och inte heller såg några svårigheter att passa in ett par nya byxor i min befintliga sommargarderob, kände jag att deras upplägg knappast gjorde mitt liv enklare.

Jag insåg att om jag skulle behålla mitt någotsånär sunda förnuft, så gällde det att fatta ett snabbt beslut. Det blev ett par klassiskt kakifärgade som slutade strax ovanför knäet för hundranittinie spänn.

Om jag blev nöjd? Jajamen! Hoppas bara att värmen håller i sig...

Några bilar på stan ur arkivet

Cykeltur

 Det är alltid skönt med en uppfriskade cykeltur i sommarvärmen. Igår blev det en sväng till brofästet, en lagom utflykt på dryga två mil. Jag började lite slappt i Västra Hamnen där jag köpte en Latte hos Gateau. Hängde en stund med mitt kaffe vid monumentet över båtbyggarna på Kockums ("Farväl till de sju haven" 1989) vid hundrastplatsen och tog sedan cykelbanan västerut. Konstaterade lätt irriterad att folk inte har koll på att cykel/gångbanan är uppdelad med ett vitt streck i mitten. Gångtrafik närmast havet och cyklar på den andra. Ska det vara så svårt att förstå? 

Hursomhelst. Stannade till vid bågskytteklubben där det pågick viss aktivitet. Kom att tänka på det gamla skämtet om att gå med i skytteklubben: "Lär dig skjuta och träffa nya vänner!"

Framme vid brofästet blev det mest en massa likadana bilder som jag redan tagit vid tidigare besök. (Så gör vi nog alla ibland.) Men några hyggliga bilder blev det. Eller i alla fall en. Jag gillar den med paret och den lille grabben.

På hemvägen passerade jag Strand Hotell som så många gånger förut. Men nu föll ljuset annorlunda och man fick nästan känslan av en bild ur "The Towering Inferno", katastroffilmen från 1974 med Steve MacQueen.

Utflyktskameran var Nikon D5100 som har den fördelen att man kan vrida displayen inåt. Inga repor och så vänjer man sig av med att kolla på den hela tiden. Objektivet var Nikkor 18-135 som jag nog är ensam om att gilla. Men som utflyktsoptik är det perfekt. En hel del vignettering förstås men det lägger man ju ändå i de flesta fall på i efterhand.

Fler pixlar!

De flesta av dagens kameror har alldeles för få pixlar. Räkna själv:

Man kan utgå från en ganska ordinär kompaktkamera som Canon S90, som har en upplösning på 10 MP och en sensorstorlek på 7,44x5,58 mm (vilket ger en yta på 41.5 mm²).

Utgår man från S90s pixeltäthet i förhållande till ytan på sensorn och räknar om värdena till kameror med större sensorer blir det så här:

M 4/3: 225 mm²:41.5=5,4x10 Mp= 54 MP

APS-C: 366 mm²:41,5=8,8x10 Mp= 88 MP

Fullformat: 864 mm²:41,5=20,8x10 Mp= 208 MP

Det är med andra ord så här det borde se ut. Med samma pixeltäthet som i S90 skulle upplösningen i en Olympus eller en Panasonic ligga på ca 50 MP. En Nikon med DX format borde i alla fall ha 80 MP. Och en fullformatare borde ligga på ca 200 MP.

Även om det inte kommer att ske i morgon, så kommer förmodligen prestandan att ligga på de här nivåerna inom en inte alltför avlägsen framtid. De tekniska möjligheterna finns ju redan. Det handlar bara om när tillverkningskostnaderna kommit ner på en nivå som ger en prisbild som är realistisk för konsumenten.

Om det behövs? Ja, det kan man ju undra. Det har ju egentligen varit tillräckligt bra ganska länge. Läser man på Ken Rockwells sida, så anser han att det blir inte bättre än Nikon D40 och 6 MP. Kanske har han rätt...

Sommarlov

Sommar innebär ju semester för de flesta. Åtminstone nu när vi snart är halvvägs inne i juli. Jag minns som liten att min far alltid tog semester i augusti. Kvällarna var finast då tyckte han. Som barn tyckte jag förstås att sommaren var allra bäst tiden efter skolavslutningen och fram till midsommar. Då kunde man njuta fullt ut eftersom man visste att det var gott om ledighet kvar innan allvaret satte igång igen. 

Bill Cunningham och regn på Nobelvägen

Har sett ännu en dokumentär på Svtplay. Den här gången en film om Bill Cunningham, en man på 84 år som jobbar som fotograf i New York City. Mode är hans grej och det är på gatan han håller till. Som Coco Chanel sade en gång: " A fashion that does not reach the streets is not a fashion". Cunningham plåtar alltså gatumode. Han transporterar sig runt på Manhattan med cykel (är inne på sin 29:e hoj, 28 st har blivit stulna genom åren) han plåtar analogt (Nikon Fm ser det ut som) på negativ färgfilm. Han är ständigt på språng och bor i ett kyffe som han kommer att tvingas flytta ifrån då hela huset ska lyxsaneras och bli ett exklusivt kontorskomplex.

Cunningham är en mycket anspråkslös person, lever ensam i ett minimalt rum utan kök och med få ägodelar och med toalett i korridoren. Han har inga möbler bortsett från en säng och ett antal arkivskåp för sina negativ, ingen dator och ingen TV. Han äter alla sina mål på stan under mycket enkla förhållanden. Det händer att han fotograferar kändisar, men bara om deras kläder är intressanta. Cunningham publiceras regelbundet i New York Times där han fått en viss stjärnstatus. Han har en minst sagt ovanlig inställning till pengar. Resonemanget bygger på att om man får betalt är man inte fri.

Men stundtals kan man också ana en viss uppgivenhet och kanske ensamhet hos Bill Cunningham. Mannen som jobbar all sin vakna tid och har plåtat på stan de senaste 50 åren.

Något helt annat

Hittade en låda som innehöll en del negativ från slutet av 60-talet och ca tio år framåt. Det mesta får man nog se som skräp. Men en del kommer jag att dela med mig av. Som bilden ovan tex; en bild från mitten av 70-talet tagen en regnig dag på Nobelvägen. Pentax Spotmatic och Tri-X.

Den mexikanska resväskan

Såg filmen “En koffert i Mexico” (The Mexican Suitcase) häromdagen. Filmen är en dokumentär som handlar om återfinnandet av tre kartonger negativ tagna av fotograferna Robert Capa, hans fru Gerda Taro (som omkom i en krock med en stridsvagn 1937) och David Seymore (kallad Chim). De tre fotograferna dokumenterade spanska inbördeskriget som pågick 1936-39.

Efter kriget hamnade en stor del av negativen, 126 framkallade filmer, i Capas studio i Paris där de försvann i det tumult som uppstod vid andra världskrigets utbrott. Det visade sig långt senare (2007) att de fanns i tryggt förvar i Mexico, utsmugglade av flyktingar från Spanien. Något som inte ens Capa själv var medveten om. Han trodde att de kanske blivit förstörda av tyska ockupationsmakten.

Filmen som till stor det består av dessa svartvita stillbilder, berättar inte bara historien om försvunna negativ utan ger också en dyster påminnelse om hur det kan gå i krig när omvärlden väljer att ställa sig utanför.

Spanska inbördeskriget började med en konflikt då militären med general Franco i spetsen gjorde revolt mot den demokratiskt valda regeringen. Det eskalerade snabbt och kom att bli en kamp mellan ideologier; demokratin mot fascismen. Franco fick aktivt stöd både av Hitlers Tyskland och av Mussolinis Italien, medan övriga Europa valde att inte lägga sig i. Dock reste frivilliga från hela världen till Spanien för att kämpa mot fascisterna. Bla reste 500 svenskar dit för att visa sin solidaritet med demokratin. Dessvärre räckte det inte utan fascisterna vann kriget och utropade general Franco till diktator.

För länge sedan visade mig en god vän sin pappas fotoalbum som bla innehöll bilder från 30-talet. En av bilderna var ett gruppfoto på några unga män och av bildtexten framgick det att de skulle resa till Spanien för att kämpa mot fascisterna. Där fanns också några namn med tillägget “De kom aldrig tillbaka”. Jag blir fortfarande dyster till sinnes när jag tänker på det.

Kan nämnas att den svenske fotografen Christer Strömholm också engagerade sig i spanska inbördeskriget, fast på fascisternas sida.

Bilderna på Capa och Taro är från boken ”Robert Capa – The Definite Collection”. Innehåller 937 bilder och väger drygt 2.5 kg. Finns hos Adlibris för 415:- (i skrivande stund dock tillfälligt slut)