Rester av festen

Hittade ytterligare några bilder från årets Malmöfestival som jag tycker är hyggliga. Fragmentarisk skildring av stämningen så att säga. Det är därför jag besöker festivalen; strosa omkring och se vad vad folk har för sig. Som jag ju skrivit tidigare så äter jag inte där, och jag kollar heller inte på banden som spelar eftersom jag inte gillar att stå på ett torg inklämd med 10 000 andra och se för mig okända band uppträda även om det är gratis. Jag köper heller inte stereotypt maskinfabricerade sötsaker för 150kr/kilot.

Jag spenderar alltså inte många kronor på detta årliga evenemang utan är nog en ganska olönsam festivalbesökare. Men som skattebetalare i staden är jag ju ändå delfinansiär. Men jag inte missnöjd, tvärtom. Jag tillhör den halvan av Malmös befolkning (även om majoriteten av besökarna verkar komma från provinsen) som är positivt inställd till festivalen.

Tidningen Metro hade ställt upp en amerikansk husvagn på Stortorget. Ett ”mobile home” och intressant var att man hade även försökt skapa lite stämning av ”white trash” med en hög skrynkliga tidningar på marken framför den låsta ingången. Men det var kanske inte meningen?

Stor eller liten kamera?

Det säljs många stora kameror nu för tiden. Jag kallar dem för ”monsterkameror”, dvs när kamera med objektiv väger runt två kilo. Det har blivit allt vanligare att dessa kameror avsedda för yrkesbruk köps av hobbyfotografer för ganska sparsam användning. Jag har fått anledningen förklarad för mig. Man vill vara säker på att bildernas kvalitet ”håller”. Jag antar att kvalitetskraven även för hobbybruk idag är större än någonsin.

Men den krispighet dagens bilder har, är ju egentligen en ganska ny företeelse. Tittar man på gamla klassiska ögonblicksbilder så har förvånansvärt många en lätt oskärpa. Kanske därför Robert Capa döpte sin biografi till ”Slightly out of focus”?

En hel del bilder av Henri Cartier-Bresson är ganska luddiga. Men där finns något annat som mer än väl uppväger den här typen av tekniska brister. Där finns komposition och känsla. Man kan nog med fog anta att om Cartier-Bresson varit verksam idag så hade han inte köpt en monsterkamera. Hade han kört digitalt hade han nog varit nöjd med en av de kompaktare systemkamerorna, eller kanske rent av någon med fast optik. Anledningen är också att Cartier-Bresson var en person som inte ville synas. Inte bara det att han inte ville ha sitt porträtt publicerat, han ville framförallt inte inte märkas som fotograf. Anonymiteten var en förutsättning för hans sätt att arbeta. Han hoppades att de som råkade se honom fotografera skulle uppfatta honom som en kontorist med fotografering som hobby, inte en yrkesfotograf. Kanske tvärtom mot många idag som köper en monsterkamera i hopp om att bli uppfattade som proffs.

Smygfotograferade Cartier-Bresson? Ja, det kanske man kan säga. Han gjorde sitt bästa för att dölja kameran, kunde svepa in den i en näsduk eller liknade, sköt från höften etc. Men anledningen var inte blyghet, utan hans ambition att fotografera obemärkt berodde på att han inte ville påverka det som skedde framför kameran. Det var viktigt för honom att inte påverka det han registrerade. I en del fall struntar kanske människor i ifall de blir fotograferade, men i de flesta fall förändras deras beteende när det finns en kamera närvarande. En del blir irriterade, men det är ett fåtal så det kan man bortse ifrån. Men de allra flesta blir medvetna, på ett sätt som Cartier-Bresson upplevde påverkade skeendet på ett ibland subtilt men onaturligt sätt.

Cartier-Bresson använde Leica-kameror i en tid när de flesta yrkesfotografer använde större kameror. Det var vid den här tiden en annan känd fotograf, W.Eugene Smith fick sparken från Newsweek för han använde en "miniatyrkamera" (mellanformat) istället 4x5 tum som var standard. Att då som Cartier-Bresson endast använda 24x36 var nydanande.

Henri Cartier-Bresson är en stor inspiration för alla som är intresserade av någon form av dokumentärfotografering. Hans tålamod att invänta rätt ögonblick för att få den perfekta kompositionen gör honom till en av de största.

Monsterkameror är inget nytt. Nikon F2 med motor och normalobjektiv passerar lätt tvåkilosgränsen. Ingen kamera för Bresson.

Kanske hade han gillat den här?

Fotnot

Anledningen att jag inte visar några bilder av Henri Cartier-Bresson är att jag bara använder mig av egna bilder i bloggen. Översta bilden är tagen i Barcelona 2009 med en Nikon D80.

Malmöfestivalen

Malmöfestivalen är över för den här gången. Jag har en känsla av att den krymper för varje år som går. Från att ha sträckt sig över större delen av centrala stan, är den nu koncentrerad till Gustav Adolfstorg och Stortorget med omgivande kvarter. Visst finns det några aktiviteter vid Centralstationen och ett tivoli på Neptunigatan, men det verkade inte som så många hittar dit.

De olika matstånden är av tradition samlade på Gustav Adolfs torg. Grillröken ligger tät över området som av någon anledning är mycket populärt trots minimala portioner av gatuköksliknande mat serverat på papptallrikar till överpris. 

Är man tveksam till vad man ska välja, så kan ett tips vara att ställa sig i en av de längre köerna. En tuff övning i tålamod, för när man väl fått sin portion finns det naturligtvis ingen plats att sitta och äta. Folk sitter överallt, på trottoarkanter, på huk och i knät på varandra. Man får känslan av utfodring av mindre bemedlade. Ett bra tips för den som är hungrig och trött i benen är att istället besöka en av stadens många stationära restauranger där man kan sitta ner och ta en öl medan man väntar på att rejäla portioner ska bäras fram till bordet. Och inte mycket dyrare faktiskt.

Att bli serverad en Cappuccino vid bakluckan till en röd mopedbil är däremot en stor smakupplevelse. Är man van att fika tex hos Espressohouse är upplevelsen närmast chockartad. Jag tror att Fogarolli gör stans bästa kaffe. Och detta utomhus från en tillfälligt uppställd kaffevagn. Skärpning Espressohouse och ni andra!

En företeelse som drastiskt minskat för varje år är försäljningen av T-shirts med tryck, diverse krims-krams och andra onyttigheter som är roliga att titta på och som jag tycker hör en marknad till. Vad jag förstår beror minskningen till stor del på att avgifterna för marknadsstånden är så väl tilltagna att säljarna upplever Malmöfestivalen som olönsam. Lite synd om det är så.
Men nu är det som sagt slut för den här gången och nu ska stan städas och allt återgå till det normala.

 

Irving Penn på Moderna museet i Malmö

Man får bara inte missa ett tillfälle som detta. Att se en utställning med bilder av Irving Penn i hemstaden gör mig glad. Alltör ofta när det visas fotografi i sådana här sammanhang är det så kallad ”konstfoto” (lägg märke till de välförtjänta citationstecknen) Det vill säga taffligt framställda obegripligheter som måste förklaras i långa ordrika kataloger. Alltså så långt ifrån talesättet: ”En bild säger mer än 1000 ord”, som man bara kan komma.

Därför är det extra roligt att se Irving Penns fantastiska bilder. Majoriteten av bilderna är beställningsverk av tidningen Vouge, alltså kommersiell fotografi. Och av högsta klass.

Man ska inte glömma att även så gott som alla de stora mästarna i klassiskt måleri på sin tid ju var kommersiella. Man hade sina uppdragsgivare som gav konstnären sitt levebröd, oftast kyrkan eller någon adelsman. Men för Penns del var det alltså Vouge som till stor del var uppdragsgivaren.

Hoppas verkligen på fortsatta utställningar med fotografiska bilder av hög klass. Gärna av de klassiska fotograferna. Men gärna också bilder av samtida kommersiella fotografer. Det är inspirerande för alla intresserade, vare sig man har foto som yrke eller hobby. Och intresset för fotografi har aldrig varit större än vad det är idag. Jag tror också att en utställning som Irving Penns klassiska bilder kan göra att intresset för analog fotografi ökar bland fotointresserade ungdomar uppvuxna med digitalkameror.

Utställningen pågår till den 2 september. Missa den inte! Det är sällan man får en sådan upplevelse för den 50-lapp inträdet kostar.

Samtidigt pågår en utställning av Niki de Saint Phalle som man gott kan titta på när man ändå är i huset. Det här är något helt annat. Men ändå sevärt tycker jag. I stora drag kan man dela upp hennes utställning i två delar. Hon visar oss dels en ganska mörk, rentav dyster värld.

Den andra delen är betydligt gladare, färgrik, nästan naivt lycklig. Det går säkert att göra djupa analyser av det här och och det är möjligt att jag har helt fel. Men tolkningen är fri och spontant gillar jag vad jag ser, både det mörka och färgglada. Jag ser en passion i verken som är lätt att ta till sig.

På Moderna pågår också något som kallas Propro Prop och som är verk att lyssna till. Det är en samling elektronmusik gjort mellan 1963-2012. Mycket kan nog upplevas mer som ljudeffekter än musik. Mina egna erfarenheter av den typen av musik inskränker sig till rastlösa försök att lyssna på Stockhausen på 60-talet eftersom jag hört att gitarristen i The Who, Pete Townshend var inspirerad av honom. Jo, och så en konsert med Jimi Hendrix i Lund (1968?) där det ingick en hel del feedback och elektroniska disharmonier. Kan väl säga att jag föredrog både The Who och Jimi Hendrix framför Stockhausen.

Verken som spelas upp på Moderna ligger som en slinga så man kan gå in i rummet, sitta ner ett tag och lyssna och gå som det passar. Ett kul initiativ.

Den optimala bildstorleken

Jag hittade en bunt gamla anteckningar vid en röjning i det gamla arkivet i källaren. Det är en bunt lösa handskrivna blad från tiden innan datorerna tog över. Anteckningarna består av diverse sammanställda fakta som jag skrev ner när jag började undervisa i fotografi.

Där hittade jag bland annat ett papper som handlar om bildstorlekar kontra betraktningsavstånd.

Vi är ju vana vid att ju större en bild är, desto längre ifrån står man när man betraktar den. Men kanske är det inte bäst alla gånger. Det finns nämligen en formel för optimalt betraktningsavstånd. Det handlar om bildens storlek i förhållande till den brännvidd man använt när man tog den. Avsikten är att ge betraktaren den mest korrekta upplevelsen av bilden.

Det låter kanske omständigt, men är ganska enkelt, man multiplicerar bara brännvidden med förstoringsgraden och får då det optimala avståndet.

Exempel

En kopia med måtten 30x45 cm, alltså 12,5 ggr förstoring från ett 24x36 mm negativ, tagen med ett 50 mm objektiv bör alltså betraktas på ca 60 cm avstånd för att perspektivet ska bli optimalt. (50x12,5=62,5 cm)

Jag läste för länge sedan att det i domstolar i USA var regel att alla bilder som användes i rättegångar gjordes för att betraktas på ett avstånd av just 60 cm. Alltså varierade bildernas storlek beroende på vilken brännvidd som bilden var tagen med.

Följaktligen

En bild tagen med ett 85 mm objektiv med ett negativformat på 24x36 mm och som ska betraktas på 60 cm avstånd bör alltså förstoras 7 ggr och kopian blir 17x25 cm.

Har man använt vidvinkel, tex 24 mm bör negativet förstoras 25 ggr och kopian blir då 60x80 cm.

Så långt är ju allt gott och väl, men skulle man använda sig av riktigt kort vidvinkel repektive kraftigt tele så blir ju resultatet ganska extremt med mycket små och jättestora bilder.

En annan sak är ju förstås om man upplever att det hela är värt besväret...