Genren gatufoto är mycket populär. Och när något blir populärt, dyker också puritaner och förståsigpåare upp och hävdar att det minsann finns regler att förhålla sig till både när det gäller hur bilden ser ut men också med vilken utrustning den är tagen etc.
Första gången jag hörde talas om benämningen gatufoto är i inledningen till Cape Light (1978) av Joel Meyerowitz där man kan läsa följande rader som är en förklaring till vad hans tidigare sysselsättning som gatufotograf innebar:
”Svartvita bilder tagna med handhållen kamera. Det handlar om blixtsnabba beslut och bilder tagna ur ovanliga vinklar med starkt grafiskt bildspråk, överraskande motsatsförhållanden och med en levande känsla för ironi och humor.” (Ska tilläggas att det är min egen översättning från eng)
Inte lätt att leva upp till. Speciellt humorn upplever jag som sällan närvarande i dagens gatufoto. Men lägg märke till att ingenting sägs om att man bör använda tysk mätsökarkamera. Det sägs heller ingenting om att man inte får använda brännvidder längre än 50 mm.
Magnus Fröderberg, chefredaktör på Fotosidan, därtill duktig gatufotograf säger så här på tal om regler för genren:
Det finns inga regler för gatufoto, men det finns en tradition. Den bästa definitionen av gatufoto som jag hittar är "skildring av livet i det offentliga rummet".
Det är nog där någonstans sanningen ligger. Det är som med så mycket annat; det är inte något regelverk som puritaner och förståsigpåare lutar sig mot utan traditionerna. Och det finns anledning att vara försiktig, att tolka traditioner som regler kan vara förödande för både kreativitet och utveckling.
