Stadens snyggaste broräcke hittar man vid Neptunigatan. Ett riktigt gammalt räcke från kanske tidigt 1900-tal. En relik från tiden när hantverket var viktigt och den offentliga miljön skulle vara intressant att titta på vid en promenad. Detta till skillnad från hur det skulle bli under 70-talet, en tid när man inte bara byggde hänsynslöst fula hus, utan även planlöst rev en massa gamla fina byggnader. Det har aldrig funnits så många rivningstomter i centrala Malmö som då.
Kanske är det en skröna, men detta citerades ändå flitigt i media vid den här tiden; en delegation från främmande land var på besök i Malmö och lotsades omkring i staden. När rundvandringen var slut fälldes följande kommentar: ” Vi förstår att Malmö blivit väldigt illa åtgånget av bomber under kriget. Men varför har återuppbyggnaden tagit sådan tid?”
Lumix G2, Olympus 45/1.8
Hursomhelst döptes alla rivningstomter i staden till ”bombhål” efter det här. Det gick så långt att Birgit Friggebo som var bostadsminister i den borgerliga regeringen i slutet av 70-talet dristade sig att kritisera hur illa de lokala politikerna behandlade Malmö. Detta sändes i radio och sällan har något fått oss malmöbor att skämmas som den folkvalde kulturskändaren Nils Yngvessons repliker. Han kunde naturligtvis inte bemöta kritiken sakligt utan svarade med rena oförskämdheter och sandlådeargument typ: ”Det är vi som bestämmer här och du ska inte komma här och lägga dig i.” En mörk tid i Malmös historia.
Sådana här småindustrier fanns det gott om i Malmö förr. Att den här byggnaden fått stå kvar och förfalla så pass centralt känns lite märkligt. Vad som ger en stad dess charm beror ju mycket på oregelbundenheten i bebyggelsen. Men den måste förstås underhållas.
Den här två kom promenerade med sina brädor på Exercisgatan i riktning norrut. Eftersom kanalen är det närmaste vattendraget i det hållet får man väl anta att det var dit de var på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar