Några gator i Malmö

 Objektivtest på Bergsgatan. Bilden är tagen med min Panasonic GF-1 alldeles utanför Analoga utposten. Objektivet jag använde är en gammal TV-optik, Canon 100/1.9 med C-fattning (25 mm gänga) som Lennart bytt in. Eftersom jag har en adapter C-fattning till M4/3 tänkte jag det kunde vara kul att prova. Problemet med en sådan kombination brukar ofta vara att det inte går att fokusera på oändlighet. Men det funkade bra, den gick tom bortom oändlighet. Vilket naturligtvis innebär att avståndsskalan inte stämmer, men det spelar ju inte så stor roll. Ett annat vanligt problem med TV-optik brukar vara vignettering, men även det klarade sig.

Den här deprimerande gatstumpen heter Norra Långgatan. Jag stod på centrala Malmös fulaste gata (som ska få ett eget inlägg så småningom) när jag tog bilden. GF-1 med 20/1.7.

Nu är vi på Storgatan. Det har just slutat regna, men det har inte alla märkt. Bilden tagen från rullande cykel. Exponeringstips: 1/250, bländarautomatik och autoISO. GF-1 med 20/1.7.

Pizzeria Napoli

Perssons kök & bar, står det på skylten och så har det det ju varit ett bra tag. Men för mig kommer den här lokalen på Storgatan att för alltid vara förknippad med namnet Pizzeria Napoli. På den här adressen låg nämligen Malmös allra första pizzeria. Och sommaren 1973 blev det för mig många pizzor och en hel del öl just här på Pizzeria Napoli. Det kom sig av att jag och en kompis började äta här och snart var vi ett löst sammansatt gäng som höll till på Napoli. Det blev som ett stamlokus. Hade man inget speciellt för sig så gick man hit. Det dök alltid upp någon som man kände. Annars kunde man alltid hänga med personalen och när så restaurangen stängde klockan nio, så drog vi allihop vidare ut på stan för att ta en öl och kanske något att äta. Det hände också att vi satt kvar på Napoli tills det började ljusna utanför.

Det fanns inte många pizzerior i Malmö vid den här tiden. Förutom Napoli som var först, så låg det en på Lilla Torg vid hörnet av Mäster Johansgatan. Där åt jag ett år tidigare min livs första pizza (en Marinara). Sedan fanns det Pizzeria Siciliana som låg i trakterna Skolgatan-Möllevångsgatan. Det var allt. Så såg pizzeriavärlden ut i Malmö 1973, för 40 år sedan.

Fotografen August Strindberg

Det är välbekant att författaren August Strindberg var mycket intresserad av foto. Men tyvärr verkar han ha varit betydligt mer idérik och kreativ än tekniskt kunnig. Som till exempel när han sommaren 1886 reste runt bland franska bönder med en kamera. Det blev en bok, som gavs ut några år senare - men utan några bilder.

Men ibland gick det riktigt bra. Hösten 1886 tog han en del fina porträtt på sig själv och sin familj i Gersau. Bilder, som han ville ge ut i bokform. En slags "hemma hos" om den kände författaren och hans familj. Men bokförlaget räknade på det och kom fram till att det skulle bli alldeles för dyrt. Lite synd kan man tycka, det hade nog varit en eftertraktad utgåva idag.

Fotografen Strindberg tog nya tag och 1890 reste han, som kanske Sveriges förste bildjournalist, 400 mil kors och tvärs i Sverige med kameran, Kodak N:o 1. Han tog 150 bilder till bokprojektet “Sveriges Natur”. Men när boken kom ut fanns där inga bilder i den. Den hade istället illustrerats av konstnären Arthur Sjögren efter Strindbergs anvisningar.

Det sägs att Strindberg var en ihärdig författare, som lugnt kunde låta idéer och projekt ligga till sig i flera år innan han blev nöjd. Men när det handlade om fotografi, verkar han snarare ha stressat iväg, utan att alls ge sig tid till att sätta sig djupare in i den fotografiska tekniken - vilket då var en förutsättning om det överhuvud taget skulle bli några bilder. Det här var ju en tid, när fotografi förutsatte ganska omfattande tekniska, och inte minst kemiska kunskaper.

I början av 1900-talet gjorde han en hel del fotografiska experiment.I ett samarbete med fotografen Herman Andersson, försökte han till exempel fotografera en människas själ. Till detta använde man en hålkamera eftersom Strindberg menade att linser förfalskade verkligheten.

Herman Andersson tog också med hjälp av Strindbergs kontakter, porträtt av en del svenska kulturpersonligheter, bland annat prins Eugen. Han använde en storformatskamera, med ett negativformat så stort att en kontaktkopia överensstämde med den naturliga storleken på den avbildade personens ansikte. Dessa realistiska närbilder, väckte stor uppmärksamhet när de visades på utställning i Stockholm 1906. De avskalat rena porträtten, liknade inte alls vad samtida porträttfotografer ägnade sig åt. Kritiken var förmodligen massiv, men bilderna blev säkert också till inspiration för många fotografer.

Strindberg gjorde också försök att fotografera moln, för att bevisa att samma moln återkom med jämna mellanrum. Han var också övertygad om, att han med hjälp av fotografier han tagit på sina barn, kunde stå i telepatisk kontakt med dem.

Sammantaget om Strindberg som fotograf, kan man säga att han kanske var en teknisk slarver, och hade väl en viss övertro på vad som gick att fånga på bild, men han var också full av kreativa tankar och idéer om fotografi.

Ska kanske tilläggas att bilderna i inlägget är naturligtvis inte Strindbergs. De är mina egna.

Sibbarp

Inspirerad av det vackra vädret tog jag en cykeltur till brofästet i Sibbarp igår. En lagom tur i ganska maklig takt. Man ska ju hinna se något också, inte bara flå på för att försöka sätta nåt slags personbästa.

Jag hade en kamera med, även om jag inte förväntade mig att det skett några större skillnader mot mitt förra besök för snart ett år sedan.

Jag inledde med en sväng förbi den gamla cementfabriken i Limhamn som nu tronar i ensamt majestät likt en gammal borg. Ska bli intressant att se vad det blir av det här området i framtiden.

Tog mig via Prångaregatan ut till Strandgatan, passerade hörnhuset med den pampiga entrén och styrde söderut. Snart glesnade byggnationen och motvinden blev mer märkbar.

Väl framme vid brofästet kunde jag bara konstatera att allt var sig likt. Lite skillnad dock. Vid mitt förra besök var himlen full med dramatiska moln. Nu var den klarblå och molnfri, men lite skillnad ska det ju vara.

Hemfärden gick fint. Motvinden hade förvandlats till medvind vilket kändes bra.

Kort skärpedjup

Kort skärpedjup har varit populärt i cirka 20 år. Det användes naturligtvis även innan, men då med urskiljning. Det var i början av 90-talet som det kom att användas i alla möjliga sammanhang. Jag minns den första reklambilden; en bild av några chokladkartonger med praliner och mycket oskärpa. Jag tror det var -92. Vi var flera som undrade vad det var för skit. Bilden var tagen av en svensk fotograf just hemkommen från Paris. Det var så man jobbade där. Och alla hängde på. Man pratade inte om bokeh, ordet fanns inte, det kom senare. Odlades fram känns det som. Man sade bara ”kort skärpedjup”. Det fanns ingen benämning på själva oskärpan.

Sen har det fortsatt. Man börjar vänja sig nu. Men för inte alls länge sedan hörde jag två tjejer som sinsemellan resonerade kring en bild på stan. Den ena sa: ”Men varför är det så mycket sudd?”.